Kultur & Nöjen

Det enda anständiga

Det finns en ung kvinna i en stad i norra Sverige. Hon är aktiv i SSU och har engagerat sig mot bland annat mobbning och rasism. På sin fritid är hon idrottsledare i en lokal förening. Hon har också en blogg. Hon har precis fyllt arton år.
När Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson på sin EU-valsturné kommer på besök till hennes stad går hon dit och deltar i demonstrationerna mot honom. Ett par hundra människor ansluter till torget och vänder ryggen åt talaren. De ler och håller upp fredstecknet i luften.
På kvällen publicerar kvinnan ett inlägg på sin blogg. Hon är stolt, skriver hon, och lägger upp några bilder från torget. ”Fan vad bäst vi är”.
Bland de inte särskilt många kommentarerna till inlägget uttrycker bland annat den anonyma signaturen ”Skit i det du” sin mening:
”Jag röstar på SD för jag vill förbättra Sverige. Du kan väl ta dina ap vänner och flytta tillbaka om SD är ett hot mot er. Dom vill bara att alla ska känna sig trygg (…) Du är sån fitta (…) Utan er invandrar idioter så hade vi fan inte haft så mycket problem i Sverige och alla skulle trivas (…) Du förtjänar ju ett skott i pannan om någon. Gå göm dig för fan din muslimska hora.”
En sedelärande historia från veckan som gick. En av väldigt många. Jimmie Åkesson har varit ute på nationell turné inför EU-valet imorgon och i stad efter stad har människor slutit upp för att protestera. En nymornad nationell folkrörelse. Ett spräckligt obundet jättekollektiv som spontant men gemensamt tagit steget ut i offentligheten. Det är något ganska anmärkningsvärt som hänt.
Men den mediala diskussion som följt har inte handlat om att välkomna denna rörelse. Den har handlat om huruvida det är ett hot mot demokratin att protestera. Om det är anständigt att vända ryggen mot den som talar. Om det är strategiskt att ge Sverigedemokraterna den uppmärksamheten.
En mycket märklig diskussion. Den folkrörelse mot rasismen som uppstått den här våren är inte en strategiskt utarbetad kampanj. Den är i första hand en ideologisk känsloyttring. Vad den tagit ställning mot är just det som signaturen ”Skit i det du” så uttrycksfullt representerar. För du kan klä din människosyn i mer eller mindre fina förklädnader. Det är i grund och botten ändå bara en förklädnad.
Författaren Qaisar Mahmood har i veckan kommit ut med en liten blågul bok som heter ”Inte som de andra – en andra citatbok om Sverigedemokraterna”. Det innehåller kort och gott en mängd citat från olika ledande företrädare för Sverigedemokraterna.
Den folkvalda kommunfullmäktigeledamoten Marita Claesson om araber: ”Inte är de Svenskar! Möjligen kan de kallas Parasiter”.
Börje Brandhill, gruppledare i Västerås, om invandrare i allmänhet: ”Nittionio procent av dem är snyltare och parasiter.”
Riksdagsmannen Stellan Bojerud: ”Våldtäktsmän, skammördare, omskärare, tvångsbortgiftare, mördare, tjuvar och banditer i största allmänhet. Importera inte fler!”.
Riksdagsledamotet Kent Ekeroth: ”Bara massa MENA-gäng som rånar, bränner, våldtar och förstör”.
Det är ett litet, litet urval. Dessutom alltså från citatbok nummer två. Det är andrasorteringen.
Det har sagts tusen gånger och jag hoppas det sägs tusen gånger till: det finns ett obrutet band mellan riksdagskammaren och kommentarfälten. Att uppmärksamma det, om och om igen, är det enda riktiga. Att demonstrativt vända det ryggen är det enda anständiga.
PS.
”Låt nassarna spy otidigheter för tomma torg”. En rubrik i tiden? Nej, rättare sagt från Arbetet den 14 juli 1933. Också då väckte protesterna protester. Vilket Victor Lundberg bland annat skriver om i den nya boken ”En idé större än döden”, om fascismens försök att etablera sig som arbetarrörelse i Sverige på 30-talet.
Gå till toppen