Kultur27 september 2013 06:30

Dokumentären förklädd till dröm

Belleville Baby

Genre: Dokumentär. DirectedBy: Mia Engberg. Country: Sverige. PublishYear: 2013.
”Det var en gång …” Ett klassiskt sätt att börja en sagoberättelse, men knappast en typisk inledning för en dokumentärfilm, där berättaren brukar sträva efter att övertyga oss om att bilden inte är hittepå, att vi ser en dokumentation av det som verkligen hände.
Filmaren Mia Engberg i”Belleville Baby”. Dokumentären skidrar hennes förhållande med en kriminell fransman.Bild: Folkets Bio
Förr var den dokumentära berättarrösten oftast en allvetande man som inte syntes i bild, en konvention som ibland kallas för ”Guds röst”. Kvinnorösten som inleder ”Belleville Baby” med att återberätta myten om Orfeus och Eurydike tillhör dock inte någon grekisk gudinna, utan den svenska regissören Mia Engberg.
Den verklighet vi möter i ”Belleville Baby” är hennes kreation, hennes tolkning och kreativa bearbetning av minnen från nittiotalet, då hon gick på filmskola i Paris och levde i kvarteret Belleville med en kriminell man, Vincent, och en katt som hette Baby. Nu lever Engberg ett ordnat liv som småbarnsmamma i Stockholm och när Vincent ringer upp efter elva års tystnad börjar regissören reflektera över och ifrågasätta både sin roll som filmare och sina minnen av det förflutna.
Med hjälp av en skådespelare har Engberg spelat in telefondialoger som bygger på verkliga samtal med Vincent, men konversationerna har behandlats och förvandlats i minnets gåtfulla processer. Filmens Vincent ber Mia att berätta om sina minnen av honom. Hon talar om protesttåg mot sociala orättvisor i Paris men han har inget minne av att de deltog i demonstrationer; hans starkaste upplevelse från deras tid tillsammans är en vinterdag i Stockholm som inte har lämnat något avtryck hos henne. Vincent säger att Mia intresserar sig för hans fängelsevistelse ”för att det är en bra story, som går helt ihop med dina ideal” – förortskillen som samhället tvingar in i kriminalitet.
Filmens bildvärld är en drömlik blandning av smalfilm, video, mobilkamera, stillbilder, material från tv-arkiv och konstnärligt manipulerade fotografier. Landskap, gatuvyer, porträtt, och halvabstrakta kompositioner följer varandra som i en experimentfilm utan handling men binds samman av ljudspårets fascinerande essä om minne, glömska och social identitet.
Michael Wenzers musik används sparsamt men med absolut gehör för filmens stämning.
Inspirationskällor som Sophie Calle och Marguerite Duras tycks ha gett Engberg en konstnärlig nytändning. I tidskriften Filmkonst (nr 135) beskriver hon en kortfilm av Duras där publiken kan ”låta blicken vila i bilden och följa historien som berättas i ljudet”, där bildvärlden saknar handling men regissörens röst skapar dramatik i texten. Precis så fungerar också ”Belleville Baby”, som utan att vara det minsta svårtillgänglig är en av höstens mest nyskapande svenska filmer.
Så låt Engbergs röst ta med dig på en resa mellan då och nu, Paris och Stockholm, det trygga men ibland trista hemmet och den fria men farliga gatan, en resa där du kan acceptera och förstå utan att bilderna måste ha en enkel förklaring.
Gå till toppen