Kultur & Nöjen

Ryanair tar oss tillbaka till 1800-talet

Ryanair erbjuder en lågprisresa till rövarkapitalismen.
Och allt för många av oss har köpt biljett, menar Per Svensson.

Ryanairs vd Michael O’Leary tillsammans med några av bolagets flygvärdinnor under ett pr-jippo för bolagets årliga kalender.Bild: Foto: RyanAir
Vad har Michael O’Leary och Joakim von Anka gemensamt? Båda badar i pengar. Och vad skiljer dem åt? Joakim har blivit rik tack vare sin snålhet, O’Leary tack vare andras snålhet. Joakim är hänsynslös men har någonstans ett hjärta av guld, O’Leary låter sitt hjärta betala extra för kabinutrymmet.
Ryanairs vd, tillika delägare, började som en vanlig enkel skattekonsult, men är nu god för 350 miljoner euro, drygt tre miljarder svenska kronor. Han bor på en lantegendom på Irland, där han föder upp boskap. Många skulle säga att O’Leary tar med sig sin hobby till jobbet.
Trots det, och trots att Michael O’Leary påstått sig vilja införa ståplats på flyget och ta betalt för toalettbesöken, är Ryanair i dag Europas största flygbolag räknat i passagerare; 80 miljoner per år. Det är också, trots en liten men glädjande dipp det senaste kvartalet, ett mycket lönsamt flygbolag. Det gångna bokföringsåret (2012/13) omsatte Ryanair 4,9 miljarder euro och gjorde en vinst på drygt elva procent, 569 miljoner euro. Detta att jämföra med exempelvis Lufthansa som för verksamhetsåret 2012 redovisade en vinst på drygt tre procent: 990 miljoner euro på en nettoomsättning om 30 miljarder.
Lufthansa måste ta in sex gånger så mycket som Ryanair för att tjäna knappt dubbelt så mycket. Två Ryanair-euro är, med andra ord, fler än sex Lufthansa-euro. Hur kan det komma sig?
”Lowest cost always wins”, förklarade Michael O’Leary när han i vintras höll presskonferens i Göteborg.
Det är den globaliserade kapitalismens grundläggande trossats. Den bygger på antagandena att på en universell marknad slår lågt pris alltid god kvalitet, och för att kunna hålla ett lägre pris än alla andra måste man ha lägre kostnader än alla andra.
Det finns olika sätt att nå det målet. Ryanairs affärsmodell bygger på principen Bad Enough: Förhållandena för anställda och kunder måste vara så usla att biljettpriserna kan bli så låga att kunderna inte bara står ut med att själva behandlas som skräp utan också skiter i att de anställda behandlas ännu sämre.
Den tyska tidningen Die Zeit granskar Ryanair-modellen i ett av sina senaste nummer (”Hauptsache, billig”, 18.7). En flygsteward vittnar där om att han dåliga vintermånader har en månadslön på bara 900 euro. En pilot berättar om extremt osäkra och märkliga anställningsförhållanden; ”egna företagare” fakturerar ett bemanningsföretag som i sin tur hyr ut dem till Ryanair. En annan pilot berättar att Ryanair för att säkerställa att det flygs så snålt som möjligt offentliggör listor över de enskilda piloternas bränsleförbrukning.
Alla dessa vittnesmål framförs anonymt. Ryanair är en nedsläckt despoti. Endast O’Leary har rätt att träda fram i offentlighetens ljus.
Att Ryanair är ett företag som hunsar både med sin personal och sina resenärer är ingen nyhet. Vinkeln på Die Zeits reportage är därför egentligen en annan: Att det nu ändå mumlas och viskas i rättens krater. Ryanair-anställda gör försök att formera sig till fackligt verksamhet och milt motstånd.
På många sätt kan Michael O’Leary framstå som inkarnationen av den samtida företagsledaren. Denne karaktäriseras av att han eller hon bara behöver uppfylla två kriterier: 1) Ha kunskaper i mellanstadiematte för att kunna räkna ut hur många anställda som måste sparkas för att spara hem årets vinst. 2) Vara immun mot empatianfall och klichéallergier. (Detta för att både kunna genomföra och motivera sparprogrammen.)
O’Leary är en typisk tidens man också i ett annat avseende. Han är som gjord för en mediekultur som älskar sköna tweetbara skurkar. Han levererar ständigt snackisar, poserar gärna med damer i bikini och förstår rubrikvärdet av att kalla den svenska ministern Birgitta Ohlsson ”Boring Birgitta”. Han är så perfekt synkad med samtiden att man nästan glömmer bort att denna samtid i väsentliga avseenden är en reprisföreställning.
Ryanair är inte något uppstickarföretag, inte det svarta fåret, inte ett undantag som bekräftar normen. Ryanair är, eller är på väg att bli, normen; ett av de tydligaste exemplen på ett stort paradigmskifte.
Den europeiska samhällsmodell jag vuxit upp med, där arbets- och näringslivet präglats av samförstånd, maktbalans och vinstdelning, fasas ut i snabb takt. Det sena 1900-talet är definitivt över. Snart är det istället 1800-tal igen: Rövarkapitalism, fackföreningsfientlighet, lönedumpning, utsugning.
Ryanair visar vägen.
Jag har aldrig flugit med Ryanair. Jag kommer aldrig, under några som helst omständigheter, att göra det. Det beror inte bara på att jag föredrar att resa som en vuxen civiliserad människa utan också på att jag som liberal tycker att man i görligaste mån ska försöka ta ett politiskt och moraliskt ansvar också för sin konsumtion, utöva konsumentmakt helt enkelt.
Kan 80 miljoner passagerare ha fel? Ja. Och det förvånar mig att inte fler av dem inser det. Såvitt jag förstår är inte så få Ryanairpassagerare unga, välutbildade och socialt medvetna personer. Somliga av dem avstår från att äta kött i protest mot djurindustrin. Andra, ganska många gissar jag, bojkottar artister som misshandlat kvinnor eller uttalat sig rasistiskt. En och annan kanske till och med bränner av en upprörd nätkommentar så snart Jonas Gardell eller någon annan kändis sagt eller skrivit något ”kränkande”.
Men de reser med Ryanair – trots att Ryanair inte bara är en skam i sig själv utan också genom sin blotta existens tvingar seriösa flygbolag att anpassa sig till, som det brukar heta, ”en helt ny konkurrenssituation”, det vill säga tvingar dem att brutaliseras eller dö.
Det är därför svårt att förstå hur någon som definierar sig som ”vänster” kan ställa sig i en Ryanairkö utan att rodna. Knappast något annat enskilt företag har på senare år gjort så mycket för att, såväl direkt som indirekt via exemplets makt, gröpa ur det sociala fundament som just ”vänstern” säger sig vilja försvara, den grund på vilken efterkrigstidens västeuropeiska välfärdssamhällen byggdes: trygga arbetsförhållanden, rimlig lönesättning, ömsesidig solidaritet mellan anställda och företag och så vidare …
Varför diskuteras inte detta faktum mer och oftare i den intellektuella offentligheten? Varför förs det inte några stora kulturdebatter om Ryanair? Varför är den samtida svenska vänstern så ointresserad av ekonomi och handfasta maktförhållanden? Varför är den svenska samtida vänstern i gengäld så överdrivet intresserad av symbolhandlingar, identitetsfrågor och moraliserande teckentydning?
Varför är, för att bli konkret, Lilla Hjärtat och valet av vokal i personliga pronomen (a och o eller e?) mer engagerande debattämnen än Michael O’Leary och neandertaliseringen av näringslivet?
Gå till toppen