Kultur

En bok om imperiets spillror

Svetlana Aleksijevitj lägger ribban väldigt högt – och kommer över den, skriver Stefan Ingvarsson.

Tiden second hand – Slutet för den röda människan.

Author: Svetlana Aleksijevitj. Publisher: Övers Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz.. PublishYear: 2013.
Sommaren 1992 kastade sig Timerjan Zinatov framför ett tåg i Brest. Femtioen år tidigare hade han deltagit i det legendariska försvaret av stadens fästning när Hitler invaderade Sovjetunionen.
Han hamnade i tyskt läger men lyckades fly och efter kriget bosatte han sig på eget bevåg i Sibirien för att under fruktansvärda umbäranden bygga järnvägen över Amurfloden och Bajkal. Där blev han sedan kvar med sin familj. Men varje år åkte han den flera hundra mil långa sträckan till Brest för att bjuda museipersonalen i fästningen på tårta och träffa sina gamla regementskamrater. Det var där hans liv och hans uppoffringar fick en mening. Alla visste vem han var. Han hyllades som hjälte.
I självmordsbrevet som han hade i fickan förbannade han de ryska ledare som slumpat bort och monterat ner hans stolta sovjetiska fosterland och förpassat honom och alla andra som stridit och kämpat för det till ett hundliv av tiggande och allmosor. ”Lev väl och sörj inte en tatar som ensam protesterar för oss alla”.
Hans fru berättar att fästningen och kriget var allt för honom. Familjen brydde han sig aldrig om. Han hade slutat prata med oss. I självmordsbrevet vände han sig till staten, till främmande människor… Inte ett ord riktade han till sin familj. Inte en tanke.
”Tiden second hand” sätter sig på tvären mot entydiga förklaringar och generella slutsatser. Som om den bestämt sig att det redan finns tillräckligt många sådana i omlopp vad gäller de knappa sjuttio år som Sovjetunionen fanns till och varför den sedan kollapsade. Eller egentligen duckar den även inför de frågorna, den vill inte vara en historiebok i någon traditionell bemärkelse – den vill ta reda på känslorna och tankarna som historien har väckt.
”Jag tröttnar aldrig på att häpna över hur intressant ett vanligt människoliv är. Den oändliga mängden mänskliga sanningar… Historien intresserar sig bara för fakta, men känslorna hamnar utanför. Det är inte vedertaget att släppa in dem i historieskrivningen. Men jag betraktar inte världen med en historikers ögon, utan med en humanists. Jag är förundrad över människan”, skriver Svetlana Aleksijevitj.
Hon är en av de främsta författarna av litterära reportage i vår samtid, hennes böcker handlar i slutändan alltid om det mänskliga livets viktigaste beståndsdelar: om drömmar, kärlek, svek, död, maktlystnad och oväntad solidaritet. I denna bok är ansatsen gigantisk, mycket bredare än i de tidigare böckerna om människan i Sovjetunionen. Hon vill fånga det spektrum av tankar och känslor som Sovjetunionens kollaps väckt hos imperiets forna invånare, hur de sorterat och förklarat historien, den blodiga verkligheten och ideologierna för sig själva, i sin egen föreställningsvärld.
Tekniken är densamma som i tidigare böcker men materialet är enormt. Hundratals, kanske tusentals röster har avlyssnats och intervjuats under tjugo år och ur detta väldiga material har brottstycken av tankar, anklagelser, livsöden, trossatser lyfts ut för att bilda en kör av dissonanser och motsägelser. Som läsare har jag inget annat val än att lita på författaren när hon säger att dessa delar speglat helheten, att hon som fått hundratals människor att öppna sig för henne kan göra den avvägningen. Det finns ingen anledning att tvivla.
Kanske för att författaren denna gång försöker ta ett grepp om imperiet som helhet, hur det sammanfattas i minnen och sinnen, är hon extra noga med att rösterna ska vara motsägelsefulla. Men samtidigt är hennes egen röst närvarande i texten på ett sätt som den inte varit tidigare. Hon kanske känner sig tvungen att deklarera sin ståndpunkt. Och det stör kompositionen en aning. Hennes röst är ju inte bara en bland andra, hon är den som leder oss i handen.
Främst handlar det om ett perspektiv på Ryssland. Det finns en utbredd uppfattning om landet som något egenartat och unikt, något som kremlologer utforskar, som inte kan förstås på samma sätt som andra samhällen. Även Svetlana Aleksijevitjs egna kommentarer i boken är anstrukna av denna tanke: Att sovjeterfarenheten står unik i mänsklighetens historia. Eftersom hennes röst har en annan tyngd står den oemotsagd. Men redan författaren Vasilij Grossman visade tidigt likheten mellan livet i Sovjet och Nazityskland och i förlängningen alla totalitära system.
En kvinna i boken uttrycker sig så här: ”Våra män är martyrer, alla är traumatiserade – av kriget eller fängelset. Av arbetslägret. Krig och fängelse – det är två viktiga ryska ord. Genuint ryska! De ryska kvinnorna har aldrig haft normala män. De vårdar och plåstrar om. De betraktar mannen lite grann som en hjälte, lite grann som ett barn. De räddar honom. Än i dag. De har fortfarande samma roll. Sovjetunionen har fallit sönder … Nu har vi offren för imperiets sönderfall.”
Och det låter skrämmande likt alltför många samhällen på jorden i dag och genom historien. Kanske även vår svenska stormaktstid. Det är med sådana tankar i huvudet jag slår igen boken som försöker – och lyckas – rymma en så stor del av den oändliga mängden mänskliga sanningar.
Gå till toppen