Kultur & Nöjen

I tider av stark tillväxt

Som välrakad känner man sig utanför år 2013. Det är skäggtider.

Med praktverket "Skäggboken" har Axel Naver tagit sin älskade blogg till papprets form. Tillsammans med bloggkollegan Eric Thorsson och fotografen Anders Bergstedt utforskar han stil, historik, skötsel och redskap.
Och förstås det som döljer sig i skäggbruket, själva valet att beslöja sig.
Vissa vill få uppmärksamhet. Andra vill slippa uppmärksamhet. Vissa vill slippa den dagliga vården. Andra njuter av det rituella klippandet och vaxandet.
Bokens undertitel är "Stil – identitet – gemenskap". Och det är väl där någonstans som man genast känner en viss längtan att driva med hela fenomenet. "Fem minuters skäggvård är fem minuters själavård", säger en av de många porträtterade männen i boken "Man är aldrig ensam med ett skägg", säger en annan.
Skägget som ersättning för mänsklig kontakt. Inget dåligt extravärde av en utsparad håransamling.
– De flesta som vi har pratat med, och snackat med via bloggen, har kanske inte så där jättemycket självdistans. När man träffar folk i verkligheten är skägget något som är roligt, något som man umgås kring, något som man tar på allvar men ändå hanterar med lättsamhet. I kommentarfält på bloggen ger folk uttryck för en mer allvarlig inställning. En del blev ju till och med lite sura när jag rakade av mig skägget, säger Eric Thorsson, själv skäggbärare sedan 2007, då han var 27 år gammal.
Ofta har han rakat skägget inför sommaren. Inte i år. Att vara renrakad lagom till ett skäggboksläpp hade ju inte funkat.
Så är skäggblogg och skäggbok enbart en manlig bastion? Kvinnor deltar sällan i diskussionerna. Men på bloggens avnämmare, Instagramkontot och Twitterkontot, finns det gott om kvinnliga följare.
– Det är kanske så att för kvinnorna är skägget något att titta på och kommentera, medan vi som diskuterar är mer intresserade för vår egen skull. Vi diskuterar skäggvård liksom. Det är ju mer naturligt om man har skägg själv, konstaterar Eric Thorsson.
Det finns det i och för sig kvinnor som har. I "Skäggboken" är till exempel en medelålders kvinna från Tyskland intervjuad – för henne är acceptansen inför den egna skäggväxten en själslig frihetshandling. "Jag vill uppmuntra folk att utmana sina egna begränsningar, att göra det de verkligen vill och inte gömma sig", sammanfattar hon.
Enligt forskningsstudier om kvinnor och skäggväxt är fenomenet på intet sätt ovanligt. Mellan fem och tio procent av alla kvinnor har en hög grad av "maskulin" skäggväxt. Det finns olika hormonella förklaringar till varför hårväxt på kroppen kan variera. Det är vanligt att kvinnor får mer skäggväxt efter klimakteriet, då kroppens östrogennivåer sjunker, och lämnar mer plats för de androgener som kvinnokroppen också naturligt producerar.
Fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg fick under sina aktiva år ofta beröm för sin modemedvetna stil, men avfärdades vid ett tillfälle av en expert: han följer ju bara trender, han har ingen egen stil. Kanske skulle man kunna säga det om en eller annan skäggbärare mellan 25 och 30 i dag också.
– Jag skulle nog säga att man märker efter ett tag om någons skägg är på allvar. Man känner ju viss respekt för ett grånande skägg som har hängt med sedan -72. En del skaffar skägg för att det har blivit trendigt och populärt. Men jag hoppas att ett antal personer behåller det, även om deras hipsterpolare rakar av det. Om de hittar en ny identitet i skägget. Men de som är allra mest ängsliga, mest angelägna om att ligga rätt, de har kanske redan rakat sig, säger Eric Thorsson.
Han och medförfattarna menar att skägget nu sitter på så många individer att man kan sluta att tala om det som en trend. Skägget har ju alltid funnits som en självklar del av ansikten, utom under några årtionden på 1900-talet.
– Och när det väl har funnits, det syns i vårt historiekapitel, så har det alltid funnits i många varianter.
Skägg symboliserar också både status och makt, i vissa kretsar.
– Bland vissa kan man nog hitta ett visst hierarkiskt tänkande. Det är inte så lätt att veta vilka som är posörer och vilka som är på riktigt. Som gammal snowboardåkare, vilket jag är, hade jag lättare att identifiera vem som verkligen kunde åka och vem som bara hade prylarna.
Med en stil kommer också ett språk. Men är det verkligen sant att skäggiga män spontant hälsar varandra med ett mullrande "Skäggbroder!" när de passerar varann på trottoaren? Nja. Kanske inte. Inte så ofta. Men det finns ett gäng i Göteborg som gärna gör det.
– De säger saker som "tjena, Skägget" eller "hallå, Skäggo" eller "skägga lugnt!". Och det är ju lite eget, skrockar Eric Thorsson.
Alla som någonsin har sparat ut ett skägg vet att det kliar något så in i bänken i utväxtfasen, just då stråna har blivit långa nog för att spetsen ska nå tillbaka in mot huden.
– Där har du en av våra käpphästar: Man måste stå ut de första veckorna. Sedan blir det bättre.
Men då väntar andra problem. Eric Thorsson har i perioder haft en lång och vaxad mustasch, vilket gör ätandet till en omständlig process.
– Man slabbar och kladdar. Semlor får man äta med kniv och gaffel.
Själva kyssandet ställer också särskilda tekniska krav.
– Jag har en ganska förstående fru. Hon gillar mitt skägg. Har jag längre mustasch blir det lite jobbigare för henne och mig. Sedan har jag hittat en bra kompromissvariant, där jag håller mustaschen kammad åt sidorna och fixerad med vax, medan jag ansar i mitten längsmed läppkanten. Och barnen tycker att det är rätt festligt att jag kan kittlas.
För Eric Thorsson är skägget allt mer en identitetsfaktor, fastän han inte riktigt vill.
– Jag skulle vilja påstå att jag är avslappnad och härlig, och skulle kunna raka det när som helst. Men det är nog inte riktigt sant längre.
Bland homosexuella män är behåring en fråga inte bara om läggning och tycke och smak, utan också om politik. De kallar sig "björnar", män som har reagerat mot vältränat och ungdomligt och rakat. De bejakar en mer naturlig stil, ett knubbigare ideal.
– Jag har förstått det som att det uppstod som en reaktion mot det gayideal som rådde, det glittrigare och kanske lite mer feminina, säger Eric Thorsson.
Det finns tydliga artbestämningar inom björngruppen också. Om man har vitt skägg är man isbjörn.
– Sedan måste man ju inte ha skägg för att räknas som björn. De är väldigt inkluderande och ser till en större helhet.
Just därför finns det också ett eget björn-ord för "faghags", alltså en kvinna som gärna umgås med homosexuella män. En sådan björnuppskattande dam kallas så klart för en Guldlock.
"Skäggboken" uppehåller sig också något kring frågan om skäggets sexuella dragningskraft på det motsatta könet. Redan Charles Darwin – själv en klassisk skägglurk – funderade kring detta, och lutade åt ett ja. Lite som snygga påfågelsfjädrar lockar rätt hona till den snyggaste hannen.
När boken skulle göras bjöd författarna in sina trogna läsare till ett fotograferingstillfälle på en frisersalong i Göteborg. Det kom över hundra personer. P3-programledaren Christer Lundberg är verksam i denna stad, och känd från sina egenbetitlade talkshower. Han berättar att han numera får uppmuntrande blickar från kvinnor med heltäckande slöja. "Det hände aldrig innan jag skaffade helskägg", konstaterar han.
Han anser också att skägg är ett utseende för framtidens medborgare, ity framtidens medborgare är snäll. Skägg signalerar, tycker Christer Lundberg, att "det där är ingen som kommer och snor min tjej, det är ingen som kommer att slå mig på käften, det är bara en rolig gubbe".
Sedan kan ansiktshår fortfarande på allvar vara både politiskt, kontroversiellt och provocerande. När SVT:s uppskattade nyhetsankare Rikard Palm kom tillbaka efter sommarsemestern hade han behållit sin sommarmustasch. Intet ont anande satte han sig och gjorde sändningen klockan 18.
Sedan gick han och kollade mejlen, och en växeltelefonist fick tag i honom. Tittarstorm, Palm. Så där kan du inte se ut.
Till nästa sändning var Rikard Palm slätrakad.
Går man längre tillbaka i tiden, till svenskt näringsliv på åttiotalet, så kunde debatten om huruvida det alls var rimligt att industriledaren Percy Barnevik kunde ha skägg föras på heligt allvar. År 1996 skulle Ingvar Carlsson lämna över partiledarjobbet och statsministerposten till någon, och den första och starkaste kandidaten hette Jan Nygren. Även han fick frågan om han skulle raka sig för jobbets skull. Skägget var inte heligt, svarade han, men tackade ändå nej till uppdraget – och den slätrakade Göran Persson fick jobbet i stället.
I dag skulle svenska folket utan vidare kunna rösta fram en skäggig statsminister, bedömer Eric Thorsson.
– Men tänk om Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle odla ett skägg över sommaren! Det skulle bli en fruktansvärd snackis. Folk skulle prata om det hejdlöst!
Så vem har världens vackraste skägg? Det finns gott om kandidater, men på Skäggbloggen har en engelsk juvelerare vid namn Philip Crangi ofta hyllats.
– Honom har vi ofta dreglat över. Och jag är förtjust i Leif Pagrotskys look också, om jag tänker på hur jag vill se ut när jag blir äldre.

Konsten att frisera fram den rätta böjen

"Vid frisering av mustasch i tysk stil tager man en spetsig platt tång, upplyfter partiet vid delningen under näsan med en kam, insätter därunder tången och drager det rätt ut med tången något invänd mot huden, så att ej några veck uppstår i friseringen, fortsätter så därmed till början av den tilltänkta uppåtböjningen, vilken skall göras så, att hela mustaschen kommer att verka ett strå i hela sin längd. Berör ej vid friseringen onödigtvis mustaschen med fingrarne. Fransk frisering utföres bäst med skåltång varvid man först nedkammar mustaschen samt inrullar spetsarne med dragning av tången utåt, sedan svänges de yttre spetsarne uppåt eller utåt allt efter kundens önskan."
Ur "Yrkeshandbok för frisörer" av J Flodmark, utgiven 1917.

Från stenåldersrakning till Skägg-VM

1. Det finns 30 000 år gamla fynd av stenflisor, slipade så att man tror att de har fungerat som rakdon.
2. Under förkristen tid i Egypten ansågs hårlöshet hänga ihop med gudomlighet, varför noggrann rakning var en självklar ritual för alla som kunde.
3. Ordet "barbar" har bildats ur orden för "skäggig person".
4. Påven Innocentus XII anses vara den senaste påven med skägg. Han innehade ämbetet vid 1600-talets slut.
5. Under 1700-talet var mustaschen obligatorisk för alla svenska soldater. Den som rakade sig fick spöstraff.
6. Den rakhyvel som i praktiken står modell för de rakhyvlar som används i dag uppfanns redan 1847, och det utbytbara bladet som ligger skyddat i en minimal låda patenterades 1901.
Och uppfinnaren? Han hette Gilette i efternamn.
7. Skägg-VM ordnas vartannat år. Det är lite som backhoppning: man tävlar både i längd och stil.
8. Skäggstrån växer med i genomsnitt fem nanometer per sekund. Detta känner vi till eftersom det bland lärda fysiker finns en skojig enhet: "skäggsekund".
Så på samma sätt som man talar om hur långt ljus och ljud färdas på en sekund, så talar man om hur snabbt ett genomsnittligt skägg växer på samma tid.
9. Norrmannen Hans Langseth, som dog i USA år 1927, anses ha världsrekordet när det gäller skägglängd – 533 centimeter långt var det vid hans död.

Därför möttes Ben och Gunnar i skäggkärleken

”Vi närde överlag länge en idé om att omformulera hur man ’skämtar’ om manlig homosexualitet. Den fanns redan där i brandstationsscenerna i NileCity: ju mer konventionellt old school-manligt och vedertaget hetero desto roligare. Vi sade aldrig att någon eller något var gay men brandchefen hade ett inramat foto av Jan Guillou i ’Grabbarna på Fagerhult’ på väggen och Ben och Gunnar möttes i sin kärlek till lantlig ansiktsbehåring. Så långt från någon fördomsfull fjollighet som det var möjligt att komma då. Det här var ju långt, långt innan skägget var en moderiktig accessoar i våra storstäder. Riktiga skägg såg vi bara i typ ’Jägarna’, ’Pistvakt’ och på gamla skivomslag med The Band. Drömmen var nog på många sätt att skrattet skulle fastna i halsen på alla eventuella homofober och utgöra en spegel som, förhoppningsvis, kastade gamla fördomar i ansiktet på tittarna. Inte helt olikt hur Village People resonerade två decennier tidigare.”
Andres Lokko, manusförfattare i Killinggänget, om varför två av deras tidigare huvudkaraktärer, de förälskade Ben och Gunnar, spelade av Robert Gustafsson och Johan Rheborg, odlade långa skägg.
Gå till toppen