Kultur

Tankenöt

Christian Krachts roman orsakade häftig litterär debatt i Tyskland. Lotta Lundberg hoppas att den gör det i Sverige också.

Imperium.

Author: Christian Kracht. Publisher: Övers Anna Bengtsson. Ersatz.. PublishYear: 2013.
”Imperium” av Christian Kracht är en mullrande, mustig och makalös historia. Därtill något så härligt sällsynt som en roman som utmanar läsarens etiska kompass. Översättningen av Anna Bengtsson är omsorgsfull och elegant, hon lyckas ligga sked med det farliga och svåra språk som Kracht använder; elaborerat, ironiskt, ibland ansträngande och tyvärr självförhärligande, men helt igenom sprängfyllt av litterära alluderingar, konflikt och krut. Hatten av för översättaren!
Romanen utspelar sig i en tysk koloni i Söderhavet i slutet av 1800-talet. Dit tar sig August Engelhardt, nudist och vegetarian, för att leva sin dröm och idé om ett paradis. Han vill tillbaka till naturen, till ett sunt liv, utan tvång, utan kläder och utan hela maktapparaten i Kejsar Wilhelms rike före industrialismen. August köper en ö där han lever enkom på kokosnötter: Guds gåva till människan. 
Till honom kommer först någon som påminner om Fredag i ”Robinson Crusoe” och senare en ström hugade kokosnötsfantaster som vill följa sin guru. 
Det hela urartar. Mikrokosmos ställer makrokosmos på ända. Som i alla förverkligade utopier går fanatismen över i ett regelrätt vansinne. Barfotahjälten får spetälska och börjar tugga på den nya guden – människan. Sig själv. I svårsmält asketisk anda. 
Det är ironi men det är sant att egenkärlekens andtrutna utveckling reser nya murar. Och civilisationskritiken är svidande uppenbar.
Det rök och smällde om boken i Tyskland redan innan utgivningen, 2012.
Men jag tror inte att det bara var den kontroversielle Kracht som orsakade det. Inte heller kan man ”tacka” någon slug marknadsförare som ville skapa en snackis. 
Det uppstod något så viktigt som en metadiskussion på kultursidorna. 
Kritikerna kunde inte bara klistra raljanta skolbetygsomdömen på författaren, utan tvingades använda några nya hjärnceller.
En del lyckades hålla yrkesfanan högt, andra flonkade rejält. 
Läsarna erbjöds en såväl bildande som spännande debatt om litteraturens hörnstenar: författarens eventuella ansvar, berättarperspektivens etiska konsekvenser, autofiktion, guilt by association, de sköna konsterna samt diverse annat som postmodernismen kastat ut med badvattnet. 
Det låter kanske som snobbism, men det var det inte. Det var utbildning, pedagogik för hungriga läsare som vill ha ett nytt språk att analysera sina läsupplever på.
Der Spiegel skrev att Kracht hade en högerextremistisk och demokratifientlig världsbild och att han försökte smyga in ett totalitärt tänkande i mainstreamskallarna.
Die Welt var euforiska över hans geni och anklagade Der Spiegel för att inte kunna hålla isär författare och huvudperson och att det i sig förde skam över intellektuella i allmänhet och litteraturvetare och kritiker i synnerhet.
Det fanns debattörer som blandade ihop hans tidigare ”flirtar” med satanister och Nordkorea med romanen. Han var som person politiskt suspekt och blev därför per automatik skyldig till övertramp innanför romanens gestaltade värld.
Till Krachts försvar kom ett öppet brev från 17 författare. Däribland Elfriede Jelinek och Daniel Kehlmann.
Debatten var en fröjd för de flesta. Utom för Kracht själv som lär ha tagit väldigt illa vid sig av angreppen.
Han skulle ha haft Doris Lessing vid sin sida, hennes ”Gräset sjunger” hade kunnat drabbas av samma kritik. Personerna i hennes bok såg på de svarta i Sydafrika som djur, hennes berättare var rasist. Men på den tiden kunde man skilja berättarperspektiv från författarintention. 
Varför tar man sig då rätten att läsa Kracht som försvarare av rasism och kolonialism?
Kan det vara autofiktionens fel att vi inte längre kan skilja författare från berättare? 
Nej, dagböcker och realitetsrunkande har inte alls samma status i Tyskland som i Sverige.
Handlar det då om att vi inte längre kan läsa tragedier? Historier där det går åt helsike för hjälten? Har triviallitteraturen lagt beslag på läsarten så att bad guys alltid måste hamna i finkan på sista sidan? 
Jag ser fram emot en svensk debatt som ger läsarna något att bita i.
Och att litteraturvetenskapen börjar försvara sig som just vetenskap, så att den inte reduceras till en snackis.
Men framförallt önskar jag Kracht många intelligenta läsare.
Gå till toppen