Inpå livet

”Du vill synas och pissa revir”

Älska sitt lag, hata sina motståndare. Är det så enkelt? 

Showan Shattak framför norra ståplatsläktaren på Swedbank stadion under Malmö FF:s sista match mot Syrianska i år. All tid och alla pengar han lägger ner får han tillbaka när han blir en del av massan på läktaren.Bild: Albin Brönmark
– Jag ser det som att vi gör vårt på läktaren och spelarna gör sitt på planen. Det är inte så att jag kollar laguppställningen eller studerar motståndarna innan matchen, säger Showan Shattak, 25, som tillhör en inofficiell supportergrupp i Malmö.
Han har stått tillsammans med tusentals andra på Malmö FF:s ståplatsläktare i mer än tio år. Sjungit saker som ”älska Malmö” och ”hata Göteborg”, från att spelarna kommer in på planen tills att de tackas efter matchen.
– Det kollektiva är superviktigt. Hade inte det sociala funnits hade jag aldrig kunnat övertala mig själv att gå på match efter match de veckor det går dåligt – eller åka buss åtta timmar till Solna en vardagskväll.
För Showan Shattak är Malmö FF mycket mer än bara ett fotbollslag. Han är stolt över klubbens långa historia och beskriver en lokalpatriotism som syns i stadsdelsflaggor på läktaren och hörs i sånger om Malmö. Sammanhållningen stärks av passion, när det går bra. Men kanske ännu mer av förakt, om det går dåligt.
– Om vi utsätts för repressalier eller smutskastning – det är då vi sluter oss och går i försvarsställning.
Skulle någon inkräkta på det som är Malmö FF, där Möllevången med dess barer räknas in som en del av supportrarna, kan det upplevas som ett hot.
– Om ett lag kommer hit och spelar väldigt bra mot oss eller förnärmar oss med ord eller attackerar oss med våld. Det är då hatet börjar bubbla i oss, för då gör de det på vår bekostnad.
Han berättar om ett bråk med motståndarlagets supportrar på Möllan kvällen före en match. När MFF sedan gjorde mål dagen efter, förstärktes hans glädje av att han visste att personen han bråkat med kände det totalt motsatta.
Tror du att den personen hatar er då?
– Definitivt. Den enes lycka är ju på den andres bekostnad. Det är Robin Hood, fast på läkta- ren.
Ännu tydligare blir det under bortamatcherna. Och det är dem som Showan Shattak älskar mest. Han lyser när han berättar om känslan att ta över en annan stad och dess arena – att bli hatad är en bekräftelse.
– Vi kliver ut ur en buss. Vi är några hundra personer som är likadant klädda och vandrar nedför gatan. Vi går och sjunger att vi är från Skåne. Man försvinner i det kollektiva, men blir en del av någonting större.
– Du vill synas och pissa revir i 90 minuter. Om vi dominerar en läktare, vinner och de andra sjunger att de hatar oss, då vet man att man lyckats. Den känslan, det är den man lever för.
Kan du försöka beskriva den?
– Total överlägsenhet. Där ingen annan kan rubba dig, tiden bara står stilla.
Att öppet skrika ut sin frustration genom att ropa skällsord mot motståndarnas spelare eller supportrar ser inte Showan Shattak som något problem. För honom är det inte ”riktigt hat”.
– Det rinner av mig på tio sekunder.
Samtidigt förklarar han att det är lättare att visa känslor i grupp, både kärlek och hat.
– När man har det kollektiva med folk som agerar instinktivt likadant så är det så mycket mer… Det är något som bubblar upp inom en, det är en gemenskap som inte går att beskriva. Och som tagit många år att bygga upp.
Han blir helt ”skogstokig” när han ser att spelarna blir taggade för att klacken sjunger och har tifon som får resten av arenan att applådera.
Går det dåligt uttrycks andra känslor.
– Skulle jag sitta bredvid en barnfamilj hade det inte varit lika naturligt för mig att ställa mig upp och skrika ”ditt jävla svin, dra åt helvete”.
Men var går gränsen? Enligt Showan Shattak kan det bli farligt om gemenskapen på läktaren lockar människor som bara tycker att det är häftigt att hata och bli hatad, och det övergår till ren, destruktiv huliganism.
– Vi har som tur var inte så mycket sådant här.
Showan Shattak har ifrågasatts av flickvän och vänner för sitt engagemang. Han har riskerat att få sparken från sitt jobb. Lagt ner stora pengar och ofantligt med tid. Dagen innan ett derby kan han knappt sova. Efter en förlust mår han psykiskt dåligt.
Men det är värt det. För att få känna den där känslan. Någonstans mitt i massan.
– När man stormat innerplan och firar guldet och känner att man är så många fler som representerar något större. Då vet man att man inte är dum i huvudet.
Gå till toppen