Åsikter

Läsartext: Jag har fått nog av krogbranschens smutsiga baksida och alla kränkningar

...och jag är inte en servitris som accepterar en snärt på rumpan. 

”Jag är inte en servitris som accepterar en snärt på rumpan”, skriver Vera Lind utifrån sina erfarenheter som kvinna av att jobba på olika restauranger.Bild: Yvonne Åsell SVD
Det var en lördagskväll i Malmö. Jag serverade, precis som jag alltid gjorde.
Jag hade för kvällen ett sällskap med tretton bröliga män i 35-årsåldern, en svensexa. De allra flesta i sällskapet var påtagligt berusade redan när de kom. 
En i sällskapet gick fram till min kollega i garderoben och frågade om de inte skulle gå in på toaletten och knulla.
När detta kom fram till restaurangchefen på plats gick han till bordet och påpekade att det var omoget gjort. Och sen – ingenting mer. Jag blev helt förstummad. Omoget? Männen ska väl sparkas ut?
Vår garderobiär på sjutton år fick alltså stå kvar i garderoben under tiden som killarna skrattade, viskade och pekade.
Det är så det funkar bland de omskrivna rätterna och de charmiga leendena. Det hade lika gärna kunnat hänga en skylt på dörren med texten ”Välkommen in, här får du säga vad du vill till personalen.”
Vi ett annat tillfälle blev en kollega kallad för ”hora”. Jag gick efter min kollega för att kolla att hon var okej. Jag berättade vad gästen sa bakom hennes rygg. 
Då stod restaurangägaren också där och valde att bli arg på mig. Plötsligt stod han och skrek på mig och sen rusade han därifrån. Jag hörde hur han inne på kontoret fortsatte att skrika både det ena och det andra om mig till en annan kollega. Till och med gästerna hörde. Det här nämndes sedan aldrig igen.
Jag har arbetat på flera krogar, inte bara i Malmö. Det är en bransch med många ägare (oftast män) som försöker gå runt systemet. Inte många följer de avtal de utger sig för att följa. Men denna min senaste arbetsplats var något utöver det vanliga.
Min första dag: När jag satt inne hos ägaren för att skriva på mitt provanställningskontrakt sträckte han samtidigt fram ytterligare ett kontrakt.
När jag skrev på lovade jag på heder och samvete att jag inte skulle yppa några affärsverksamheter, drink- eller matrecept, kassarapporter eller liknande.
Skulle jag bryta avtalet hade jag med största sannolikhet varit tvungen att möta ägaren i rätten. Jag minns att jag tyckte att det var besynnerligt och att jag fick en känsla av obehag. Sökte jag jobb på ett forskningsinstitut eller på en restaurang?
Men vem var jag att börja dividera? Jag hade inte ens jobbat min första dag.
Jag jobbade deltid och var schemalagd tre kvällar i veckan men fick sällan ihop de timmar jag hade räknat med.
Ofta fick jag sms som löd ”Du jobbar inte ikväll” precis när jag var på väg ut genom dörren för att gå till jobbet, med motiveringen att det var för lite bokat.
Ett precis likadant sms kunde komma dagen därpå. Plötsligt jobbade jag bara en kväll i veckan ibland. Detta hände alla som serverade. Någon sjukpenning har jag aldrig sett röken av.
Ledningen för restaurangen skryter om maten, servicen och den vackra inredningen. Det är också de lovord man kan läsa från glada gäster på olika forum på nätet.
Men jag vill hävda att ingenting av detta är på riktigt. Framsidan må se ut som ett paradis, men baksidan är desto smutsigare. Den är ingenting jag vill vara en del av. Det var därför jag fick nog och slutade.
Jag är inte en servitris som accepterar en snärt på rumpan. Och jag är definitivt inte en människa som kan titta på när kollegor blir kränkta. Jag hoppas att ingen annan gör det heller.
Gå till toppen