Nöje

Håkan Engström: Marching Band gör som Beatles

Det är frågan som engagerat stora tänkare i 45 år: Vilka låtar ska skalas bort för att krympa Beatles vita dubbel till en enkel-lp? Vilka låtar utgör den hårda, omistliga kärnan?
Marching Band.Bild: David Holmstrom
Hela frågan är felformulerad. Den utgår från axiomet att dubbeln är fylld av överflödigt fluff. Att formatet är en nödlösning, sjösatt av en konflikträdd redigerare utan mod och fullmakt att skala, skala, skala.
Men ta bort de svagaste låtarna, bagatellerna, och albumets själva karaktär försvinner. Det blir en hitsamling, inte ett album.
Det där tycks duon Marching Band känna till. Deras tredje album ”So Much Imagine” (UNC Records) är 72 minuter av ebb och flod, inte bara en samling hårdpiskande hitrefränger som slår mot klipporna i full kraft. Det är musik gjord med den lätta handen och samtidigt det orubbliga drivet hos artister som Loney Dear, Eggstone och det fullvuxna Teenage Fanclub. Röstsvaga instrument som klockspel och gurkor mickas upp och får tunga roller. Anspråkslösa trudelutter och korta instrumentalspår är på sitt sätt lika minnesvärda som centrala spår som ”The Decider” och ”Artistic Man, Shaved Hand”.
Attityden kanske kräver lite coolare arbetsförhållanden. Och, jodå: detta band som tidigare jobbat med producentproffs har denna gång spelat in själva, i hemmastudion i Linköping. När något saknats har de ringt en musikerpolare.
Låtarna kan du konsumera styckvis, men musiken ges också ut som vinyldubbel. Old school? Jovars, men i den mån bandet tjänat en hacka har de gjort det genom att sälja låtar till amerikanska tv-serier. Det är den nya skolan.

Joan As Police Woman: Holy City (singel).
The Pixies: EP2 (ep.
Rosanne Cash: The River And the Thread (album).

Gå in på Sydsvenskan.se för att lyssna på musiken.

Läs alla artiklar om: Veckans musiksläpp
Gå till toppen