Kultur

Senaste om Gamla testamentet

Ola Wikander reder ut hur Gamla testamentet genomsyrar vårt dagliga tänkande. Det är stimulerande läsning, skriver Magnus Eriksson.

Gud är ett verb – tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria.

Author: Ola Wikander. Publisher: Norstedts.. PublishYear: 2014.
Varför ska man läsa en bok om Gamla testamentet, eller om den hebreiska Bibeln? Ola Wikander ställer frågan i början av sin bok ”Gud är ett verb”. Sedan blir boken ett vältaligt svar.
För egen del ser jag två uppenbara skäl. Vi lever i en tid då bibelkunskapen knappast är självklar, samtidigt som en aggressiv ateism är på frammarsch. Då kan det finnas goda skäl att reflektera över vad som faktiskt står i de heliga skrifterna, i synnerhet då deras belackare ofta påstår mer än de vet.
Vårt vardagliga tänkande är också genomsyrat av bibliska idéer, inte sällan uttryckta i vårdslösa vändningar som ”gammaltestamentlig moral” och ”gammaltestamentligt vedergällningstänkande”. Men hur ofta tänker vi på att föreställningarna som ligger bakom sådana formuleringar kommer från 1800-talsteologins radikala åtskillnad av den kristna Bibelns båda delar, en tudelning och kontrast som fick sinister betydelse hundra år senare? Alltså att formuleringarna riskerar att bära med sig en antisemitisk idé.
I boken titel påstår alltså Wikander att ”Gud är ett verb”. Han går tillbaka till den hebreiska bokstavskombinationen YHWH, eller JHVH, som vokaliserats till gudsnamnet ”Jahve”, mer exakt YaHWeH.
Ola Wikander skriver att ordets början ”ya-” liknar en särskild verbform som i tredje person betecknar något pågående. Fortsättningen av namnet skulle då kunna översättas med verben ”vara” eller ”bliva”, och ”YaHWeH” med ”han är” eller ”han låter vara”, i överförd betydelse ”han skapar”.
Dessa tolkningar ligger väl i linje med den gudsbild som uttrycks i Gamla testamentet. Där betonas att Jahve är en handlande gud och att historien är hans uppenbarelseort.
Den historiefilosofiska idén får sitt starkaste uttryck i det deuteronomistiska historieverket (Femte Moseboken, Josua, Domarboken, Samuelsböckerna, Kungaböckerna). Det struktureras av ett växelspel mellan israeliternas avfall från Jahve och dennes straffdomar över sitt folk.
Wikander betonar att upphovsmännen till verket var en liten, sektliknande grupp, som fått oproportionerligt inflytande över det västerländska tänkandet med sitt försök att förklara det israelitiska folkets stora tragedi, alltså fångenskapen i Babylon. Det är själva utgångspunkten för historieverket: att förklara folkets lidanden.
Ur detta härleder Wikander allt tänkande som tillskriver historien en mening, den judeo-kristna traditionen likaväl som den hegelska och marxistiska dialektiken.
Wikander tränger dock under det historiefilosofiska skiktet och visar genom noggranna språkliga analyser hur verkets nationalistiska monoteism (tanken att Jahve inte blott var den ende guden, utan att han också bara kan dyrkas i Jerusalem) bryts mot idéer om konkurrerande gudar och tron att varje folk fått varsin gudom att dyrka.
Men han ger också tolkningsförslag som poetiserar texten, och han framför idén att den judiska monoteismen (och indirekt också den kristna och islamska) härrör från ett försök att markera Jahves självständighet mot den politiskt mäktigare kulten av Marduk i Babylon. Det är en idé som understryker den hebreiska Bibelns karaktär av ”förlorarlitteratur” och ”de förtrycktas motdiskurs” – ett exempel på hur subalternens text besegrar den härskande ideologin.
Wikander aktualiserar även gammaltestamentliga avtryck i vår tids populärkultur. Tyvärr inskränker sig kommentaren om sången ”Rivers of Babylon” till Boney M:s discoversion. Hade Ola Wikander uppmärksammat reggaetrion The Melodians original, hade sångens parallellisering av den babyloniska fångenskapen och afrikanernas exil gjort dess teologiska relevans tydligare. Men hans bok erbjuder likväl oupphörligt stimulerande läsning.
Gå till toppen