Kultur & Nöjen

En förförisk lätthet

Mãn. Övers: Marianne Tufvesson. Sekwa.
Magnus Eriksson dras in i Kim Thúys rikt förgrenade nät av associationer.

Den kanadensisk-vietnamesiska författarinnan Kim Thúy presenterades på svenska med den utsökta romanen ”Ru” 2011. På en metaforisk nivå betecknar det franska ordet i titeln ett flöde. Texten var också ett flöde av minnen, bilder och känslor. Kärleken, friheten och försoningen gav romanen ett känsloläge, men dess grundläggande modus var smärtan.
Även den roman som nu ges ut ringar in en känsla, en paradoxal längtan. Paradoxal då dess titel ”Mãn” är namnet på romanens röst, på dess jag. På vietnamesiska betyder namnet ”alla önskningar har gått i uppfyllelse”, att det inte finns något mer att längta efter.
Även den här gången möter vi en vietnamesisk kvinna som flytt till Kanada. Hon lever som om hennes namn rymmer en sanning om hennes existens. Hon är gift med en man hennes mor utsåg åt henne, hon är nöjd med sitt liv. Men så väcks något, attraktionen till en annan man.
Bilderna av den nyväckta längtan interfolieras vackert med associationer till den mat kvinnan lagar på sin makes restaurang och med minnen av andra kvinnoöden i hennes familj eller närhet. Det är kvinnor som förtrycks, men bryter upp. Det är kvinnor som i sin självständighet blir projektionsytor för huvudpersonens nyväckta längtan efter något annat.
Men hennes längtan är inte absolut. Den är gåtfull, den rymmer en lockelse men också en medvetenhet om en hotande katastrof. Det är åtminstone ordet som romanens berättare, eller dess känslomässiga epicentrum, fäller när hon ställs inför ett val, när det andra livet visar sig möjligt.
Samtidigt har hon redan skapat ett annat liv, som flykting i Kanada. Hennes upplevelse är i grunden paradoxal.
Kim Thúy skriver med en förförisk lätthet. Som läsare sugs jag in i hennes rikt förgrenade associationsnät, känner smaker och dofter av maten och blir delaktig i den känslomässiga upplevelsen.
Men jag fångas också i den språklek som författaren iscensätter med de vietnamesiska ord hon skriver in i marginalen. De ger en kommentar, men de skapar också en distans, till erfarenheten och håller läsarens alltför omedelbara identifikation eller inlevelse på avstånd.
Mot lättheten i uttrycket står denna strama objektivering, liksom kvinnans namn ställs mot hennes längtan. Så gäckar Kim Thúy alla förväntningar på entydighet.
Hennes envisa genomlysning av en belägenhet, samtidigt som hennes roman betonar sin karaktär av text, kan föra tankarna till Clarice Lispector, men Kim Thúy ger starkare kontur åt enskildheterna, åt de berättelser som bygger upp erfarenheten. Hennes prosa är glasklar, men djupt tvetydig på en överordnad nivå. ”Mãn” är en ytterst suggestiv roman.
Gå till toppen