Kultur & Nöjen

Don Afzelius

Björn Afzelius: En god man (och bara en människa). Norstedts.
Gunnar Wesslén berättar lättillgängligt om Björn Afzelius, machorockaren som hatades av kritikerna men älskades av folket, skriver Kalle Lind.

1990 konstaterade Unni Drougge i sin tidning Magazin April att ”Björn Afzelius har blivit ett skällsord men inte Ulf Lundell”. Även om Lundell några år senare blev en av Fittstim-feministernas namngivna fiender så har han alltid dyrkats i samma kretsar som hånskrattat åt Björn Afzelius – kretsar som uppenbarligen inte har några problem med machorock i största allmänhet.
Rockkritikern Håkan Lahger kallade Afzelius musik ”trött dansbandsrock” och ”Frälsningsarmén med elgitarrer”. Samme Lahger har skrivit om att lyssna på Lundells lp ”Den vassa eggen”: ”Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst.”
För en ung människa, utan relation till Rocken, är det omöjligt att höra skillnaden. Gubbe som gubbe. Skinnboots som skinnboots. Uffe som Affe.
I sin nyutkomna biografi ”Björn Afzelius: En god man (och bara en människa)” radar Gunnar Wesslén upp kritikernas gamla elakheter och får en av dem att erkänna: ”På något sätt var det OK att skriva negativt om honom. Man hade stödet från kollegorna och musikbranschen.” Mot det ställer Wesslén siffrorna: tack vare sin stora norska och danska publik är Afzelius den svenskspråkiga artist som sålt flest plattor någonsin. Inte Gyllene tider. Inte Ledin. Inte Dahlgren. Absolut inte Lundell.
Det är nu inget ovanligt att publik och kritik inte är överens. Någonting gjorde ändå Afzelius till ett särskilt lovligt byte medan hans generationskamrater – Lundell, Ola Magnell, kompisen Mikael Wiehe – fick tummen upp när de levde ut sina Dylankomplex.
Kanske var det hans lättillgänglighet. Få rockkompositörer har tolkats av så många dansband. Kanske var det hans brist på distanserande effekter. Sånger som den om den våldtagna Maria eller om den nicaraguanska kvinnan som ”klöste sig i skrevet så att klänningen blev röd” tangerar skillingtryckens eländespornografi. Kanske var det hans slarv. Afzelius trodde på intuitionen och somliga texter lästes nog inte igenom innan de sjöngs in.
Kärleken till Elvis och Cadillac irriterade vänstervännerna. Oreserverade hyllningar till Kuba irriterade liberalerna. Panflöjterna och grisfestharmonierna retade vänner av god smak. Framgångarna störde elitisterna. Och de många inspelade miljonerna till befrielsefronter världen över provocerade väl dem som visste med sig att de själva inte lyft ett finger.
Afzelius kunde åtminstone göra Karl XVI Johans valspråk till sitt: ”Folkets kärlek – min belöning”. Inte minst den kvinnliga halvan av folket var tydligen beredda att ge sin kärlek. Utan att ha några siffror tillgängliga gissar Gunnar Wesslén att bara Bill Wyman i Rolling Stones kan ha haft fler uppvaktningar på sina turnéer.
Idag är det nästan Afzelius kvinnosyn som känns mest förlegad hos honom. Det är svårt att tänka sig en manlig vänsterartist 2013 skriva en gallstinn uppgörelse med kvoteringstanken (”Varannan damernas / vad är det för jävla trams?”). Det är svårt att föreställa sig Promoe eller Timbuktu säga i intervjuer att fyrtioåriga män bör ligga med tjugoåriga kvinnor, med den något genomskinliga motiveringen att män mognar långsammare.
En vänsterkodad artist idag som i sång lovar sin dotter att ”om du ber mig ska jag släcka stjärnorna”, men blir påkommen med att aldrig ha hämtat henne på dagis, hade anklagats för hyckleri.
Inte minst är det svårt att se framför sig att en politiskt medveten artist idag skulle skriva en roman som Afzelius ”En gång i Havanna” (1991). Wesslén beskriver den bara som Afzelius uppgörelse med Kuba. Vi som har läst den vet att den handlar nästan lika mycket om hur Afzelius alter ego tillfredsställs av en yppig ”mulatta” som ”knäföll för sin man och lyckliggjorde honom till sista droppen”. I långa dialogpartier försvarar Afzelius sin ”machismo”, som han tycker ”kan bli en tillgång i ett förhållande”: ”Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer sig deras kvinnor dom av med den.”
Hos 68-generationens män gick revolutionsromantiken gärna hand i hand med idén om män som krigare och kvinnor som deras väpnerskor, sköterskor och skyddsobjekt.
Den rosenkindade synen på Revolutionen kan lätt ursäktas som lite charmigt tidstypisk. Björn Afzelius machoideal – boxning! Hemingway! Drömmen om att bli ”Don Afzelius” i sitt italienska hus och rikta geväret mot sina döttrars friare! – är kanske lika tidstypiska men betydligt mindre charmiga. Revolutionen är tämligen död medan patriarkatet lever.
Gunnar Wesslén – nära vän till Afzelius och från samma generation – problematiserar inte direkt artistens kvinnosyn. Nyktert och sakligt konstaterar han att vännen inte var världens trognaste make eller pålitligaste pappa. Utan att ge sig in på gottköpspsykologi söker Wesslén vissa förklaringar i Afzelius förflutna. En av artistens egna låtkommentarer får tala för sig själv: ”Om man som pojke inte får kärlek av sin mor blir man som man ofta en konsument av kvinnor.”
Wesslén har återkallat ett halvt liv tillsammans med Björn Afzelius, från sjuttiotalet till Afzelius död 1999. Han har pratat med de närmaste, som överlag framhåller förtjänsterna framför tillkortakommandena. Hans slutsats blir att Afzelius gjorde vad han kunde efter sina förutsättningar – och inte sällan betydligt mer.
”Björn Afzelius: En god man (och bara en människa)” är en bok som skrivits på ett lika lättflytande och lättfattligt språk som Afzelius texter. Tyvärr har Wesslén också låtit sig inspireras av Afzelius slarvighetsideal. Texten myllrar av tappade ord och skiljetecken, vilket skapar en högst ofrivillig interaktion med läsaren, som måste gissa sig till sammanhanget. Det kan faktiskt vara den sämst korrlästa bok jag har läst. Och då har jag ändå satt i mig Ricky Bruchs egenredigerade memoarbok.
Gå till toppen