Sverige

Förföljda, förtryckta – kvinnor

En student blir slagen av sina bröder. En företagare hotas av sin förre pojkvän. En sångkör blir trakasserad. Alla har de en sak har de gemensamt – de är kvinnor.

Polismannen tar en stol, sätter sig nära Linda och tittar på henne.
– Du kan sluta anmäla nu för jag tänker inte göra något åt det. Dessutom kommer jag att lägga ner alla anmälningar du har kommit in med.
Lindas förre pojkvän Johan har hotat, trakasserat och förföljt henne i flera månader.
Han har ristat "falsk hora" i lacken på hennes bil. En gång ristade han in "hon har könsherpes" i hennes ytterdörr.
Johan har hackat sig in på Twitter, Facebook och i jobbmejl, raderat alla hennes affärskontakter, stängt ner hennes hemsida, stått och bankat på hennes dörr så många gånger att hon till slut sålde sin lägenhet med en halv miljon kronor i förlust.
Linda går ut, andas djupt. Hon orkar inte gå till kontoret där hon leder ett stort affärsprojekt.
Det är oktober 2012 och de tolv anmälningar hon gjort läggs alltså ner utan att hon får någon hjälp.
Om jag behandlas så här, hur är det då för kvinnor som inte har några kontakter eller inte kan språket? funderar hon.
Då bestämmer hon sig för att inte ge upp.
En vecka efter att Linda talat med polisen dimper ett brev ner i hennes brevlåda. Det är beskedet om att hennes polisanmälningar blivit nedlagda.
På väg till jobbet minns hon vad Johan sa senast han nådde henne per telefon trots att hon bytt mobilnummer: "Du är samhällets parasit, då går det som det går".
Om hon som har ett stort nätverk och vet sina rättigheter ändå har så svårt att få hjälp, hur är det då för andra?
#
I en lägenhet i Västra innerstaden i Malmö står en kör och sjunger. Det är Systerskapskören som sjunger om vad de lärt sig i skolan:
”Jag lärde mig om rätt och fel, att alla är lika, kille som tjej. Jag lärde mig att sitta tyst, att alltid vara söt och rar, att killarna alltid är bättre än jag. Jag lärde mig att jag var svag, att ingen ville ha mig i sitt lag, det var det jag lärde mig idag”.
Det har gått ett och ett halvt år sedan Sydsvenskan uppmärksammade kränkningarna som drabbade Systerskapskören på Heleneholms gymnasium, vars syfte är att skapa en frizon för tjejer mot grabbigheten på skolan.
På körens Facebooksida skrev andra elever bland annat ”ni är maktgalna kvinnor som inte vet sin plats i samhället” och ”jag ska leta upp er och knulla er i ansiktet era jävla slynor”.
Körmedlemmarna skrev ut kommentarerna och satte upp dem i skolan med namn på de elever som skrivit dem.
Dåvarande rektorn gav inte tjejerna något stöd utan sa att elevrådets styrelse kände sig kränkt av kören.
DO (Diskrimineringsombudsmannen) riktade då allvarlig kritik mot Malmö stad.
– Förra rektorn sa att vi gav skolan dålig publicitet. Den nye rektorn säger att det är bra att vi påpekar att det inte är jämställt, säger Hannah Lundquist.
Brödraskapet är väldigt starkt och självklart, det är därför Systerskapskören behövs, påpekar Maja Åkerman. De andra håller med. Killarnas ord väger alltid tyngst.
Moa Knaevelsrud minns särskilt hur nervös hon var när hon skulle sjunga på en konsert på Augustenborgskolan. Hon trotsade nerverna, ställde sig upp på scen och började sjunga ”Accidentally in love”, av Counting Crows. Det gick bra.
Moa Knaevelsrud minns hur annorlunda det var när två killar sjöng. Läraren ställde sig upp och sa till publiken: ”Nu ska vi ge de här killarna en extra applåd för de har varit så duktiga och de ska sjunga den här låten alldeles själva”.
Eleverna gav killarna rungande applåder.
#
På Stortorget i centrala Malmö går studenten Mona förbi fontänen där turister står och fotograferar varandra. Hon lever i en familj där hon och hennes systrar misshandlats och kontrollerats sedan de var tretton år.
Två barn springer förbi. Mona följer dem med blicken.
– Jag tänker inte ha barn, det hade varit orättvist och elakt att sätta flickor till världen, säger hon. Jag vill att de ska slippa heder, rykte och status. Ingen människa väljer frivilligt det liv jag lever.
När vi ses har det gått tio dagar sedan Mona senast blev slagen. Hennes bror hade sett henne med väninnor och en killkompis på stan. När hon kom hem och innanför dörren kom det första slaget mot ansiktet direkt. Bröderna sa att hon var en hora för att hon setts med en kille.
”Jag hoppas ni dör”, skrek hon. Adrenalinet pumpade, hon kände inte ens någon smärta, bara ilska. En av bröderna slog henne blodig med en skiftnyckel.
Då knackade det på dörren.
Det var två poliser. En av bröderna öppnade och sa att familjen hade fest. ”Vi pratar politik, ni vet hur araber är”.
Mona gick demonstrativt fram med blodigt ansikte i hopp om att polisen skulle agera.
”Ni kan väl försöka hålla det på en normal nivå, för grannarna klagar”, sa en av poliserna.
Mona blev inte helt förvånad över att polisen inte gjorde något för att hjälpa henne.
Hon minns en kväll när hon gick på fest. Hon hade ljugit för sina föräldrar, sagt att hon skulle vara hos en kompis och plugga. Senare blev det bråk på festen och polisen kom.
En av polismännen var vagt bekant med Monas bror och berättade sedan för honom att han sett henne på festen.
– Hur kunde polisen vara så naiv? undrar hon. Eller brydde han sig inte, kanske tycker han att det är bra att kvinnor kontrolleras?
Samtidigt som vi träffas i maj pågår en rättegång i Malmö tingsrätt.
En manlig läkare döms till villkorlig dom för att ha spionerat på kvinnors journaler. Ingen av dem var hans patient. Hedersmotiv misstänks ligga bakom. Under rättegången berättar de utsatta om den sociala kontroll som finns kring kvinnor. De är ständigt misstänkliggjorda på grund av sitt kön. De flesta av dem är liksom läkaren födda i Afghanistan och deras familjer är bekanta med honom.
Läkarens brott bekräftar Monas känsla av ensamhet, att det inte går att fly. De som kontrollerar kvinnor tycks finnas överallt.
Inte ens hennes ihärdiga pluggande under högstadiet och toppbetyg hjälpte henne bort från kontrollen. När hon tog studenten och kom in på juristlinjen i Stockholm skakade pappan bara på huvudet.
”Du kan inte flytta och bo ensam, vad ska folk säga?”, sa han.
Då förstod hon att det inte spelar någon roll vad hon gör. Så länge hon inte gifter sig med en man som på så sätt tar över ägandet av henne blir hon inte fri från våldet och hoten i hemmet.
I familjen är Mona kontrollerad, utanför den har hon girlpower. Hon är snabb i tanken, ger svar på tal och tar plats. Hon har, liksom Linda i början av det här reportaget, utbildat sig och gjort allt det rätta för att bli framgångsrik.
Det spelar ingen roll. Mona har mindre makt nu när hon är 23 år än hon hade när hon var sju år, då hon kunde leka och vara med vem hon ville.
Flera av hennes närmaste vänner gömmer sig hos kvinnojourer, föreningar som har så hårt tryck att de knappt kan ta emot fler kvinnor. Hennes syster har precis skickats till en läkare för att familjen vill kontrollera att hon är oskuld.
– Kontrollen är så hård att det allra minsta kan ge svåra konsekvenser. Tjejer som startar ett rykte om en tjej de är avundsjuka på, killar som kallar en tjej för hora för att hon avfärdat dem. Problemet är att svenskar inte bryr sig om det som händer, för de tänker att det ingår i vissa kulturer, säger Mona.
Bara i Malmö under förra året anmäldes 528 fall av misshandel av en kvinna över 18 år i nära relation med offret. Sexualbrott och olaga hot är inte inräknade.
Enligt Brås statistik kommer 80 procent av brotten mot kvinnor aldrig till polisens kännedom.
I Sverige misshandlas kvinnor oftast inomhus av en manlig bekant. Män misshandlas oftast utomhus av obekant.
Enligt Hanna Cinthio, doktorand på Malmö högskola som skriver en avhandling om kulturellt präglade normkonflikter, händer det att övergrepp behandlas olika av myndigheter beroende på de utsattas etnicitet.
Inom socialtjänsten och polisen finns fortfarande okunskap och oro för att göra fel vilket leder till passivitet när det gäller våld i hederns namn, påpekar hon.
– ”Det är så komplext”, tycker de. Och det är det ju oftast. Men ibland styr rädslan istället för uppdraget. ”Usch de här stora familjerna som kommer och skriker”. Tänker man så, då är man på fel plats.
Hanna Cinthio har arbetat länge med utbildning och handledning i mångfaldsfrågor i Malmö stad och övriga Sverige. Hon säger att det inom kommunen finns en förnekelse av verkligheten där man inte vill se att vissa unga är mer utsatta på grund av sociala faktorer runt dem.
– Men det är ett faktum. Och nej, det betyder inte att alla barn med utländsk bakgrund är utsatta. Det handlar om att kommunen måste värdera alla sina invånare lika högt och ta allas rättigheter på lika stort allvar.
#
I april 2009 gjorde Stockholms stad en kartläggning som visade att var tionde femtonårig flicka i Stockholm lever med hedersrelaterade problem som begränsar hennes liv. De får inte delta i fritidsaktiviteter, inte heller i alla skolämnen och får inte umgås med jämnåriga pojkar.
Kartläggningen ledde till att kommunen startade resurscentrumet Origo som erbjuder stöd och rådgivning till unga utsatta. Och vägledning till myndigheter och frivilligorganisationer.
I fjor lämnade oppositionskommunalrådet i Malmö Anja Sonesson (M) in en motion för att kartlägga det hedersrelaterade förtrycket i staden på liknande sätt som i Stockholm. Förutom kartläggningen skulle människor som flyttat till Sverige utbildas i kunskap om barn, unga och kvinnors rättigheter.
Motionen ledde till en känslofylld och tuff debatt i kommunfullmäktige.
Vänstermajoriteten höll med om att det finns ett stort mörkertal men ansåg att det fanns svårigheter med kartläggningen.
Definitionen ”hedersvåld” ansågs problematisk.
”Varför vill ni bara belysa hedersrelaterat våld? Hur ska man utreda karaktären av hedersproblematiken i ett visst område när inte ens vi kan komma överens om vad hedersvåld är?”, frågade jämställdhetskommunalrådet Hanna Gedin (V) som ansåg att information till människor som kommer till Sverige kunde vara stigmatiserande.
”Ska vi peka ut människor? Perserna där, kurderna där, tyskarna där?” undrade Sofia Hedén (S).
Motionen röstades ner.
Betyder det att de insatser som görs nu räcker för att hjälpa flickor och unga kvinnor som lever i hederskulturer? Nej, svarar flera föreningar vi besöker.
En socionom på Skånes Stadsmission berättar om en romsk flicka som blev utsatt för våldtäkt.
Flickan hade gått till socialtjänsten i Södra innerstaden, men ingen polisanmälan gjordes.
Socionomen tyckte det lät märkligt och ringde socialtjänsten som bekräftade att ingen anmälan gjorts.
– Det låter helt osannolikt i mina öron, säger Cecilia Vänster, sektionschef på individ och familj i Södra innerstaden. Vi polisanmäler ju minsta örfil. Vi är noga med att lägga ribban på samma nivå för alla barn.
Enligt Stadsmissionens Barn- och ungdomschef Johanna Saunders, som följt upp flickan, är detta bara ett fall av många där unga kvinnor och flickor som blivit utsatta på grund av sitt kön inte fått hjälp i Malmö. Hon tror att orsaken är resursbrist, vilket leder till att ribban sänks och det blir tuffare för bland annat tjejer som utsätts för hedersrelaterat våld.
Även anställda inom socialtjänsten som vi talat med berättar om svårigheterna med att hjälpa utsatta för hedersrelaterat våld. De saknar stöd hos sina chefer och måste ringa ideella föreningar för att få kunskap.
Andel elever i årskurs två på gymnasiet i Malmö som upplever minst två psykiska besvär per vecka: Killar 28 procent, flickor 51 procent.
När sommarlovet närmar sig är flera av flickorna som går i sjuan på Hermodsdalsskolan oroliga för att inte få godkänt i simning. Underkänt i bassängen innebär att de inte får godkänt i idrott. Problemet är att många föräldrar inte vill att flickorna ska simma med pojkarna, vilket innebär att många tjejer inte kan simma.
– Det är nog lättare att vara pojke, säger Halima. Killarna kan sitta och spela tv-spel eller gå ut med sina kompisar. Tjejer måste städa och laga mat till syskonen.
– Ja, instämmer klasskamraten Diana. Killarna behöver inte göra så mycket. De behöver inte lära sig laga mat. Alltså de får gå ut till nio, tio. Det får inte tjejer.
Eleverna ska samla in pengar till en klassresa till Tivoli i Köpenhamn. Hittills är det flickorna som fått in varje krona genom att sälja kakor.
Vännerna Diana och Alexandra är riktiga entreprenörer, berömmer läraren Ann-Sofie Magnér.
Men även om flickorna jobbat ihop pengarna till klassresan är killarna taskiga mot dem, säger de.
– Vet du, vi blir dömda, säger Alexandra. De märker oss direkt. Lärarna förstår inte. Igår satt vi flickor och skrattade på en lektion, då sa läraren ”tjejer ni borde skämmas, ni är värre än killarna”. Om killarna skojar säger lärarna mest ”killar, kan ni vara tysta?”.
Enligt Skolverket anmäler flickor oftast kränkningar på grund av kön medan pojkar anmäler kränkande behandling av andra orsaker.
Johan, från början av det här reportaget, bor i en annan stad och har inga barn ihop med Linda.
Deras relation tog slut för ungefär ett år sedan.
Då hade de varit ihop i två år som särbos, men de sista nio månaderna hade hon funderat på hur hon skulle göra slut.
– Det var när han först försökte isolera mig som jag förstod att något inte stämde. Han sa att min bästa väninna, som jag känt i tio år, snackade skit om mig. ”Ska du verkligen lita på henne?”, frågade han, säger Linda.
Johan blev alltmer kontrollerande. Han utsatte henne för hot och tvingade henne till sex.
”Se upp för mig för du vill inte se mig arg”, sa han.
– Om jag jobbade övertid så skulle han ha sex, fast jag sa nej. Om jag var glad så var det inte bra, då skulle han också ha sex. Inget var bra. Känslorna tog slut men jag chockades när jag förstod att bilden jag hade av honom inte stämde. Sedan kom den paralyserande rädslan, säger hon.
Enligt Linda var det hennes kontaktnät som räddade henne.
När Johan hastigt dök upp på alla tjejmiddagar som hon ordnade sms:ade en av vännerna ”Vi måste prata om det här, detta är inte normalt, han har för mycket kontrollbehov”.
När hon gjorde slut fick hon en massa sms där han skrev att hon är en hora.
– Jag sålde lägenheten eftersom han bankade på min dörr mitt i natten. Hela förra sommaren bodde jag hos vänner, när jag handlade hade jag alltid med mig någon.
Och trakasserierna har fortsatt.
Pappan till hennes barn är rädd för yngsta dotterns säkerhet.
I polisförhör förnekar Johan alla gärningar som Linda anmält. Han motsätter sig kontaktförbud.
Efter ännu en anmälan får Linda till slut hjälp av Koncept Karin, där polisen arbetar specifikt med våld i nära relationer.
– Det är anmärkningsvärt att en polis sa att han inte tänkte göra något åt hennes anmälningar, säger Börje Aronsson som är chef för polisens familjevårdssektion.
– Varje månad har vi på Koncept Karin sextio ärenden som handlar om mäns våld mot kvinnor. Vi hade gärna tagit emot alla fall, men vi mäktar inte.
Till slut får Johan kontaktförbud.
”Det finns på grund av särskilda omständigheter risk att Johan kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt trakassera Linda. Pågående utredning ger stöd åt ansökan”, står det i dokumentet från åklagaren.
I skrivande stund säger polis och åklagare att åtal ska väckas mot Johan.
– Det är en lång och krävande väg, jag möttes av nonchalans innan jag kom till Koncept Karin. Jag tror att de flesta kvinnor ger upp eftersom det känns som att rättsväsendet ställer sig på förövarens sida.
Förra året mördades fyra kvinnor i Malmö av en man de hade en nära relation med. I Sverige dödas i genomsnitt 17 kvinnor per år av en man som de har eller haft en nära relation med.
Hälften av kvinnomorden under 2010 och 2011 hade kunnat undvikas, enligt en rapport från stiftelsen Tryggare Sverige. De flesta kvinnor hade varit i kontakt med myndigheter och vädjat om hjälp.
Mona försöker ännu komma på ett sätt att göra sig fri från våldet hemma.
Systerskapskören har nyligen haft gig på Handelsanställdas förbund och Roller Derby i Malmö.
Flickorna på Hermodsdalsskolan vill fortfarande lära sig simma.
Fotnot: Mona, Linda och Johan heter egentligen något annat.
Läs alla artiklar om: Könet och makten
Gå till toppen