Kultur & Nöjen

Manual till livet

Ingrid Stigsdotter berättar om att utsättas för en oönskad predikan.

”Jag säger inte att barn är livets mening, men man kan säga som så, att det där med livets mening slutar att vara ett problem för de allra flesta efter att de har skaffat barn”.
Vi sitter i varsin fåtölj mitt emot varandra. Bakom honom lyser den bleka marssolen in genom fönstret ovanför skrivbordet. Längs med den ljusgröna väggen i det lilla kontoret står en smal säng med beige överkast. På det låga bordet mellan våra stolar står en ask med pappersnäsdukar och jag undrar hur många tårar som torkats upp i detta mottagningsrum. Mannen som lägger ut orden om föräldraskap och livets mening är psykolog, och det är han som ska avgöra om läkarens utlåtande stämmer, om det är sant att jag är ”på väg in i en utmattningsdepression”.
Jag är sjukskriven med diagnosen ”stressreaktion”. Länge, jag vet inte hur länge, har jag arbetat uppåt sextio timmar i veckan, plöjt igenom långa dagar, kvällar och helger med en hjärna som en överhettad maskin, ständigt på.
Efter två veckors sjukskrivning mår jag lite bättre, men är fylld av omvälvande tankar om framtiden. Hungern efter ny kunskap förde mig till universitetet, men idag hinner jag knappt läsa någon litteratur inom mitt eget ämne, än mindre skriva själv. När högskolan byråkratiseras och fokuserar ensidigt på mätbara resultat i såväl utbildning som forskning, samtidigt som universitetets ansträngda ekonomi får mig att känna mig som en röd figur i ett Excelark snarare än en levande människa, då vet jag inte om det är där jag hör hemma längre.
Jag har sett fram emot att få prata med en utomstående person om min arbetssituation och kanske få lite nya perspektiv. Men psykologen vill inte alls prata om mitt jobb. Istället riktar han in sig på en helig trefaldighet i form av mitt födelsedatum, mitt civiltillstånd och min barnfria tillvaro.
Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag lever i en lycklig relation utan planer på att skaffa barn. Nej, det är inte problem i förhållandet som gör att jag känner så. Nej, det är inte något vi diskuterar särskilt ofta. Jo, visst har jag noterat att de flesta vänner och bekanta har hunnit bilda familj, och frågat mig om jag vill samma sak, men jag tror att svaret är nej. Andra saker känns viktigare, helt enkelt. Det som för mig är ett ickeproblem är helt centralt för psykologen. Han avfärdar alla mina argument för att inte vilja skaffa barn med att upplevelsen av att bli förälder inte går att jämföra med något annat. Och hur kan jag förneka det? Men varför är det så viktigt att jag ska längta efter den upplevelsen, om jag nu inte gör det?
Det är så vi kommer till frågan om livets mening, trots att jag aldrig har sagt något om att livet skulle sakna mening.
Som kulturskribent är jag van att uttrycka mig offentligt, men då oftast utifrån mina kunskaper om film, och även om mina omdömen självklart färgas av personliga åsikter och övertygelser skriver jag sällan om mitt privatliv. Så varför nu? Varför låta tusentals läsare ta del av min sjukjournal?
Jo, därför att det är ett problem att en psykolog tolkar min individuella, fullt rationella syn på föräldraskap som ett symptom på eller källa till mental ohälsa. När jag avslutade psykologkontakten var det med en känsla av skam och misslyckande. Jag borde ha sagt emot, men jag orkade inte. Det var tillräckligt svårt att stå emot när psykologen insisterade att jag borde ta antidepressiv medicin för att ”bli mottaglig för behandling”, trots att jag inte kände mig deprimerad. Faktum är att psykologen tycktes se medicin som den enda tänkbara lösningen på stressymptom: redan när jag ringde upp honom för att boka mitt första samtal sa han att jag förmodligen skulle behöva ta antidepressiv medicin (han påstod sig kunna höra det på min röst). När jag höll fast vid min synpunkt insinuerade han att läkarens diagnos kanske inte stämde. Så jag valde min strid, och det blev striden om behandlingsform: jag orkade inte också bråka med psykologen om hans sätt att missionera kring föräldraskapet som om det var en kyrka och min ovilja att skaffa barn en hädelse.
Men det där minnet av psykologen som patologiserade min bristande moderlighet har legat och skavt, och när antologin ”Ingens mamma” kom ut för några veckor sedan, med en mängd viktiga vittnesmål om vårt samhälles bristande respekt för kvinnor som väljer att inte skaffa barn, var det som om en sårskorpa lossnade. Boken har fått ett positivt mottagande, men bland läsarreaktioner och på trådar i sociala medier undras det ibland varför barnfria bryr sig så mycket? Om vi nu är nöjda med våra liv spelar det väl ingen roll om andra väljer att se vår barnlösa tillvaro som ofullkomlig? Och det är just detta som gör att jag väljer att blotta mig, väljer att skriva om min sjukskrivning trots att det får mig att framstå som svag och osäker i min professionella identitet, väljer att öppet prata om min barnfrihet som frivilligt vald, trots att detta (som många av bidragen i ”Ingens mamma” så tydligt visar) är ett socialt tabu.
För visst, i vanliga fall är det inte något större problem för mig att berätta för nyfikna människor att livet som småbarnsförälder inte lockar mig. Jag plågas ju inte av deras frågor som ofrivilligt barnlösa eller singlar som längtar efter barn kanske gör. Men när missionsandan sprider sig till vården och min barnfrihet blir ett sjukdomssymptom, då har det gått för långt. Vad skulle min psykolog ha sagt till mig om jag varit singel? Gå ut på krogen och ragga, så att du kan uppfylla meningen med livet?
Jag trodde att psykologin hade utvecklats mer sedan Charcot, Freud och deras hysterikor, men livmodern behåller sin attraktionskraft, även i Cipramilens tidsålder.
Gå till toppen