Kultur & Nöjen

Ann Heberlein: ”Det är nu framtidens hjältar föds”

Alla våldsbejakande extremister kan inte dras över samma kam, skriver Ann Heberlein.

Nynazister anföll i söndags i Stockholmsförorten Kärrtorp.Bild: Foto: Hampus Andersson / TT
I söndags angreps en fredlig manifestation mot rasism och nazism av ett trettiotal nynazister i det lilla samhället Kärrtorp. Invånarna höll ett torgmöte för att visa sin avsky inför att Svenska Motståndsrörelsen (SMR) etablerat sig där. De vill inte ha nazister på sina gator, hakkors på väggarna eller rasistisk propaganda i sina brevlådor. De kom, unga och gamla, med barnvagnar och i fred. SMR betraktade det hela som en krigsförklaring och gick till angrepp med påkar och andra tillhyggen. I flera medier, bland annat Aktuellt, har händelsen beskrivits som en ”sammandrabbning mellan två grupper”, ”tumult” och ”en demonstration som urartade”. Överfallet på Kärrtorpsborna förvandlas alltså till en konflikt mellan två grupper. Som om de får skylla sig själva för att de provocerade nazisterna genom sin stillsamma protest.
I veckan kom regeringens utredning angående ”våldsbejakande extremism”. Redan innan utredningen publicerats levererade tre experter på högerextremism, Helene Lööw, Daniel Poohl och Christer Mattsson, besk kritik mot den på DN Debatt. Av en ödets nyck den 15/12, samma dag som nynazister gick bärsärk i Kärrtorp.
Huvudkritiken består i att regeringen valt att klumpa samman våldsbejakande vänsterextremism, våldsbejakande högerextremism samt våldsbejakande islam och föreslår en gemensam strategi mot dessa. Lööw, Poohl och Mattsson menar att det utbildningsmaterial som ska användas i arbetet med att bekämpa den våldsamma extremismen bygger på förlegade stereotyper av vem som söker sig till dessa grupper och varför. De ideologiska dimensionerna negligeras. Istället betonas sociala faktorer, som om det är slumpen som avgör om man hamnar i en nynazistisk organisation eller inom antifa-rörelsen.
Denna avideologisering är givetvis ett problem. Alla är inte, menar jag, lika goda kålsupare. Det är skillnad om man slåss för eller mot fascism, om man är för eller emot alla människors lika värde och rättigheter. Under beteckningen ”våldsbejakande vänsterextremism” döljs grupper som Revolutionära Fronten (RF) och Antifascistisk Aktion (AFA). RF uppger i sin programförklaring att de kämpar för socialism, antifascism och kvinnors rätt. AFA, som är ett landsomfattande nätverk av antifascistiska grupper, har som yttersta mål att ”krossa fascism”. Varken AFA eller RF gör någon hemlighet av att de betraktar alla medel, inklusive våld, som tillåtna för att krossa fascismen. Det är naturligtvis förkastligt men jag tror att det är en konsekvens av att dessa grupper upplever att samhället, i form av poliser, politiker och journalister abdikerat. AFA och RF menar att de talar det enda språk fascisterna förstår, nämligen våld.
De just nu två största organisationerna som faller under benämningen ”våldsbejakande högerextremism” är Svenska motståndsrörelsen (SMR) och Svenskarnas Parti (SP). SMR är en militant nynazistisk organisation vars yttersta mål är att ”skapa en nordisk nationalsocialistisk republik”. I SP:s partiprogram formuleras bland annat följande mål: Sverige ska vara svenskt och endast etniska svenskar ska kunna vara svenska medborgare. Icke svenskar ska ej tillåtas ha maktpositioner. Sverige ska styras av och för svenskar. Också dessa grupper är tydliga med att de anser våld vara en rimlig metod för att få till stånd en politisk förändring.
Här har vi alltså å ena sidan en grupp människor som faktiskt vill något gott – försvara varje människas rätt till liv och existens oavsett etnicitet – och en annan grupp som anser att människor har olika värde beroende på sin härkomst. I mediernas slappa rapportering behandlas de lika. De avfärdas som förvirrade ungdomar som gillar att slåss, unga män som är aggressiva och frustrerade i största allmänhet. Jag tror att det är att underskatta både de fascistiska och de antifascistiska organisationerna. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att båda grupperingarna är ideologiskt motiverade. Båda grupperna, till vänster och till höger, har valt en olycklig väg, våldets. De tror inte på att samhället kan förändras med demokratiska medel, och det är lika illa oavsett vad slutmålet är.
Samtidigt är det naturligtvis så att våld spelat en avgörande roll i mänsklighetens historia, som medel för förändring och frihet – men går det att försvara? Hur ska vi förhålla oss till våld som politiskt medel? Hannah Arendt skriver i ”Om våld” att våld kan förstås, och kanske rättfärdigas, men aldrig legitimeras. Våld förändrar världen men, skriver Arendt, våld kan bara förändra världen till en våldsammare plats.
Det är inte lätt att veta hur man ska förstå antifarörelsen: de som maskerade kastar sten på poliser, som slår sönder skyltfönster och bränner upp bilar, gömmer flyktingar, misshandlar nazister. Det vilar något paradoxalt över en rörelse som, i protest mot en våldsam och orättvis värld, använder våld som metod. Man kan ju tolka våld på en mängd sätt – som ett vrål efter rättvisa, som ett krav på frihet. Det är en tolkning som ligger nära till hands när den arabiska våren eller händelserna i Kiev diskuteras, men kanske inte när mobben drar fram i svenska städer. Men jag tycker nog att vi ska försöka lyssna också när protesterna sker i vår kontext. Varför är de arga? Vad vill de säga oss?
När omfattningen av nazisternas grymhet i Tyskland blev känd chockerades en hel värld: hur kunde så många människor ställa sig bakom en grym och omänsklig ideologi? Det hände inte över en natt. Folkmord föregås av år av förberedelser i form av spridning av fördomar och mytbilder av den andre, allt för att frammana en eskalerande känsla av att leva under hot.
När jag föreläser om våldets och ondskans mekanismer talar jag om normaliseringsprocesser, om exkludering, om avhumanisering. Jag pekar på historiska händelser, i trettiotalets Tyskland, i Rwanda, på Balkan. Jag talar också om Sverige på 2010-talet. Vi befinner oss alldeles i början av en process som kan leda till att vissa grupper exkluderas, en process som riskerar att sluta i katastrof.
Vi lever i en tid då grupper ställs mot varandra, då främlingsfientliga åsikter vädras öppet, då myter och fördomar om den andre sprids via annonser och i debatter, då etablerade skribenter försvarar anonyma rasisters rätt att hata och hetsa fritt, då musiker som protesterar mot rasism tystas, då en ensam kvinna med en tårta definieras som terrorist. Det är ynkedom. Inget annat. Det är nu det händer. Det är nu det avgörs. Och när framtidens sociologer, historiker och filosofer analyserar 2010-talets Sverige så är det varken politiker eller debattörer som kommer att beskrivas som hjältar. Det är de som faktiskt gör något, människor som likt Nelson Mandela och syskonen Scholl agerar. Människor som inte hindras av feghet utan som faktiskt tror på något och är beredda att handla i enlighet med sin övertygelse. Människor som protesterar.
I helgen kommer tusentals människor åter att samlas i Kärrtorp för att visa sin avsky mot nazism och fascism. Det finns ett motstånd, ett fredligt motstånd: Vi är många som tror på att en bättre värld är möjlig utan att ta till våld. Låt oss hoppa att helgens antirasistiska möte avlöper utan våld och sammandrabbningar. Låt oss hoppas på en värdig manifestation för människans värde och ett fritt samhälle.
Läs alla artiklar om: Efter Kärrtorp
Gå till toppen