Kultur & Nöjen

Tor Billgren: Afrika går från gammalt till nytt

Tor Billgren läser två böcker om det Afrika som trotsar alla de gamla fördomarna.

När ett antal afrikanska länder för några år sedan lanserade ett rymdprogram gick en våg av hånfulla leenden genom världspressen. Vilken box kunde den här nyheten pressas ner i? ”Galen diktator som vill bygga palats på månen”-boxen? Eller ”Skojig massajkrigare på rymdpromenad”?
SVT-journalisten Erika Bjerström minns det indignerade tonfallet hos en reporter på Dagens Eko som intervjuade en rymdexpert om hur i all sin dar länder med svältande befolkningar kan satsa på rymdforskning. Att det i själva verket skulle kunna finnas seriösa skäl (till exempel när det gäller kommunikation och meteorologi) fanns liksom inte på kartan.
Att blotta och vederlägga den här typen av fördomar är Bjerströms mission i boken ”Det nya Afrika”, som kom i höstas. Hon vill erbjuda andra bilder och ger massor av exempel på entreprenörsanda och förändringsvilja. Hon vill fylla igen kunskapsluckor som hon själv anser sig ha bidragit till under decennier av ibland slentrianmässig rapportering. Utvecklingen har gått snabbt och ofta undgått journalister vars blickar är kalibrerade på elände och djembetrummor.
”Det nya Afrika” är en del av den afrooptimistiska våg som har dragit genom västmedier de senaste fyra-fem åren. Även om denna optimism ibland tenderar att gå till överdrift och slå över i naivitet, vittnar den om en viktig attitydförändring, och bäddar för rimligare och jämlikare attityder gentemot människor från afrikanska länder.
I slutet av mars kom ytterligare en bok med samma ärende, före detta diplomaten och Sida-chefen Sten Rylanders ”Afrika vänder”. Den är betydligt mer översiktlig än Bjerströms – där hon berättar med hjälp av upplevelser, möten och åskådliggörande detaljer, är Rylander mer tjänstemannamässigt saklig och inriktad på statistik. Ibland är boken lite väl kortfattad, avsnittet om kontinentens utmaningar på energiområdet omfattar till exempel knappt en sida.
Han är desto utförligare när det gäller bistånd och samarbete. Svenska regeringen kritiseras för en alltför kortsiktig biståndspolitik och han beklagar att kulturbiståndet har skurits ned; vi har ”spelat bort ett av våra bästa kort i samarbetet med Afrika”, menar han.
Erika Bjerströms biståndskapitel är en tragikomisk läsfest där hon ringar in flera av de galenskaper som genomsyrat de senaste sextio årens biståndsarbete. Men det är inte bara kritik, hon är också konstruktiv och framåtblickande.
Jordbruket är ett annat område som båda författarna skriver engagerat om. Här saknar jag dock reflektioner kring frågan om jordägande och återdistribuering av mark i före detta kolonier. I Sydafrika fråntogs till exempel den svarta majoritetsbefolkningen rätten att äga mark i största delen av landet 1913. Hur ska detta historiska missförhållande korrigeras? Både Sydafrika och Zimbabwe har länge försökt få de vita storägarna att sälja jord till staten, som i sin tur skulle fördela den till nya bönder. Men det har fungerat dåligt. I Zimbabwe exploderade situationen kring år 2000 då många av landets farmer invaderades under mycket blodiga omständigheter. Ägarna fördrevs och deras mark styckades upp i mindre enheter.
Bilden av detta har varit entydig i västmedier: ekonomin kraschade och landets jordbruk ligger i spillror. Men så enkelt är det inte. De senaste åren har två studier publicerats som kastar nytt ljus över situationen: Ian Scoones ”Zimbabwe’s land reform – myths & realities” (2010) och ”Zimbabwe takes back its land” av Joseph Hanlon med flera (2013). Den sistnämnda genomsyras visserligen av en obehaglig retorik där maktpartiet Zanu-PF:s odemokratiska politik relativiseras, men Scoones är desto mer förtroendeingivande. Siffrorna i båda studierna visar att reformen – det vill säga att dela upp stora egendomar i flera småbruk – har fungerat. En betydande del av de nya bönderna är framgångsrika. De kommer förmodligen aldrig att producera samma enorma volymer som storjordbrukarna gjorde, men det kanske inte heller är det viktigaste? Utan just detta att ett större antal människor kan försörja sig på jorden. Att det symboliskt viktiga jordägandet har blivit jämlikare.
Det är synd att berättelsen om Zimbabwes jordreform inte anses passa in i böcker som handlar om alternativa bilder av Afrika. Jag antar att det beror på att metoderna var förkastliga. Men betyder det att man måste bortse från resultaten? Både Rylander och Bjerström visar gång på gång att de är kapabla att diskutera komplexa och känsliga saker. Och en sak är säker:
Frågan om jordägandet kommer inte att försvinna av sig själv.
Gå till toppen