Kultur & Nöjen

Belinda Olsson åker vilse i verkligheten

Belinda Olssons SVT-serie ”Fittstim – min kamp” fastnar i klichébilder av feminismen , skriver Karin Arbsjö.

Belinda Olsson känner inte igen sig i dagens feminism.Bild: SSA
Har feminismen spårat ur? Det är utgångspunkten för SVT:s tredelade serie ”Fittstim – min kamp” som har premiär ikväll.
När SVT gör en serie om en av samtidens viktigaste politiska rörelser, anstränger de sig så mycket för att bjuda in feminismens motståndare i samtalet att de köper deras problemformulering rakt av.
Efter ett decennium då anmälningarna om kvinnomisshandel ökade, när var fjärde ensamstående mamma lever i fattigdom och när en man kan frias i en våldtäktsrättegång trots att kvinnan skrek nej, är ”Har feminismen spårat ur?” en fråga som intresserar mig ungefär lika lite som ”Har vi för mycket demokrati?” eller ”Behöver vi verkligen antirasism?”.
Nu motsvarar tonen i programmet inte riktigt den i pressmeddelandet. Det handlar om att programledaren Belinda Olsson, som med antologin ”Fittstim” 1999 bidrog till en ny, ung våg av feminism, inte känner sig hemma i rörelsen längre. Hon vill att feminismen ska ägna sig åt frågor om arbete, lön och solidaritet, och tycker att det har varit för mycket kortsynt mediefokus på spektakulära frågor som barbröstade aktivister och ordet hen. De frågorna har stått i vägen för en mer fördjupad diskussion om feminism, menar hon.
Därför är det en gåta varför programmet fokuserar just på de frågorna.
I första avsnittet testar Belinda Olsson att bada topless på Aquakul, följer med en Femen-aktivist som visar brösten, hälsar på hos en mamma som inte vill berätta vad hennes barn har för kön och hos en genusneutral förskola. Först under de sista minuterna landar hon i det hon sade sig vilja prata om: lönerna för undersköterskor i äldrevården.
Om det är något vi pratade om och missförstod till leda under 2013 är det väl just ordet hen och barbröstad aktivism. När ett SVT-program om feminism nu tar upp de frågorna, förväntar jag mig att de ska sätta dem i ett sammanhang. Och att skildringen av en genusförskola ska försöka nå bortom klichébilden att den ”tar ifrån barnen deras könsidentitet”.
Efter att Belinda Olsson har träffat hjärnforskaren Martin Ingvar, som förklarat att det finns små men avgörande skillnader mellan flickor och pojkars hjärnor men att skillnaderna mellan individer är större, drar hon slutsatsen att hon själv varit med och skapat ”det könlösa samhället”.
Det könlösa vadå? Går man en decimeter utanför genusförskolan på Söder ser man direkt att något sådant samhälle inte existerar. Och vill man veta vad som sysselsätter de feministiska rörelser som är aktiva idag, är det förmodligen bättre att fråga dem än att intervjua Grupp 8-veteranen Ebba Witt-Brattström, som affekterat jämför dagens feminism med Romarriket – ”det är söndra och härska”.
Det återstår att se om Belinda Olssons personliga resa leder fram till någonting som hon åter kan känna igen sig i.
I kommande avsnitt ska floskelgurun Per Schlingmann ge pr-råd till feminismen. Jag tror att det är vad feminismen och den svenska debatten minst behöver.
Gå till toppen