Kultur

Victor Malm läser Linda Skugges nya: Boken om ingenting

Linda Skugges nya bok handlar inte om någonting och är direkt osympatisk. Men det är ändå en bra bok, skriver Victor Malm.

40 – Constant Reader

Author: Linda Skugge. Publisher: Piratförlaget. PublishYear: 2014.
Jag har ingen relation till Linda Skugge och förstår därför inte omedelbart den mest centrala premissen i hennes nya bok: att hon är en som folk i allmänhet ogillar. Kanske till och med hatar. Hon är en skribent som skrivit så mycket och så kontroversiella saker genom åren att hon skapat sig fler fiender än vänner, och hon är högst medveten om detta, men tänker för den sakens skull inte åtgärda det. Tvärtom. Det ligger en autencitet i att ofrivilligt skaffa sig fiender, säger boken implicit. Som om man då blir något mer än bara en vanlig människa.
Skugge är en som folk ogillar, och därför är hon ensam, och därför ägnar hon sina dagar åt att ta hand om sina barn, att läsa väldigt många böcker och att skriva så mycket att bokstäverna nöts bort från tangentbordet. "40 – constant reader" handlar inte om detta – den handlar inte om någonting alls – utan är snarast ett symptom på Skugges livssituation. Som skriven i fart berör den än det ena än det andra. Strödda tankar, händelser, saker hon skrev för tjugo år sedan. Grejer någon sagt någon gång.
Därför finns det heller ingen direkt baktanke med boken. Den har inte formen av en ursäkt, ett öppet brev, en sorts förklaring skickad från författaren till läsarna som ska ge dem insikt i varför hon har betett sig som hon gjort. Det är heller inte en dåres försvarstal. Det är liksom ingenting alls. Texter som sällan är längre än en lång krönika, tre fyra sidor, samlade under en rubrik. Det rör sig om att närma sig 40 och vara hyfsat nöjd men ändå ledsen, om att vara introvert och hatad på samma gång, och om att ändå inte ångra sig. "Nu när jag snart är fyrtio skulle jag tacka nej till ett erbjudande om att göra om allting från början."
Att det är en bra bok har inget med handlingen att göra. Den handlar nämligen om ingenting och originell är den knappast. Skugge är dessutom självömkande och självhävdande till förbannelse. Boken är i högsta grad osympatisk, kanske till och med otrevlig och missunnande. Det är riktigt jäkla synd om Skugge samtidigt som hon är en fena på allting hon tar sig för. "Folk stör sig på mig för jag är smal och omsätter fyra mille." Eller som här: "Är det bara jag som tycker att livet är ett krig och en tävling?"
Det är en bra bok på ungefär samma sätt som Stig Larssons memoarer från häromåret. Ett sug i språket som får en att hänga sig fast i meningarna och sluka den på en kväll. En våldsamhet som vägrar urskulda sig och sparkar åt alla håll samtidigt. Något generande egocentriskt som lyser starkt och lockande just för att det inte är så himla ödmjukt, melankoliskt och sorgset blygsamt (tänk Fredrik Sjöbergs essäistiska självbiografier). Skugges bok är inte stor litteratur och den är inte viktig litteratur men det är ett utmärkt sätt att tillbringa en onsdagskväll på, och det är ett avgjort bättre betyg än jag skulle ge många böcker med långt större litterära pretentioner.
Gå till toppen