Kultur & Nöjen

”Vi riskerar drabbas av övervakningshysteri”

Vetskapen om att vi är, eller kan vara, övervakade gör något med oss. En rättssäker övervakning kräver transparens, skriver Marcin de Kaminski.

I kölvattnet av alla avslöjanden riskerar vi alla att drabbas av övervakningshysteri – känslan av att någon följer dina steg på nätet är svår att skaka av sig. Men hur övervakas vi och vad får det egentligen för konsekvenser? För att ge svar på samtidens frågor får vi gå till historien.
Men först, något slags tröst. Så vitt vi vet är vi inte alla avlyssnade av svensk och internationell underrättelsetjänst. Jag skriver så vitt vi vet, eftersom de avslöjanden som kommit på senare tid faktiskt inte implicerar att det sker någon slags rutinmässig avlyssning av svenska medborgare. Men samtidigt vet vi faktiskt inte. Det var mycket vi inte trodde oss veta innan en amerikansk dataanalytiker tog sin hårddisk och flydde undan världens kanske mäktigaste underrättelsetjänst. Man skulle också kunna lägga till ett ”ännu”. För det kan förstås ändras med tiden. Ingen lyssnar på vad vi säger till varandra. Ingen läser vad vi skriver till varandra. Ännu. Puh.
Däremot bör vi nog utgå från att vi alla är övervakade. Ungefär hela tiden. Det är vad de läckta dokumenten och avslöjade härvorna ändå säger oss. Skillnaden är att intresset inte gäller det en avlyssning riktas mot – innehållet i våra telefonsamtal, analoga brev eller digitala konversationer. Istället gäller det ungefär allt annat. Inte så trösterikt.
Nyckelbegreppet i sammanhanget är latent metadata. För att börja bakifrån; metadata är det som också ibland kallas trafikdata.
Det handlar om alla uppgifter om vilka vi pratar med, när detta skett och var parterna då befunnit sig. Med latent menar jag att metadatan är vilande. Vi vet inte vad som kommer att betraktas som intressant och när. Wilhelm Agrell har i Sydsvenskan illustrerat detta utomordentligt bra med det så talande Leander-exemplet. Ett oskyldigt sammanträffande råkar i en lång serie av misstag förstöra en persons liv, långt efter att den aktuella händelsen inträffat. Samtidigt är det hela så mycket större.
Tyskland är ett intressant typexempel på grund av dess långa historia av statlig övervakning i form av Stasi, men också eftersom det var ett av de första europeiska länderna att införa datalagringsdirektivet. Det är inte utan fog att man kan dra vissa paralleller däremellan. Stasi var ett för sin tid enormt övervakningskomplex. Men vad man framförallt var väldigt framgångsrik i var att inprägla känslan av att vara övervakad i en stor del av befolkningen.
Stasi var en del av en större repressionsapparat. Men man slog inte främst till i köttet. Man slog till i sinnet. Strategin var lika enkel som analog. Genom att hela tiden vara närvarande och ständigt göra sig påminda skapade man allt mindre frihetsgrader för folk i gemen. Genom subtil inlåsning, socialt kontrollerad genom ett både fiktivt och faktiskt nät av infiltratörer och angivare, åstadkom man allt färre politiskt splittrande utbrott. Genom att effektivt omvandla snuten på gatan till snuten i huvudet hos helt vanliga medborgare möjliggjordes ett slags passivt järngrepp med lydnad som resultat.
Den östtyska befolkningen var nedbruten av Stasis skräckstrategi och dess långsträckta angivartentakler. Varje person som på något – ofta omedvetet – sätt hade lyckats väcka Stasis intresse garanterades en egen analysfil i underrättelseregistret. Och de misstänktas liv kartlades nogsamt. Någon gång skulle något däri eventuellt bli intressant för någon. Ofta visste man inte när, vad eller varför. Men den stunden kunde komma, utan förvarning eller ens rimlig anledning.
Så långt en analog historisk tillbakablick. I egenskap av föregångsland i datalagringsfrågor är Tyskland fortfarande intressant. En numera flera år gammal undersökning visar hur tyska medborgare reagerade på vetskapen att deras metadata, om än latent, sparades för möjligt framtida ändamål. Resultatet var intressant. Tre fjärdedelar av de tillfrågade kände till datalagringsdirektivet och vad det innebär. Hälften av de tillfrågade menade att de nog skulle dra sig för att om så behövdes ringa till beroendekliniker, psykoterapeuter eller ens äktenskapsrådgivare. Var tionde menade att de redan vid frågetillfället faktiskt undvikit att ringa eller e-posta på grund av den passiva övervakningen som datalagringsdirektivet ändå innebär.
Man kan tycka vad man vill om de anledningar som framförs för en storskalig övervakning. Vissa menar att det är befogat. Andra talar om rent mjöl. Själv tänker jag att sådana argument lätt blir helt obsoleta. Oavsett vad som rättsligt rationellt kan antas vara mest effektivt måste vi vara medvetna om vilka effekter det för med sig. På oss som människor, medborgare och sociala varelser.
Den analoga snuten på gatan kan sägas ha blivit digital och flyttat till nätet. Men snuten i huvudet är densamma. När vi hela tiden påminns om hur övervakade vi är riskerar vi att börja begränsa oss. Inte ringa journalisten när vi vill komma tillrätta med missförhållanden på jobbet. Inte boka den där tiden hos terapeuten som vi faktiskt behöver. Inte höra av oss till socialtjänsten när vi tror oss veta att grannbarnet far illa. Vi vet inte när vår mänsklighet plötsligt betraktas som vår svaghet. Vi vet helt enkelt inte.
Stasi hade enorma pappersarkiv med uppgifter om allt och alla. Men den övervakningscirkus som nu tycks ha nystats upp är så många gånger större att det blir helt obegripligt. Skulle den lagrade digitala datan skrivas ut på papper och arkiveras så som det gjordes förr skulle det volymmässigt säkert motsvara ett eller möjligtvis flera mindre länder. Så vitt vi nu vet har allt, eller nästan allt, som passerat teledatakablar de senaste tio femton åren sparats av någon. Av något skäl. Att eventuellt användas någon gång. När vet vi inte. Så meta är den här diskussionen.
Poängen med att berätta det här är inte att skapa mer oro. Jag är inte alarmist. Men de oklarheter vi hela tiden stöter på väcker frågor som borde besvaras. En rättssäker övervakning kräver transparens. Nu har vi en situation med en försvarsmakt som i smyg utför offensiva hackattacker, en säkerhetspolis som i slutna rum utpressar teledataoperatörer och en polis som upprättar hemliga och olagliga analysfilsregister. Metadatan är uppenbarligen viktig, annars skulle den inte vara intressant att övervaka och masslagra.
Läs alla artiklar om: Övervakningsskandalen
Gå till toppen