Kultur & Nöjen

Skönsång om hembygden

Kom nu, eld! Översättning och efterord: Aris Fioretos. Ersatz.
Aris Fioretos svenskspråkiga text lyser av samma sällsamma fräschör som är Friedrich Hölderlins bidrag till världslyriken, skriver Eva Ström.

En gång gjorde jag en omväg till Tübingen för att besöka det torn vid Neckar där poeten Friedrich Hölderlin tillbringade så många år av sitt liv, ensam och sinnessjuk. Tornet var stängt och hotellet vi bokat insvept i grå säckväv. Jag missunnar ingen en litterär vallfart, men inte sällan är det bättre att gå direkt till det väsentliga: författarens verk, exempelvis Ersatz föredömligt tvåspråkiga Hölderlinvolym ”Kom nu, eld!” där Aris Fioretos står för urval, tolkningar, anmärkningar och efterord. Här riskerar ingen att bli besviken.
Den tyske diktaren Friedrich Hölderlin (1770-1843) är för många sinnebilden av det brustna geniet. Som ung studerade han filosofi och teologi, lärde känna filosofer som Hegel och Schelling och författare som Goethe, Schiller och Novalis. Så blev han anställd som informator i en bankirfamilj i Frankfurt och förälskade sig i bankirens hustru, Susette Gontard, som blev hans stora kärlek och musa, förebilden för Diotima i brevromanen ”Hyperion”.
Efter en resa till Frankrike 1801 återvände Hölderlin för att få veta att Susette avlidit. Hans sköra psykiska hälsa försämrades alltmer och 1806 insjuknade han för gott och kom att vårdas av en snickare och hans familj under långa ensamma år i det berömda tornrummet vid Neckar.
Under 1800-talets första år skrev Hölderlin flertalet av de stora sånger som kallats de fosterländska. Här besjunger diktaren sin hembygd i Schwaben, och det alplandskap där floderna Rhen och Donau rinner upp i en mytologisk geografi. Donau blir en förbindande länk mellan hemlandet och det klassiska Grekland som spelade en utopisk roll i dåtidens idévärld.
Grekerna blev oumbärliga för Hölderlin, men efterlikning var inte hans mål, utan det han kallar för ”det fria bruket av det egna”, just detta han närmade sig i sina hyllningar av hemtraktens natur med dess floder, ekkronor, bisurr, skogssvalka och långsamma stigar.
Också väderleken laddas med bävan och bebådelse, ett åskväder mättas av gudars spår. Hölderlins hymner kan ses som en åska som sjunger, skriver Fioretos vackert i sitt efterord, medan blixtarna blir sublima ögonblick som undandrar sig mänsklig beskrivning. Så besjunger Hölderlin Rhen och Donau, i rytmiskt mättade strofer med böjliga bågar av skönhet och jubel i praktfulla klanger.
Hölderlins originalitet fick fördröjd verkan: under modernismen fick han sin renässans, och det talas om linjen Hölderlin–Rilke–Celan. Fioretos medtar i sin volym något av Hölderlins märkliga sena fragmentariska poesi som är gåtfullt glänsande, likt lysande bloss i en tankevärld man anar men inte till fullo greppar – gripande i sin suggestiva branta skönhet.
Den suveränt begåvade Aris Fioretos – född i Sverige med grekisk far och österrikisk mor – har idealiska förutsättningar för detta kvalificerade tolkningsarbete. Fioretos följer originalet så hängivet att också den svenskspråkiga texten lyser av den sällsamma fräschör som är Hölderlins bidrag till världslyriken. Särskilt vid högläsning visar sig kvalitén i de svenska texterna, som så nära avlyssnat originalens kärna och svårfångade arkitektur.
Dessutom redogör Fioretos i sitt initierade efterord för de svårigheter en Hölderlinforskare har att brottas med – inte minst att uttolka en ofta svårtydbar skrift.
Början på den berömda hymnen Patmos lyder i Fioretos tolkning:
Nära är
Och svår att fatta Guden.
Men där fara finns, växer
Även det räddande.
I mörkret bor
Örnarna och utan fruktan tar sig
Alpernas söner över avgrunden
På lätt byggda broar.
Därför, när tidens krön nu
Hopas tätt omkring och de älskade
Bor nära, utmattade
På vitt skilda berg,
Så ge oss oskyldigt vatten,
O, ge oss vingar att troget
Ta oss över och vända tillbaka.
Ersatz Hölderlinvolym är en skatt som varje poesiälskare kan njuta av länge och innerligt. Äldre tiders bild av Hölderlin som profetisk diktare har ersatts av en revolutionär ande med teologiska intressen. Låt mig sluta med den vackra syn som Hölderlin hade på sin egen dikt:
”Vill jag vara en komet? Jag tror det. För de är snabba som fåglar, de blommar av eld och är som barn i sin renhet. Det vore förmätet för människans del att önska sig mer.”
Gå till toppen