Kultur

Afrikanska dalkarlar

Tor Billgren läser om boerna – men lär sig mest om svenskarnas syn på världen kring förra sekelskiftet.

Boerna – hjältarna som blev skurkar.

Author: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm. Publisher: Carlssons.. PublishYear: 2014.
På studentpuben Die Mystic Boer i Stellenbosch är väggarna tapetserade med svartvita kolossalförstoringar av män med tovigt skägg och gevär, och tonåringar med patronbälten och för stora kläder. Blickarna är riktade rakt in i kameran och innehåller lika mycket rädsla som beslutsamhet. Det är krig och de slåss för sin självständighet.
Det som är Sydafrika idag bestod 1899 av bland annat de brittiska Kap- och Natalkolonierna samt de boerska republikerna Transvaal och Oranjefristaten. Efter att det upptäcktes guld i Transvaal 1886 provocerade britterna fram ett krig för att få kontroll över rikedomarna. Kriget blev oväntat utdraget, så för att sänka moralen hos motståndarna uppfann britterna år 1900 konceptet koncentrationsläger. Tiotusentals av boernas hustrur och barn internerades och 28 000 av dessa (samt 14 000 afrikaner) dog av sjukdomar och svält inom loppet av något år.
1902 kapitulerade boerna och förlorade det de värnade allra mest: sin självständighet och frihet.
Men deras kamp mot det brittiska imperiet hade inte gått obemärkt förbi. Kriget följdes med stort engagemang från alla världens hörn – även i Sverige.
Detta är utgångspunkten för ”Boerna – hjältarna som blev skurkar” av Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, doktorer i stats- respektive litteraturvetenskap. Det är ingen historisk fackbok i konventionell mening, utan författarna vill snarare berätta hur svenskarna och omvärlden såg på boerna då, på det nationalistiska 1800-talet och efter sekelskiftet. De hämtar sitt material från dåtidens tidningsklipp, reseberättelser, expeditionsrapporter och romaner – böcker som sannolikt mest vittrar bort i dagens vindsförråd och biblioteksmagasin.
Boerna jämfördes under kriget med sina förfäder i Holland och deras kamp mot spanjorerna och den grymme hertigen av Alba på 1500-talet. De beundrades för sin strikta religiositet och deras president Paul Kruger liknades vid Jeanne d’Arc. I Sverige var bonderomantiken högsta mode och boerna kallades ”Afrikas dalkarlar”. De var hjältar som stod upp för sitt folk och sin kultur.
Och för sin ras. De svarta var det få som brydde sig om. När deras rättigheter och landanspråk fördes på tal svarade till exempel geografiprofessorn och senare riksdagsledamoten Rudolf Kjellen att man lika gärna kunde hävda lejonens rätt till landet.
Botanikprofessorn och socialdemokraten Bengt Lidforss kritiserade 1909 sitt partis inkluderande ideal: ”vad negern kan tillägna sig av vår europeiska civilisation bildar blott en tunn fernissa kring hans ursprungliga väsen, i sitt inre är och förblir han neger”. Det är viktigt att lyfta fram den här dyngan ur historiens skräpkammare.
Trots att det är tydligt uttalat att boken främst handlar om dåtidens tänkesätt, hade jag önskat att författarna ibland hade varit mer kritiska gentemot vissa källor och kanske till och med utelämnat de mest fantasifulla uppgifterna. Det finns märkliga påståenden om cyklande boer som lyckas fly från beridna britter och damer som skrämmer bort leoparder och flodhästar genom att slå dem med paraply (det gör man inte med livet i behåll). De många platta beskrivningarna av särskilt kvinnors utseenden (”smal och vacker med vita välformade händer”, ”docklikt söt” etcetera) blir också tröttsamma i längden.
Som tidsdokument är boken dock ett värdefullt tillskott i litteraturen om Sydafrika – och om svenskarna. Men om det är en mer historiskt vederhäftig genomgång man är ute efter rekommenderar jag Stellenboschprofessorn Hermann Giliomees 700-sidiga ”The Afrikaners”, som kom i sin senaste reviderade upplaga 2011.
Gå till toppen