Kultur & Nöjen

Längtan till de sköna konsonanternas land

Just när de olympiska vinterspelen i Sotji avgörs kommer en tidigare obekant Rysslandskännare fram. Men hon är inte forskare, utan författare.

”Absolut noll” är Anna Focks debutroman.Bild: ERIK MÅRTENSSON / TT
Anna Fock har inte ryskt påbrå. Anna Fock har inte bott i Ryssland. Anna Fock talar inte ryska, i alla fall inte flytande.
Men hon älskar Ryssland så mycket att hennes son har fått ett ryskt smeknamn. Och så mycket att när hon för en tid sedan romandebuterade, då gjorde hon det med en bok som skildrar en grupp unga homosexuella män i S:t Petersburg som lever i en kaosartad vardag av fest, fylla, kärlek, hot och hat och misär. Och väldigt mycket humor.
Själv tycker hon också att det är lite märkligt, eller åtminstone ovanligt, att hon så totalt har absorberats av det ryska. Hon gissar att det börjar i språket, och tonar ett ryskt zj med stor passion.
– Det ryska språket är fullt av sköna konsonanter.
Anna Fock har alltså skrivit något i samtiden så ovanligt som en debutroman som inte på endera viset handlar om författaren själv.
– Fördelen är att jag har fått prata om min bok, och det tycker jag har varit väldigt skönt. Det har inte varit så mycket fokus på vem som är ”jag” i boken.
Romanbygget började med huvudpersonerna:
– Jag föreställde mig de här personerna och deras inställning till saker och ting. Och så kom titeln ”Absolut noll” ganska fort också. Det är kanske lite konstigt att sätta sig och fantisera ihop människor innan man kommer på att man ska skriva en bok om dem. Men så blir det ibland.
”Absolut noll” är inte i första hand händelsedriven. Läsaren sugs in i en värld av stämningar och lukter som i sig blir läsupplevelsens kärna.
Just nu väntar Anna Fock på besked från sitt förlag om hennes nästa bok kommer att bli antagen eller inte. (Hon kallar den ”väldigt göteborgig”, hon är född i Göteborg, uppvuxen i Stockholm men sedan återflyttad till Göteborg.) Och sedan väntar det riktigt stora projektet:
– Jag ska ta tag i en idé, en ganska ambitiös bok som skildrar livet i Uralbergen mellan 1957 och 1996. Boken handlar mer specifikt om staden Kysjtym utanför Tjeljabinsk, och om några udda existensers tillvaro i skuggan av en under lång tid hemlighållen kärnavfallsolycka.
På Anna Focks vänsterarm finns en tatuering med ett blomstermönster, inspirerat av en sorts rysk porslinsmålning. Där finns också ett citat från Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Det står ”Manuskript brinner inte”. I boken finns en scen där poeten blir rädd och försöker elda upp sina farliga manuskript. Då kommer Djävulen till honom och lämnar tillbaka bunten och säger: ”manuskript brinner inte”.
Detta måste ha gjort djupt intryck på dig, eftersom du vill läsa det varje dag.
– Ja. Och vad jag tänker är väl att om man någon gång har kommit på att man vill skriva något, så kommer man att göra det. Oavsett om man försöker att låta bli.
Anna Fock har besökt Ryssland en enda gång. Hon firade nyår i S:t Petersburg med sin son. Pojken var fyra år då.
– Det var ju en väldigt konstig idé att åka själv med en fyraåring till Ryssland. Men det gick bra, vi lever. Och vi hade skitkul. Åkte tunnelbana hela dagarna. Och hittade ett järnvägsmuseum med gamla sovjetiska ånglok på en bortglömd bangård.
Detta var innan boken fanns. Anna Fock hade samma uppfattning som många andra: för att kunna skriva en bra bok om ett land så måste man ha bott där länge och mycket och veta allt.
Det visade sig att det fanns en annan metod.
– Jag skrev boken för att få vada i Ryssland. Jag hade en sådan Rysslandslängtan. På det här sättet fick jag leva intensivt med S:t Petersburg ett par månader extra efter att jag hade varit där och absorberat detaljer. Jag använde lite kartor, och en Lonely Planet-guidebok, för att hitta klubbarna som huvudpersonerna hänger på.
Hur blir det när du åker tillbaka?
– Lite läskigt. Jag får fundera på om och när och hur. Det är ju ingen i Ryssland som vet vem jag är, men det finns i alla fall något på internet på ryska med en bild på mig. Det har ju hänt väldigt mycket i Ryssland på kort tid. Allt är mer... kännbart brutalt. Det existerade förstås när jag var där också, hela korruptionscirkusen, brutaliteten, jakten på allt som kan tänkas hota regimen.
Anna Fock är inte sportintresserad, och kommer inte att följa sändningarna från OS. Bara kanske vara lite mer medveten om att hon inte kollar.
– Jag blir dessutom generad och provocerad av att titta på tv. Det blir bara att jag sitter och skäller på reklamen och på folk som gör fåniga saker och säger dumheter .
För ”Absolut noll” fick Anna Fock det prestigefulla Katapultpriset, och därmed 42 000 kronor. Hon är bland de nominerade att även få Borås Tidnings debutantpris, som ger 100 000 kronor till vinnaren.
– Nomineringar och priser har gjort skillnad. Dels det lite overkliga, man räknar ju inte med en succédebut... men också det verkliga, att läsare hör av sig och berättar att de älskar huvudpersonerna. Det är en svårslagen känsla.
Jacques Werup sa en gång att han alltid har värdesatt pengarna högre än äran, när han har fått olika priser. Vad tänker du om det?
– Jag förstår det! Nu har jag ju ett jobb som jag gillar, som personlig assistent, men jag kan spara mina semesterdagar och ta obetalda dagar och åka någonstans och skriva.
Anna Fock är författare med ett slags självklarhet.
– Detta har funnits i mig i hela mitt liv. Det är svårt att identifiera exakt vad det är, men litteraturen är mitt enda språk. Att skriva har varit mitt enda sätt att prata.
Anna Fock tystnar och motbevisar sedan vad hon just sa:
– Jag har aldrig varit bra på att vara ”duktig”, inte alltid lyckats uttrycka mig väl, varit oavsiktligt oförskämd, låtit dum... Men att skriva har alltid fungerat. Det är mitt sätt att vara människa.

Anna Fock

Född: 1984 i Göteborg
Familj: Son, 7 år
Bor: Göteborg.
Aktuell: Med hyllade romandebuten ”Absolut noll”.
Yrkesliv: Författare, personlig assistent och översättare av tekniska texter.
På fritiden: Vägrar svara i telefon och passar på att vara ensam och ha det tyst, men försöker hinna med vännerna ibland.
Läser just nu: ”Gallus” av Pål Börjesson.
Gå till toppen