Kultur & Nöjen

En tyst katastrof

Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar att se det hemska.

En vän ringer och är förtvivlad. Jag vet att hon har haft det kämpigt ett tag, men det är uppenbart att jag inte har förstått exakt hur svårt. Min vän är företagare i kulturarbetarbranschen. Hon är varannanveckasmamma till två pojkar. Jag vet att hon haft problem med sin hälsa i många år, och i mars blev hon sjukskriven.
Nu väntar hon på en operation som sannolikt kommer att förändra hennes hälsa och liv till det bättre. Det är bara det att hon inte har någon sjukpenning. Hon har inte haft någon inkomst förutom barnbidraget och bostadsbidraget sedan i mitten av april. Hennes föräldrar har hjälpt henne med hyran, hon har sålt lite grejor för att få in några hundralappar, i juni trillade det in lite STIM-pengar. Annars ingenting.
I slutet av juni var läget desperat. Hon svalde den sista gnuttan stolthet och gick till socialen för första gången i sitt liv. Efter dussintals blanketter och intyg, förnedrande samtal och möten, veckor, månader av utredning kom beskedet. Hon får inga pengar eftersom hennes söner har varsitt sparkonto med cirka tiotusen var på: Pengar som deras farmor sparat, pengar som min vän inte kan disponera, pengar som hon inte kan röra utan sin exmans, barnens pappas, tillåtelse. När socialsekreteraren ringde bröt min vän ihop och skrek i luren: ”Jag kan ju lika bra hoppa ut genom fönstret och dö”. Varpå socialsekreteraren svarade: ”Om du har psykiska problem får du söka dig till psykakuten”.
Nej. Min vän har inga psykiska problem. Min vän har ekonomiska problem. Hela samhället har ekonomiska problem. Vårt samhälle kollapsar inför våra ögon, men vi ser det inte förrän våra egna liv kollapsar. Det är inte så många steg mellan dig och fattigdom som du tror. Arbetslöshet, långvarig sjukdom, en skilsmässa, en misslyckad husförsäljning, ett barn som blir sjukt – vad krävs för att ditt liv ska rasa? Livet är skört, din trygghet illusorisk. Och när du står där med nedböjt huvud och ber om hjälp får du ett slag i ansiktet.
Min vän är långt ifrån ensam. I september startades ett initiativ som kallas ”Matkassen”. Nej, det är inte Linas färdigpackade medelklasskasse. Matkassen är för ”dig som vill hjälpa en behövande familj och för dig som behöver hjälp”. De frivilliga krafterna bakom initiativet distribuerar hjälp till människor i akut nöd. Annonserna är hjärtskärande. Idag letar Matkassen till exempel hjälp åt en mamma och hennes fyra barn i Lomma. De behöver mat, och barnen är utan vinterskor och ytterkläder.
I kyrkan har man sett den här utvecklingen i många år. Människor som hamnat utanför systemet och fått hjälp med mat och kläder av kyrkan. Det tycks som om alltfler nödställda nekas hjälp från samhället, alltfler blir beroende av kyrkans hjälp och privata initiativ som Matkassen och de soppkök som startats i flera städer. Vårt samhälle befinner sig mitt i en pågående, tyst katastrof som ingen vill tala om, minst av allt de drabbade. De skäms. Och vi andra, vi som ännu befinner oss på rätt sida av gränsen, låtsas att vi inte ser.
Gå till toppen