Kultur & Nöjen

Marcin de Kaminski: Offentlighetsprincipen handlar om att granska, inte stalka.

En lexa för livet.

Marcin de Kaminski är nätforskare och doktorand i rättssociologi.Bild: Foto: Staffan Gustavsson/Dekaminski.se
Fyra dagar. I praktiken knappt fyra dagar. Så länge varade den uppmärksammade nättjänsten Lexbases första liv. Kring måndag lunch hölls en hajpad presskonferens på ett glassigt Stockholmshotell. Tidigt på torsdagsmorgonen förklarades sidan död, eller kanske snarare dödad, av dess internetleverantör.
Den som kom på idén bakom Lexbase lär ha haft pengar i sikte. Tanken var i grunden rätt banal. Man begärde ut vad man menar var alla utfall vid svenska domstolar från de senaste fem åren. Via en prenumerationsfunktion på en lättanvänd nättjänst skulle sedan kunder flockas för att nätsnoka på brottslingar. Jantelag och nyfikenhet skulle fungera som kassako.
För visst är det så. Tjänster som Lexbase verkar göra oss alla till präktiga stalkare. När informationsöverflödet kommer så nära tycks mångas omdöme stängas av. Enligt devisen ”kan man, så ska man” släpper vi all rim och reson och börjar sedan lexbejsa den skumme grannen, kompisens nye kille eller kanske chefen.
Att det snabbt blev tydligt att hela bostadsadresser kunde brännmärkas om de förekommit i gamla domar, eller att fel personers brottsregister – rimligtvis med rätt tråkiga förvecklingar som följd – dök upp vid sökningar, verkade inte röra upphovsmännen i ryggen.
Svaret från talespersonen var åtminstone ärligt. ”Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det problemet”, sa advokaten, som några timmar senare avsade sig alla uppdrag relaterade till Lexbase efter att han och hans familj hotats till livet.
Att göra sig osams med hundratusentals kriminella, och oskyldigt utpekade som kriminella, gick förstås inte ostraffat förbi. Och tjänsten som sådan var nätsligt sönderhackad redan när tisdagen var till ända.
Jag är helt övertygad om att hela Lexbase-konceptet bygger på att man tänkt med plånboken. Man har investerat en betydlig summa pengar för att få ut en massa domar, och utgått från att projektet skulle löna sig. Några tiotusentals kunder så skulle pengarna man lagt ut vara tillbaka. Argumenten om att man enbart skapat en lättanvänd förmedling av offentliga handlingar, som något slags samhällstjänst, är historiens största hittepå.
Offentlighetsprincipen är givetvis central för vårt öppna samhälle. Men dess funktion är att möjliggöra för oss medborgare att granska makten. Inte att stalka grannar. Rimligtvis kan det finnas en poäng i att forska kring domstolars effektivitet och stringens. Men Lexbase är inte några försvarare av rättssäkerhet, eller vad man nu försöker påstå. Man är iskalla – om än inte särskilt framgångsrika – entreprenörer som hoppats göra sig pengar på andra människors olycka.
Nu finns inte Lexbase längre kvar i sin dåvarande skepnad. Efter att ha blivit digitalt söndertrasad togs tjänsten bort från nätet av dess internetleverantör.
Men löften har redan kommit om en snar återvändo. Troligtvis är jag idag inte ensam om att ha en besk bismak i munnen. Att göra pengar på möjligheten att gotta sig i människors mörka historia är inte särskilt fräscht.
Gå till toppen