Heidi Avellan

Sydsvenskan: Spreta, feminism, spreta

Det är Fittstimmarnas tur att se yngre feminister forma om kampen. Surt. Och alldeles, alldeles underbart.

Gudrun Schyman (Fi) är en svensk feministikon. Hon lovordades välförtjänt i sociala medier efter SVT:s Debatt i torsdags. Fast det betyder inte att hon har rätt då hon kritiserar Belinda Olsson, som försöker skapa feministisk debatt i SVT med Fittstim – min kamp, för grund analys.
Eller att feminism måste vara vänster.
Belinda Olsson som är en av de mediala fittstimsfeministerna som alldeles nyss var unga och radikala: Linda Skugge, Karolina Ramqvist, Anja Gatu… Nu når de medelåldern en efter en – medan en ny generation feminister tar över.
Och irriterar.
Olsson kallar dagens feminism självcentrerad och ego; den som inte är väldigt insatt ser en vit livsstilsfeminism som handlar om ”hen” och det sköna i att skilja sig så man får tid för yoga. En feminism som inte har tillräckligt klassperspektiv och inte tar in etnicitet.
Hon pekar på unga feminister i Malmö som kräver att få ha bara bröst i badhuset, samtidigt som kvinnor blir nedslagna då de bär burka, och menar att detta står i vägen för en fördjupad diskussion.
Michelle Obama kallas en feministisk mardröm: utbildad vid toppuniversitet, tidigare politisk aktivist, men som first lady mest uppmärksammad för sin köksträdgård, sin kamp mot barnfetma och som mamma – presidenthustrun beskriver sitt jobb som mom in chief.
Danska Politiken vänder på detta (16/1), lite tankeväckande:
En svart kvinna som är chef över sin egen familj – inte anställd för att passa andras barn – kan ses som symbol för kvinnofrigörelse och hon ”er nok gift med verdens mest magdfulde mand, men få er i tvivl om, at han får modspil på hjemmefronten”.
Kvinnors utmaningar i samhället kan betraktas från olika synvinklar och analysen om vad som bör göras blir då olika.
En del kan leva med detta. Inte alla.
Olsson blir häpen när hon intervjuar litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström, aktiv feminist sedan unga år och tongivande Stödstrumpa.
”Ja, hon var ju ikonen och nu säger hon att hon funderar på att sluta kalla sig feminist. Hon kallar feministrörelsen för splittrad, för Romarriket”, säger Olsson i Svenska Dagbladet.
Rörelsen för kvinnors rätt började redan på 1700-talet och har hunnit formas om många gånger. Nya generationer ser nya utmaningar och nya metoder.
Anarkafeminister, könsmaktfeminister, liberala feminister… Det finns många arter i denna örtagård.
Som liberal feminist har jag lika lite gemensamt med en femenfeminist som protesterar med bara bröst som med Schyman och hennes tal om samma norm, samma struktur ”i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”. Lika svårt är det att känna sig hemma hos särartsfeminister som drar stora sociala växlar på biologiska skillnader.
Somliga påstår att män inte kan vara feminister. Struntprat.
Som en klok ung man formulerar det på Facebook, apropå sexism:
”Kära medmänniskor, Sluta vara sådana förbannade as. Mvh Man_trött_på_patriarkatet_91”
Eller som Ebba Witt-Brattström uttrycker det, ”feminismen är en social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män”.
Feminist är den som – oavsett kön – ser det som självklart att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, att det inte är så idag och att något måste göras.
Sedan söker vi lösningar utifrån vår politiska hållning. Utan att behöva försvara varandras uttryck. Feminismen spretar och famnar brett.
Visst, jag fnissade också under tidigt 2000-tal då alla partiledare kom ut som ”feminister” – bara Alf Svensson (KD) hade självkritik nog att låta bli. Men frågan fanns åtminstone på agendan.
Jämställdhet har varit mainstream i politiken sedan 90-talets fantastiska Stödstrumpor och varannan damernas. Men dess dominans är historia, konstateras i det sista numret av Genus, som Nationella sekretariatet för genusforskning gett ut: Idag betonar forskarna ett ”intersektionellt perspektiv”, hur kategorier som klass, ålder, etnicitet, sexualitet och genus skapas, förhåller sig till och utmanar varandra.
Maktkritik.
Fast låter det inte som vita män mot klabbet?
I politiken är jämställdhet idag bara några grader varmare än den iskalla klimatfrågan.
Arbetet tuffar på, också utan nya rödstrumpor och stödstrumpor. Snabbt går det inte och backlash lurar hela tiden om hörnet, men riktningen är rätt.
Att vänsterfeminister är missnöjda med alliansen – som ju också i jämställdhetsfrågor är liberaler – förvånar inte.
På DN Debatt (6/1) hävdade Per Bolund (MP) och Gudrun Schyman (Fi) att jämställdheten gått bakåt och inkomstskillnaderna ökat med alliansregeringen.
Nej, svarar jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) och Carl B Hamilton (FP) (8/1), kvinnors inkomster som andel av mäns ligger oförändrat på runt 80 procent.
”Männen har inte dragit från – men vi har heller inte lyckats sluta gapet.”
De uttrycker respekt för Schymans och Bolunds engagemang, men pekar på skillnader i ekonomisk politik:
”Vi anser inte att högre skatter, lägre tillväxt och sämre inkomstutveckling gynnar jämställdheten. ”
En riktig rågång:
Bra finanser är en flickas bästa vän.
Medan ikonförklarade Schyman låter hundralappar gå upp i rök.
Gå till toppen