Kultur & Nöjen

Många bilder av en statsman

Tata är död. Madiba har fått ro. Nelson Rolihlahla Mandela har avlidit, 95 år gammal.

Jag hoppas att han på något sätt skonades från de senaste årens ståhej och spekulationer kring hans hälsa. Att han slapp uppleva mediernas belägringar av sjukhusen där han vårdades till och från, att inte fick höra talas om grannarna i hembyn Qunu som byggt ut sina hus till Bed & Breakfast-etablissemang för att kunna göra sig en hacka på alla tillresta i samband med hans förestående död och begravning.
Egentligen kan jag väl inte säga att något av detta är fel. Nelson Mandela var världens mest respekterade och älskade statsman, så det är väl klart att medierna måste rapportera. Och hans begravning kommer att vara en världshändelse – om den äger rum på en liten ort måste det finnas logimöjligheter. Så varför gnäller jag? Kanske för att det här bara är en liten del av de senaste årens exploatering av den åldrade mannen.
För den sista tiden hanterades Mandela som en ägodel. Hans person, gärning och eftermäle slets som en plyschkanin mellan ANC, Nelson Mandela-stiftelsen, oppositionspartierna och de olika grenarna av familjen. Som en makaber höjdpunkt av den ovärdiga hanteringen var pressmeddelandet som ANC skickade ut i torsdags med anledning av hans död daterat i juni och märkt "tredje utkastet".
Nelson Mandela slutade som president 1999 och drog sig tillbaka från offentligheten fem år senare. Sedan dess har han synts till väldigt sällan. Han glimtade till på en VIP-läktare under fotbolls-VM 2010. Våren 2009 gjorde ett kort framträdande på ett ANC-möte under valrörelsen. Det var illa förberett av arrangörerna och hans korta hälsning från scenen var i det närmaste ohörbar. Sista gången han syntes i medier var när en ANC-delegation besökte honom i hans hem i Johannesburg i april.
– Mandela är i bra form och vid gott mod, sa en belåtet leende Jacob Zuma efter besöket, men bilderna talade ett annat språk: en tunn och förvirrad gamling, uppallad av kuddar och omgiven av smilande posörer. Blicken flackade obekvämt och han blinkade undan för kamerablixtarna. Det var en smärtsam syn.
Även om sydafrikanerna kommer att minnas denna sista bild av sin Tata, sin landsfader, är det andra bilder som kommer att lysa med starkare glöd.
Som när hans dotter Zindzi under ett massmöte i Soweto 1985 läser upp ett brev från Pollsmoorfängelset, där Mandela låter hälsa att han inte accepterar president Bothas erbjudande om att friges mot att han tar avstånd från ANC:s väpnade kamp.
Eller när han håller sitt första tal i frihet från rådhusets balkong i Kapstaden på kvällen den 11 februari 1990.
Eller när han tyngd av sorg talar till nationen i tv efter mordet på kommunistledaren Chris Hani i april 1993 – ett dåd som hotade att störta landet i kaosets avgrund mitt under de känsliga förhandlingarna mellan ANC och regeringen.
Eller när han svär presidenteden i Pretoria den 10 maj 1994.
Nationen som han ledde på sina första stapplande demokratiska steg låg på många sätt i spillror. I vissa delar av landet hade det rått inbördeskrig mellan befrielserörelserna. Ekonomin var ansträngd, dels efter kriget i Angola, dels på grund av omvärldens sanktioner. Över en natt skulle ett land som var designat för knappt fem miljoner vitas bekvämlighet, nu även inkludera ytterligare 36 miljoner svarta och färgade medborgare. Stora framsteg har gjorts, men utvecklingen går alldeles för långsamt och korruptionen och inkompetensen hos ledarskapet av idag är förödande.
Det är heller inte genom sina val av medarbetare och efterträdare som Mandela gjorde skillnad, inte heller som ekonomisk eller utrikespolitisk visionär. Utan som brobyggare och förkroppsligare av den försoningsväg som det nya Sydafrika valde framför Nürnbergliknande processer och hämnd.
Även om landet fortfarande är segregerat och ojämlikt, och på sina håll kokar av bitterhet, så kommer Mandela att finnas där som en kraft i bakgrunden – en känsla man kan känna värmen av, en referens som påminner om andan de där första extatiska åren efter apartheidsystemets fall.
Detta för mig till min personliga favoritbild av Nelson Mandela. Det är under rugby-VM 1995 och Sydafrika har precis slagit Nya Zeeland och blivit världsmästare. Mandela kliver in på Ellis Park-stadion i Johannesburg iförd landslagets gröna tröja och den nästan helvita publiken skanderar "Nel-son, Nel-son, Nel-son..."
Clint Eastwood försökte fånga det här i sin film "Invictus" (2009), men kommer inte i närheten av verklighetens episka storslagenhet, så som den till exempel berättas i förlagan, John Carlins utmärkta reportagebok "Playing the enemy" (2008).
Med viljekraft, politiskt snille och utstrålning hade Mandela lyckats inspirera spelarna att göra sitt yttersta och vända det då medelmåttiga sydafrikanska landslaget till världsmästare, och få dessa vita afrikaanstalande bonngrabbar som några år tidigare helst hade sett honom ruttna i fängelset, att sjunga den nya nationalsången med stolthet: Nkosi sikelel' iAfrika, maluphakanyisw' uphondo lwayo...
– Tack för vad du har gjort för vårt land, säger Mandela till lagkaptenen Francois Pienaar när han överräcker bucklan.
– Herr president, svarar han. Det är inget i jämförelse med vad du har gjort.
Det var de bilderna och filmklippen jag sökte upp på nätet i torsdags kväll. Jag såg dem om och om igen.
Fem länkar med minnesvärda återblickar:
Första talet i frihet från balkongen till City Hall i Kapstaden den 11 februari 1990
Mandela svär presidenteden 1994
Slutet på VM-finalen 1995. Troféceremonin (hela klippet)
Vid 5.39: Mandela på planen, därefter intervju med Francois Pienaar och troféceremoni.
De omdiskuterade bilderna från april i år

Gå till toppen