Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: "Feldtin" räddade landet

"Tack vare externt motstånd och intern urvattning besparades Sverige en planekonomisk katastrof."

Demonstration mot fonderna 1983.Bild: Arkivfoto: Scanpix
Ändå är det nästan som om denna strid aldrig har ägt rum. Bortsett från en artikelserie i Svensk Tidskrift, som i slutet av denna månad skall utmynna i en bok, har trettioårsminnet glidit förbi som ett skepp i det förflutnas natt.
Möjligen beror det på att den ena parten, arbetarrörelsen, nog helst vill glömma ett av sina potentiellt mest destruktiva initiativ:
Löntagarfonderna.
Den 4 oktober 1983, i samband med riksdagens öppnande och inför den socialdemokratiska regeringens proposition, samlades omkring 100 000 personer i Stockholm för att protestera mot fonderna. Ett par månader senare, den 21 december, fattade riksdagen beslut. Fonderna antogs med röstsiffrorna 164 för, 158 emot och 21 nedlagda.
De nedlagda rösterna tillhörde kommunistiska VPK, som inte ansåg att regeringen gick tillräckligt långt. De löntagarfonder som till sist kom på plats var nämligen något annat än vad LO och Rudolf Meidner, deras arkitekt, hade tänkt sig.
I riksdagsdebatten värjde sig statsminister Olof Palme mot borgerliga angrepp och poängterade att fonderna, när deras uppbyggnad var klar, skulle äga högst 8–10 procent av det samlade börsvärdet. Något systemskifte var det inte tal om, bedyrade han:
"Detta förslag är inte det första steget. Det är steget ... det blir alls icke fråga om något ensidigt övertagande från fondernas sida."
Några år tidigare hade LO haft helt andra ambitioner – och drivit socialdemokratin framför sig.
Det är denna successiva nedmalning, inte 4 oktober-manifestationerna, som det finns anledning att minnas och rent av högtidlighålla.
Tack vare externt motstånd och intern urvattning besparades Sverige en planekonomisk katastrof: ett näringsliv ägt av en fackföreningsrörelse som var sammanvuxen med det samhällsbärande partiet.
Två huvudpersoner avtecknar sig i detta drama, Thorbjörn Fälldin och Kjell-Olof Feldt.
Fälldin och Feldt var politiska motståndare, den ene centerpartist, den andre socialdemokrat. Likafullt kan man så här i efterhand – och med en känsla av tacksamhet – kombinera deras namn till ett gemensamt begrepp: "Feldtin".
I augusti 1975 presenterades en rapport med titeln Löntagarfonder. Den var sammanställd av en utredningsgrupp under ledning av ekonomen Rudolf Meidner, tillsatt av LO-kongressen 1971. Rapporten slog fast att löntagarkollektivet måste erövra ägarmakten i Sveriges näringsliv:
"Så länge kapitalet är privatägt finns ... ett motstånd mot ett utvidgat inflytande för löntagarna, vilket skulle bortfalla om kapitalet vore löntagarägt."
I tidningen Fackföreningsrörelsen utvecklade Meidner sina tankar:
"Det kapitalistiska systemet är helt enkelt omoraliskt. Vi vill beröva de gamla kapitalägarna deras makt."
Ernst Wigforss, legendarisk finansminister och partivänsterns ikon, levde fortfarande. När han informerades om fondförslaget blev han förbluffad:
"Vågar ni gå så långt?"
Wigforss egna planhushållningsidéer, konkretiserade i arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944, var mindre radikala och markerade egentligen ett uppbrott från doktrinära föreställningar. Wigforss ansåg att ekonomin borde styras och delvis socialiseras, men att detta ändå medgav ett betydande utrymme för privat ägande och privata initiativ.
LO-kongressen 1976 skärpte Meidners förslag. Han kunde tänka sig att undanta mindre företag, men kongressen krävde att även småföretag skulle omfattas.
Olof Palme och andra i den socialdemokratiska ledningen var besvärade, men anslöt sig i princip till LO-linjen. Nära medarbetare till Palme har vittnat om hans våndor och hur han med sin överklassbakgrund drog sig för konflikt med LO. Någon folklig entusiasm för kollektiva löntagarfonder märktes inte. Mikael Gilljam visade i sin avhandling om fondopinionen att det från 1976 fanns en konsekvent majoritet emot fonderna.
Inför valet 1976 blåste den borgerlige statsministerkandidaten Thorbjörn Fälldin till strid. Vid centerstämman i Ystad i juni deklarerade han:
"Icke i något land där socialismen genomförts har man kvar de fri- och rättigheter som svenska folket sätter sådant värde på."
Valet resulterade i den första borgerliga regeringen på fyrtio år. Fälldin blev statsminister. LO-fonderna stoppades. Men inte nog med det. Fälldin rensade bordet från en mängd andra stolligheter. Där ingick bland annat statskontroll över läkemedels- och läromedelsbranscherna, marksocialisering och förbud mot söndagsöppna butiker.
Den viktigaste sakfrågan 1976 var kärnkraften, men regeringen Palmes socialistiska offensiv, underblåst av en allmänt radikaliserad tidsanda, skapade en stämning som fångades i statsvetaren Olof Peterssons valanalys. Vad som avgjorde valet var "en allmän oro för framtiden":
"Leds vi in i ett kärnkraftssamhälle, styrt av en maktfullkomlig byråkrati, där staten och fackpampar tagit över privat egendom?"
Löntagarfonderna bidrog till att mobilisera borgerliga väljare. Valdeltagandet 1976 uppgick till 91,8 procent. Det är ett rekord som fortfarande står sig.
Efter valförlusten började Socialdemokraterna dra öronen åt sig. Kjell-Olof Feldt, utbildad nationalekonom och tidigare statsråd i Palmes regering, inledde ett målmedvetet arbete för att demontera de mest skadliga inslagen i det tänkta fondsystemet. Feldt agerade försiktigt, men också med stor skicklighet. I sin bok Alla dessa dagar ... skrev han:
"För att komma fram till en någorlunda acceptabel lösning måste partiet ta avstånd från själva grundtanken i Meidners förslag, som ju var att svenskt näringsliv skulle bli löntagarägt."
När Socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1982 hade Feldt och likasinnade transformerat fonderna. Det system som riksdagen röstade igenom 1983 – och som Carl Bildts borgerliga regering skrotade åtta år senare – var förvisso problematiskt från marknadsekonomisk synpunkt. Men Meidners ursprungliga planer hade övergivits: de skulle ha gett fackföreningsrörelsen ägarmajoritet i ett företag som Volvo efter drygt femton år.
Ett systemskifte av detta slag har därefter aldrig aktualiserats av socialdemokratin, som återgick till den pragmatiska syn på ägande, konkurrens och vinst som på 1920-talet hade definierats av Nils Karleby, partiets viktigaste teoretiker.
Ingvar Carlsson, som var med när det begav sig, ser numera tillbaka på löntagarfonderna med självkritisk distans:
"Vi skulle bli ägare av produktionsmedlen. Men det hade vi ju lärt oss av Karleby att vi inte skulle bli. Vi gled in i detta ... Partiet var passivt, så vi kan inte bara skylla ifrån oss på LO ... Vi såg inte de faror som hotade."
Tyvärr verkar det idag vara si och så med dessa insikter inom LO och delar av socialdemokratin. LO har tagits över av en falang som kräver vinstförbud i välfärden och att vissa sektorer av ekonomin skall "undandras marknadsekonomin och underställas demokratisk kontroll", kodspråk för socialiseringar. Inifrån partiet utsätts Stefan Löfven för ständigt krypskytte från vänster på grund av sin öppna attityd till näringslivet: som före detta ordförande i IF Metall, exportindustrins tyngsta fackförbund, är han fullt införstådd med konkurrenskraftens betydelse för sysselsättning och välfärd.
Klokt nog öppnade han i fredags också för ett blocköverskridande regeringssamarbete efter valet 2014.
Vad Löfven som ung socialdemokrat och facklig funktionär tyckte om löntagarfonderna är oklart. Men i Lena Hennels och Lova Olssons bok om honom, Humlan som flyger, citeras en av hans arbetskamrater från verkstadsgolvet i Örnsköldsvik. Om fonderna talade man inte så mycket, för ingen begrep "vad de ska vara bra för".
Fast om fonderna borde vi nu, trettio år senare, tala mer. Sverige var en hårsmån från en ekonomisk och – i förlängningen – politisk härdsmälta. Ty det har aldrig funnits något sådant som en demokratisk planekonomi.
"Feldtin" räddade oss.

Mer att läsa

• LO och löntagarfondsfrågan. En studie i facklig politik och strategi (Rabén & Sjögren) av Erik Åsard.
• Väljarna och valet 1976 (SCB) av Olof Petersson.
• Svenska folket och löntagarfonderna. En studie i politisk åsiktsbildning (Studentlitteratur) av Mikael Gilljam.
• Alla dessa dagar ... I regeringen 1982–1990 (Norstedts) av Kjell-Olof Feldt.
• Ingvar Carlsson. 19. Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers Förlag) av Rolf Gustavsson.
• Svensktidskrift.se.
Gå till toppen