Kultur & Nöjen

Myten om geniet

Vad är kreativitet? Kan den vara outsinlig eller föds de kreativa med ett förutbestämt mått av egenskapen? Anders Mildner skriver om ett missbrukat modeord.

När Thomas Alva Edison var sex år gammal satte han eld på sin fars lada. Att det var ”ett experiment” gjorde ingen skillnad för den ursinnige fadern. Vilket man kanske kan förstå: ladan brändes ned till grunden.
Strax därefter lyckades Edison tuta i en kompis att det var en bra idé att svälja stora mängder bruspulver. Även detta var ett experiment. Tanken var att pulvret skulle leda till att kamratens mage fylldes med gaser, varpå han rimligen borde lyfta från marken. Vi ska förvandla dig till en mänsklig ballong! utbrast den unge uppfinnaren.
Så där fortsatte det. Vid åtta års ålder hade Edison löst problemet med att ha kackerlackor kravlandes runt sig i hemmet genom att bygga en elektrisk vägg i sitt rum med hjälp av aluminiumfolie som han kopplat till ett batteri. Skolan hade han vid den tiden redan fått sluta, eftersom han ifrågasatte sin lärare så mycket och ständigt avbröt lektionerna med sina funderingar.
Att Edison kom att bli uppfinnare, förvånade ingen som kände honom under hans uppväxt.
När han förevisade glödlampan för världen 1879, mötte han en hel del kritik för att processen varit så krånglig. Det hade nämligen tagit över 2 000 försök innan han hade lyckats få fram en glödlampa som fungerade. Edison svarade då förvånat att detta inte borde betraktas som ett misslyckande: han hade ju kommit på 2 000 sätt att inte göra en glödlampa!
Edison kan ses som urtypen för en kreativ människa. Ostoppbar, driven av sina egna idéer, hela tiden med tankarna utanför den där berömda boxen.
Mer än 100 år senare är kreativitet ett centralt begrepp för hela samhällsutvecklingen. Synen på de kreativa människorna, eller den ”kreativa klassen” som det ibland heter, påverkar allt från stadsplanering till den ekonomiska diskussionen. Men allra viktigast är så klart begreppet inom kulturlivet. Frågan är bara om vi inte har fått allt om bakfoten.
Även om det kan tyckas märkligt för oss i dag, levde människan länge i en värld utan kreativitet. Rent bokstavligt, alltså. De antika kulturerna begrep sig inte ens på konceptet. Konst för dem var att upptäcka – inte att skapa. När Platon i ”Staten” möts av spörsmålet om en målare skapar något, är det som han inte förstår frågan. Han svarar: Självklart inte, han imiterar ju bara.
Även ordet kreativitet är i sig en modern företeelse. I franskan och engelskan uppträder det först i någon större omfattning efter andra världskriget.
I dag har kreativitet blivit ett så vanligt begrepp att det är på väg att devalveras. Vi pratar om ”kreativa näringar” och om ”kreativa arbetsmiljöer”. De flesta jobbannonser säger sig leta efter ”kreativa personer” och de jobbsökande letar i sin tur efter ”kreativa jobb”. Utvecklingen har lett till att kreativitet allt mer har kommit att betyda saker som effektivitet, intelligens, påhittighet och skicklighet. När någon söker ett kreativt jobb, kan det helt enkelt betyda att personen inte vill ha tråkigt under sin arbetstid.
Men sann kreativitet är något annat. Det innebär nytänkande som helt går på tvärs mot det rådande. Med andra ord skulle det bli fullständigt kaos på de flesta arbetsplatser om de verkligen fick de där kreativa personerna – de hade högst troligen inte varit redo för vad det skulle innebära. Något som är kreativt är originellt på riktigt.
Sedan 1950-talet har forskare kopplat samman kreativitet med så kallat divergent tänkande – rikt på associationer och präglat av ett stort idéflöde. Detta står i motsats till ett konvergent tänkande, där tankebanorna är traditionella och följer logiska steg.
Kreativitet är i allmänhet något vi lär oss av med. De flesta barn är väldigt kreativa fram till cirka sex års ålder. Sedan börjar de skolan, anpassar sig till regelsystemet och förlorar i snabb takt sin kreativitet. Mängden skratt minskar för övrigt i precis samma omfattning. Det är sorgligt och det lämnar hål i oss – hål som både tonårsvärlden och vuxenvärlden på något sätt måste fylla. Och precis som mycket annat i vårt samhälle köper vi det som vi saknar istället för att göra det själva.
Kulturen har därför kommit att fylla rollen av kreativitetsvaruhus. Vi hyllar det som är banbrytande, det som tänjer gränserna och visar på innovationens och det fantasifulla nytänkandets oerhörda kraft. Ja, vi gör faktiskt mer än så: vi begär det, och vi kräver av kulturutövarna att de ska vara nyskapande, att de ständigt ska förnya sig – och därigenom förnya oss och vår kultur. Vid sidan av kommersiell framgång är graden av banbrytande förnyelse den viktigaste enskilda måttstocken deras verk bedöms.
Fortsättning från förra sidan.
I boken ”Outliers” (2008) förde Malcolm Gladwell fram teorin att det krävs 10 000 timmars övning för att kunna bli exceptionellt duktig inom ett område. Den forskning han byggde sin bok på omkullkastar tankarna på att talang är något som är medfött. I stället verkar det i nästan samtliga fall vara resultatet av hårt arbete, rätt inställning och gynnsamma sociala förutsättningar. ”Ingen når riktigt höga nivåer inom musik eller andra krävande områden utan att ha tränat runt 10 000 timmar. Vi hittade inga elever som nått toppen utan att ha övat så mycket – och heller inga som övat så mycket utan att nå toppen”, berättade den världsledande expertforskaren Anders Ericsson för Svenska Dagbladet förra året.
Gladwells bok mötte rätt stor uppståndelse. En av anledningarna var att vår tids förkärlek för kändiskulter gjort att vi betraktar exceptionell talang som en gudagåva. Genitanken lever i alla högsta grad kvar, ständigt matad av mediernas skildringar av särfallen. På samma sätt omges vi också av bilden av att en kreativ person kan vara kreativ hela tiden. Det är ju vad en kreativ person är tänkt att vara, eller hur?
Men precis som det finns en tidsgräns för hur mycket man måste träna innan man klarar av att bli exceptionellt duktig, verkar det också finnas en tidsgräns för hur lång tid man klarar av att vara kreativ. Och här ska man alltså hålla i huvudet att det går alldeles utmärkt att verka i ett ”kreativt” yrke utan att vara kreativ på det där nydanade och innovativa sättet som ordet egentligen betyder.
En kulturskapares karriär innehåller i stort sett alltid en kreativ topp, en avgränsad tidsperiod då de mest innovativa verken skapas. Vägen fram till denna period kan ses som förberedande, tiden efter kan betraktas som ett slags förvaltande eller förädlande.
Ta Woody Allen som exempel. Från 1969 års ”Ta pengarna och stick!” har han gjort nära 50 filmer. De flesta som beundrar honom som filmskapare är dock överens om att hans kreativa höjdpunkt infinner sig mellan ”Annie Hall” (1977) och ”Hannah och hennes systrar” (1986). Det betyder inte att de inte kan uppskatta eller lovorda senare produktioner, som exempelvis ”Bullets over Broadway” (1994) och ”Match Point” (2005), utan bara att det inte är särskilt svårt att se under vilken period han är sant nyskapande och på riktigt konstnärligt intressant.
Samma sak gäller David Bowie – i dag med 25 skivor bakom sig och allmänt ansedd som en av de mest kreativa och banbrytande musikerna sedan 1960-talet. Det är uppenbart att även en person som gjort sig känd för att bryta mönster, återuppfinna sig själv och ständigt uppträda i nya skepnader har en kreativ höjdpunkt som går att mäta i tid. Även här skulle de flesta hålla med om att denna infinner sig vid en given tidpunkt, nämligen mellan ”The Man Who Sold the World” (1970) och ”Scary Monsters (and Super Creeps)” (1980). Vilket på samma sätt som med Woody Allen inte innebär att det inte finns ett värde i skivor som ligger utanför denna period, som exempelvis ”The Next Day” (2013). Bara att de inte är ett utslag av sann kreativitet, utan snarare ett förvaltande av det han kommit fram till under sin kreativa period.
Astrid Lindgrens första bok, ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”, kom ut 1944. Året efter släpptes den första Pippi-boken. De kommande 15 åren lanseras Mästerdetektiven Blomkvist, barnen i Bullerbyn, Nils Karlsson Pyssling, Kajsa Kavat, Mio min Mio, Kati, Rasmus på luffen och barnen på Bråkmakargatan. Det är resultatet av en enastående fantasirikedom. Men mellan 1963 och 1973 fördjupas författarskapet, från introduktionen av Emil (1963) och sommarlovsskildringarna från Saltkråkan (1964) till mästerverket ”Bröderna Lejonhjärta”(1973). Går det att se detta som Astrid Lindgrens mest kreativa period utifrån det resultat hon faktiskt åstadkommer?
Synsättet med kreativa perioder går möjligen också att applicera även på de kulturskapare som har en sparsam produktion – exempelvis Kate Bush, vars kreativa period sträcker sig från ”The Kick inside” (1978) till ”The Hounds of Love (1985), samt de som till synes gör ungefär samma sak om och om igen. Det är till exempel svårt att komma ifrån att det händer något med Stig Claessons produktion i slutet av 1960-talet, säg mellan ”Vem älskar Yngve Frej” (1968) och ”Henrietta ska du också glömma” (1977).
Jag har testat det här tillvägagångssättet på en rad kända och hyllade konstnärers, författares och musikers produktioner. Resultatet har i alla fall blivit detsamma. Det verkar som det i grova drag finns en period på mindre än tio år under vilken det går att skapa nydanade och verkligt kreativa verk. Efter det glider personen i fråga över till ett förvaltande – och möts om och om igen av lätt besviket mottagande från omvärlden och kritikerna, som vill ha verk som gör det de tidigare gjorde: bröt mot ramarna.
Visst: det finns enstaka undantag. Man kan hävda att musiker som Paul McCartney eller Paul Simon haft en andra tydlig kreativ period i sina liv, eller för den delen konstnärer som Picasso. Men dels rör det sig om undantag, dels kan även dessa diskuteras om vi ser på deras produktioner i termer av verkliga och omskakande innovationer (i så fall ser det snarast ut så här – McCartney: 1965-1975, Simon: 1966-1975, Picasso: 1907-1917).
Det har forskats en hel del på kreativitet. En av dem som skärskådat ämnet är Gunnar Törnqvist i Lund, som bland annat undersökt 700 nobelpristagare. Han fann att de kreativa processerna inom forskningsmiljöer världen över är tämligen lika. Först kommer en förberedelsetid, när forskaren läser mycket litteratur och ringar in frågor och problemställningar, sedan en inkubationstid, då dessa får sjunka undan och mogna. Därefter kommer – ofta plötsligt – en uppenbarelse av vad innovationen egentligen är, följd av en bekräftelsetid, då forskaren bearbetar ämnet och får bekräftelse på att det hon eller han kom på verkligen var nytt och betydelsefullt.
Den här processen kräver tid och hårt arbete. Ja, själva kreativiteten i sig är ett resultat av arbete. Man vet i dag att ärftlighet för kreativitet är mycket mindre än för intelligens. Att göra verklighet av idéer som bryter mot alla omgivande ramar och regler är alltså ett medvetet val, och det är ett val som har en hög kostnad i personlig ansträngning. Att göra det en gång är mycket nog. Att göra det flera gånger är nästan omöjligt.
Den kreativitet som är grundläggande för att åstadkomma något innovativt kommer vanligtvis väldigt tidigt. Men för att lyckas slå igenom, föra ut det man skapat och få ett erkännande, krävs tid, energi och motivation. De Nobelpristagare som Gunnar Törnqvist tittat närmare på inom fysik och kemi hade samtliga fått sina grundläggande idéer före 36 års ålder – men de blev prisade först efter att de hade fyllt 70.
Skulle samma principer kunna vara möjliga att överföra på kulturområdet? Det som talar mot det är att värderingen av kulturella verk ser helt annorlunda ut än värderingen av Nobelpris-innovationer. Kulturella verk värderas utifrån en kontext som ständigt förändras, medan exempelvis värdet av ett nytt vaccin kan mätas i absoluta tal. Det som talar för det är däremot att processerna – och processtiderna – verkar gälla generellt, för all kreativitet.
Vad skulle det då få för konsekvenser om vi inlemmade dessa tankar i vår syn på kreativitet? Om man köper forskarnas och Gladwells tolkning av de 10 000 timmarna, blir konsekvensen att vi behöver förändra samhället om vi vill få fram fler exceptionellt duktiga människor. Det behövs i så fall ett samhälle som ger stöd och möjlighet för fler unga att ägna sig åt sitt specialintresse – vilket i sin tur kräver föräldrar som har råd och möjlighet att stötta och en skola som inte bara förstår sambanden, utan också har resurser nog att bidra till utvecklingen.
En förändrad syn på kreativitet inom kulturområdet är tätt knutet till detta. Bara för att någon efter år av träning uppnått en exceptionell kunskap inom ett område, innebär det inte att vi kan förvänta oss stordåd hur länge som helst.
Vi kan med andra ord inte begära att en musiker, en författare eller en konstnär ska kunna leverera nydanande verk mer än under en viss avgränsad tid. Den kritik som bygger på besvikelse över att en skapande person inte uppnår forna höjder är därför helt enkelt inte rimlig. Det gör att vi behöver ett nytt språk och nya måttstockar för den ”förvaltande” period som med all säkerhet följer på den kreativa.
Triggade av mediernas haussningar av banbrytande ”genier” går vi nog alla – från halvt intresserade till yrkesverksamma kritiker – runt med orimliga förväntningar, som mer än i ett fåtal undantagsfall aldrig kan infrias.
Det är problematiskt. För om vill vi ha ett kreativt samhälle kan vi inte bygga det på lögner om vad konstnärligt skapande och kreativitet egentligen är. Tvärtom måste vi bli mycket bättre på att förstå hur de kreativa processerna ser ut och hur de fungerar i praktiken. Här finns det alltså en hel del myter att göra upp med.
Så vad hände då med Thomas Alva Edison? Jo, han dog efter ett makalöst kreativt liv. Han var just en sådan där ovanlig särling, som mot alla odds förmådde att ständigt förnya sig. Hans produktivitet var så stor att han ända fram till 2003 höll rekordet för flest antal beviljade amerikanska patent.
När Edison låg på sin dödsbädd övertalade vännen Henry Ford familjen att snappa åt sig hans sista andetag i ett provrör. Det sägs ju ibland att själen lämnar kroppen med det sista andetaget och att ha ett sådant sparat kan alltså likställas med att ha fångat själva essensen av människan som andades ut det.
I dag finns Edisons sista andetag utställt på The Henry Ford Museum i Michigan. Det lär hittills inte ha hjälpt vare sig mänskligheten eller kreativiteten framåt.
 
Källor: Gunnar Törnqvist: ”Kreativitet i tid och rum” (Lunds universitet). Liselotte Englund: ”Kreativitet” (Forskning.se)

Mer:
* Se Gunnar Törnqvist föreläsa om kreativitet på URplay.
Gå till toppen