Kultur & Nöjen

Rent mjöl i fel påse

Även de aldrig så oskyldiga kommer i kläm i övervakningssamhället – och det är ingen ny företeelse, skriver Wilhelm Agrell.

Den 29 april 1978 parkerade snickaren Torsten Leander sin bil på Djäkneparkskolans gård i Norrköping. Det visade sig vara ett ödesdigert misstag. Inte så att det rådde parkeringsförbud på platsen, snarast tvärtom. Skolgården var nämligen reserverad för deltagarna i föreningen Folket i Bild/Kulturfronts årsstämma. Men årsstämman var en begivenhet som inte bara lockade till sig föreningsmedlemmar. Ute på skolgården gick en spanare från den lokala Säpo-sektionen och antecknade bilnumren. Leander hade inte begått något brott, inte ens en parkeringsförseelse. Han hade bara haft oturen att fastna i ett av det kalla krigets otaliga osynliga övervaknings- och söksystem.
Idag, i post-Snowdenerans begynnande digitala baksmälla, tvingas vi alla åtminstone börja fundera på konsekvenserna av det nya globaliserade övervakningssamhälle vi tämligen motståndslöst låtit oss byggas in i. Här behövs inga spanare som går runt och antecknar bilnumren. Dagens Leander skulle redan ha fastnat på dussintals övervakningskameror på sin färd från Stockholm till Norrköping, hans statusuppdateringar skulle fortlöpande vara redovisade på Facebook, lunchbrickan vara avbildad och mejl till vänner och bekanta i rotation ute på det globala nätet.
Men varför bry sig? Öppenheten är tidens melodi. Om det är stångkorv och stuvad potatis till lunch i Djäkneparkskolans matsal – so what. Vi ler åt våra trivialiteter, de kan ju inte skada oss. De är helt enkelt för många och för obetydliga. Och dessutom, den som har rent mjöl i påsen har ju inget att vara orolig för.
Där om inte förr borde vi stanna upp. Inget argument för massövervakningens harmlöshet upprepas så ofta och med sådant eftertryck som just detta. Vi bryr oss inte om vanliga medborgares mejl och telefonsamtal försäkrar president Obama när han ska försvara kommunikationsspaningens kosmiska dimensioner. Samma sak bedyrar ministrar, generaler och myndighetschefer. Men ingen medborgerlig eller parlamentarisk kontrollinstans som hittills sett dagens ljus kan verifiera att det förhåller sig så. Snarare visar den samlade erfarenheten från 1900-talets analoga övervakningssystem att det förhåller sig tvärtom, att övervakningssystemens inneboende logik gång på gång riskerar att gå ut över just dessa vanliga medborgare.
Det finns utifrån dessa erfarenheter tre huvudsakliga fel i argumentet om rent mjöl i påsen.
Det första och vanligaste felet är antagandet att rent mjöl per definition rinner rakt igenom systemet. Ingen förväntas vara intresserad av den triviala informationen och den oskyldige förblir oskyldig till dess motsatsen bevisas. I den bästa av världar är det kanske så men övervakningssystem fungerar efter en annan logik där också små avvikelser och slumpmässiga sammanträffanden blir intressanta. Utifrån denna logik spelade det ingen roll om Leander varit på Djäkneparkskolan för att delta i årsmötet eller snickra upp en mellanvägg.
Ju större datamängder som flödar genom systemet och ju fler olika kategorier av information som läggs in desto fler kommer de misstänkta sambanden att bli. Eller annorlunda uttryckt: ju mer mjölet siktas desto mindre blir sannolikheten att det visar sig vara entydigt rent. Kategorin ”vanlig medborgare” krymper därmed ihop för att i lägen av extrem vaksamhet till sist helt försvinna.
Det andra felet är att underskatta kraften i det konspirativa tänkandet. De som tillräckligt intensivt söker efter misstänkta avvikelser kommer förr eller senare att börja hitta dem, vare sig de finns eller inte. Leander hamnade i registret därför att Säpo sökte efter subversiva element i allt vidare kretsar. Information samlades in och registrerades för att hotbilderna krävde det och ju mer registren svällde, desto mer bekräftades hotbilden. Om de misstänkta mönstren började avta var också detta något oroande: det bevisade bara att fiendens undergrävande verksamhet hade blivit alltmer sofistikerad. Övervakaren lägger inte bara pussel utan bestämmer också i hög grad vad bilden ska föreställa.
Det tredje felet är att betrakta frågan om mjölets renhet som något objektivt och konstant. Om mitt mjöl är rent idag så är det också rent imorgon och någon annanstans. Vanliga medborgare har en tendens att ta vanligheten för given men så är inte fallet. Plötsliga skiften i hotbilden kan spä på det konspirativa tänkandet och få mjölet att hastigt skifta färg. 1940 blev praktiskt taget alla utlänningar i Sverige per definition misstänkta för statsfientlig verksamhet. Det spelade inte minsta roll om mjölet var rent eller inte, det var påsen som var fel. Det räckte med att svenska myndigheter kunde anta att en persons blotta existens kunde misshaga främmande makt (gissa vilken) för att de skulle interneras.
Efter den 11 september 2001 drabbades i ett slag tusentals människor runt om i världen av en våg av repression. I många fall bottnade denna i att tidigare triviala förhållanden som etnicitet, resemönster och släktrelationer uppgraderats till potentiella larmsignaler. Andra som redan var under misstanke framstod nu som akuta hot, något som drabbade de två egyptierna Mohammed Alzery och Ahmed Agiza som hastigt avvisades till Egypten med amerikansk handräckning.
Men Leander då? I början hände ingenting i enlighet med ordspråket att det man inte känner till det har man inte heller ont av. Sedan började saker ordna sig. Han träffade en gammal bekant som var intendent på Marinmuseet i Karlskrona och som kunde ordnade ett snickarjobb. Museet låg utanför örlogsbasen men personalen brukade gå till marketenteriet inne på basen och dricka kaffe. Den nitiske säkerhetschefen lade märke till detta förhållande och drev på frågan om att kontrollera vad som fanns i Säpos register om den nye snickaren. Året var 1979 och man kunde inte veta i vilka nya och skenbart oförargliga former fienden bedrev sin infiltration.
Så en dag fick Leander sparken med omedelbar verkan. Hans bekant intendenten förklarade att han inget kunde göra, att det här låg högre upp. Leander besvärade sig men fick avslag. Han skrev till regeringen som lämnade hans inlaga utan åtgärd. Han klagade hos Europadomstolen där regeringen hänvisade till skyddet av rikets säkerhet. Först 1997 gav regeringen upp, lät Leander se sin akt och betalade skadestånd.
Den stora hemlighet som de ansvariga skyddat i alla år var inte några hemliga belastande uppgifter, att Leander minsann inte haft rent mjöl i påsen. Det var att påsen var tom. Fast inte riktigt, för nere i hängmappen låg ju den lilla lappen med texten ”Angående PB GSC 645, som ägs av L. stod nämligen under förstnämnda tid parkerad inne på skolgården”.
Läs alla artiklar om: Övervakningsskandalen
Gå till toppen