Kultur & Nöjen

”Våldet är de maktlösas språk”

Bilarna brinner i Husby, stenar kastas och polisen går till angrepp med batonger och hundar.

Ann Heberlein.
Många medier förmedlar tjänstvilligt polisens version av det som kallas upplopp, och framställer aktivisterna som huliganer. I förkastandet av de protesterande döljs protesternas upphov: Polisens dödsskjutning av en äldre man i Husby för en vecka sedan. Enligt aktivisterna som är organiserade i Megafonen, en lokal politisk grupp långt ute till vänster, är skjutningen kulmen på upprepade kränkningar från polisen. De brinnande bilarna är ett uttryck för en enorm frustration. Våldet är, som Anton Blok skriver i "Honour and Violence", de maktlösas språk.
I lördags samlade Megafon runt sjuttio personer till en fredlig protestaktion mot polisens brutalitet. Det blev det ingen nyhet av. När bilarna började brinna kom däremot media rusande. Vems sanning om vad som händer i Husby ska segra? Polisens eller aktivisternas?
Våld är ett torftigt språk, men aldrig meningslöst. Våld är alltid fyllt av mening, oavsett om det utövas av franska förortskids eller libyska frihetskämpar. Man kan ju tolka våld på en mängd sätt utöver det uppenbara. Man kan tolka våldet som ett vrål efter rättvisa, som ett krav på frihet. Det är en tolkning som ligger nära till hands när den arabiska våren diskuteras. När bilarna brinner i våra förorter ligger inte den tolkningen lika nära. Då avfärdas de protesterande som huliganer. Jag tycker nog att vi ska försöka lyssna också när protesterna riktas mot oss, i vår kontext. Är det inte samma våld? Samma budskap? Samma frustration: samma sorts ilska som får ett barn att sparka sönder ett sandslott och mig att slänga telefonen i golvet så att glaset spricker. Kontraproduktivt: Det är ju jag som drabbas, men ett uttryck för min maktlöshet när den andra vägrar lyssna. Och det är förortsbornas egna bilar som brinner. Går det att förstå? Går det att rättfärdiga?
Frantz Fanon är sannolikt en av dem som tydligast försvarat användandet av våld i politiskt syfte. Mot bakgrund av befrielsekriget i Angola hävdade han i "Jordens fördömda" de förtrycktas rätt till motvåld, uppror, frihet. I sitt i det närmaste euforiska förord till Fanons bok menar Sartre att våldet är en nödvändighet. Det är bara våldet som kan ena och hela mänskligheten. "Våldet kan, liksom Akilles lans, hela de sår det tillfogat oss" skriver Sartre upprymt. Intuitivt vill jag säga nej. Våld kan aldrig rättfärdigas. Det är sant att våld spelat en avgörande roll i mänsklighetens historia, i krig och revolutioner, som medel till både ont och gott, förtryckande och befriande. Hanna Arendt skriver i "On Violence" att våld kan förstås, kanske rättfärdigas men aldrig legitimeras. Våld, liksom alla mänskliga handlingar, förändrar världen, men, skriver hon, våld kan bara förändra världen till en våldsammare plats. Våld läker inga sår, som Sartre hävdar, våld sliter sönder och krossar. Kanske är det nödvändigt ibland, för att bygga något nytt och förhoppningsvis bättre, men rätt vet jag inte om det är.
Läs alla artiklar om: Oroligheterna i Husby
Gå till toppen