Inpå livet

Influenser utifrån har gjort Skåne skånskt

Ja, låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå! sjöng Edvard Persson. Men hur skånska är skåningarna, egentligen? Och vad är typiskt skånskt? Svaren är långtifrån självklara, menar etnolog Jonas Frykman.

På Grand Hotel i Lund hänger en målning som föreställer kompositören och Lundaprofilen Sten Broman. Han befinner sig någonstans uppe i norra Skåne, i färd med att plöja upp marken längs gränsen till Småland.
Broman är varken den förste eller siste som lanserat förslaget om att gräva loss Skåne från resten av Sverige. Fram träder bilden av en region som vill reda sig på egen hand. Skåningar som, likt Edvard Persson, är sig själva nock.
– Jo, visst finns den föreställningen. Senast i diskussionen om kommunanställda som åkte på bjudresor. Då beskrevs den skånska gästfriheten i medierna. Gärna med inslag av självtillräcklighet och stinna magar, säger etnolog Jonas Frykman.
Den gängse bilden av Skåne och dess invånare är seglivad – dock inte särskilt verklighetsförankrad.
– Och framför allt är det icke-skåningar som bibehåller den här föreställningen. Att särskilja det skånska, eller tala om skåningar, är nog något som mestadels sker utanför regionen. Jag tror inte att skåningar själva tänker på sin identitet till vardags.
Den vaga känslan att vara lite säregna har visserligen funnits i många århundraden. Jonas Frykman går tillbaka ända till freden i Roskilde 1658, då Skåne förvandlades från en central region i det danska riket till en avkrok i det svenska. Men trots att Skåne, enligt Frykman, är den mest profilerade regionen i hela Sverige, låter sig den skånska identiteten inte definieras särskilt lättvindigt.
– Det finns till exempel en vilja att förankra arvet i den skånska myllan, och att se det som en lantlig region. Men i själv verket är Skåne en av de mest urbana delarna av Sverige. Städerna är det som gett karaktär åt Skåne.
En annan avgörande faktor är alla influenser som kommit utifrån. Mångkulturalismen är långtifrån ny. Skåne har befunnit sig i ett ständigt korsdrag, vilket satt sin prägel på allt från maten och musiken till heminredningen.
– Att vifta med en skånsk flagga och hävda att vi skulle vara unika är ren historieförfalskning. Den nationalism och populism som lagt beslag på de skånska symbolerna har missat vad det skånska egentligen innebär. Skåne är vad det är tack vare influenser utifrån. Det går inte att överskatta invandrarnas bidrag till Skåne som en dynamisk region, menar Jonas Frykman.
Trots, eller kanske tack vare, detta, finns ett allt större intresse att känna tillhörighet med den plats man befinner sig på.
– I en globaliserad värld har människor ett växande behov av en lokal förankring. Globalisering och glokalisering går hand i hand. Folk söker sina egna rötter i hembygden och kulturarvet. De letar upp människorna, gården där de växte upp, kvarteren de rörde sig i.
Därför menar Jonas Frykman att det skånska kommer att bestå, både som geografiskt begrepp och som identifikation, även i framtiden. De klassiska varumärkena, som spettekakan, sillen och äggakagan, kommer kanske rentav förstärkas.
– De hålls vid liv – inte minst av turistindustrin som ser dem som ett sätt att profilera regionen.
Tillbaka till Sten Broman. Själv tog han inte separationen med övriga landet lika allvarligt som en del efterföljare gjort, utan det skedde med en glimt i ögat. Liksom grundandet av Skånska Akademien i Lund, en förening som säger sig vilja visa Skåne i världen och världen i Skåne.
Sedan några år tillbaka är Jonas Frykman ledamot och innehavare av stol nummer tre i Skånska Akademien.
– I stadgarna står det att vi vill slå vakt om kultur och humor, och dessa saker kan aldrig frodas i instängda miljöer.
Gå till toppen