Kultur & Nöjen

Exilförfattaren Liao Yiwu berättar Kinas blodiga historia

I onsdags var det 25 år sedan massakern på Himmelska fridens torg ägde rum. Exilförfattaren Liao Yiwu berättar Kinas blodiga moderna historia.

För tjugofem år sedan, före massakern på Himmelska fridens torg, sa min far till mig: ”Min son, sköt dig och stanna hemma, provocera aldrig kommunistpartiet.”
Min far visste vad han pratade om. Hans mod hade brutits ned av oräkneliga politiska kampanjer. Precis efter ”frigörelsen”, i hans hemstad Yanting, hade de på bara några minuter avrättat dussintals ”despotiska landägare”. Det var ändå inte tillräckligt för en del. De kom med svärd, krossade skallarna och sparkade dem nedför flodbanken.
Så flöt skallarna iväg, precis som tiden. Min far lämnade min farfar, som genom hårt arbete skapat sig en liten förmögenhet, och flydde genom natten. Efter det sa han aldrig ett ont ord om kommunistpartiet, inte ens under det stora språnget och svälten, när nästan fyrtio miljoner människor svalt till döds och jag, hans son, var nära att ta mitt sista andetag. Han sa inte ett ord. Det var helvetet på jorden. Människor åt gräs och bark, de åt en slags stinkade lera som kallades Guanyin-jord. Om de hade tur hittade de en mask, det var en ovanlig delikatess. Många människor dog uppsvällda av Guanyin-jord.
Min farmor dog också, hon var bara skinn och ben. Farfar bar henne under armen till en slänt, grävde en liten grop och begravde henne. Men Mao Zedong, det kinesiska folkets store befriare, medgav aldrig ett misstag. Han skyllde på Sovjetunionen. Och det arma folket hatade det forna Sovjetunionen. De och deras förbannade revisionism, som tagit hem sina experter och dragit in stödet till Kina!
Maos andreman Liu Shaoqi stod inte ut och mumlade att ”så många människor har svultit ihjäl, historien kommer inte att glömma det här.” En tabbe han fick betala ett högt pris för, i den följande kulturrevolutionen lät de honom svälta till döds i ett hemligt fängelse. Vi har ett ordspråk: ”Sjukdom kommer in genom munnen, fara kommer ut genom den”.
Tjugofem år senare var Mao död sedan länge, jag var knappt trettio och lyssnade inte på min fars varningar. Jag beundrade den amerikanska beatgenerationen, deras anda och deras handlingar. Jag var ”på drift”. Över hela Kina, i dussintals städer, marscherade miljontals demonstranter. De flesta var yngre än jag, de lydde ännu mindre sina föräldrars varningar. Särskilt gällde det studentrörelsen som i veckor och framför världens ögon hade ockuperat torget vid Den himmelska fridens port, berusade av tanken på frihet och demokrati! Men min fars ord blev sanna, kommunistpartiet öppnade eld. När stridsvagnarna rullade in reciterade jag min dikt ”Massaker”.
Krossa en skalle! Stek huvudsvålen knaprig! Få hjärnan att rinna ut. Själen att rinna ut. Stänka på bron. Brohus. Räcken. Stänka på gatan! Stänka mot himlen där den blir stjärnor! Förrymda stjärnor! Stjärnor med två människoben! Himmel och jord har bytt plats. Mänskligheten går i blänkande hjälmar. Blänkande metallhjälmar. Soldater kommer stormande ur månen.
Öppna eld! Alla pipor! Skjut bara! Det känns så skönt! Mänsklighet och stjärnor faller. Flyr tillsammans. Man kan inte skilja den ena från den andra.
Jaga dem upp till molnen! Jaga dem in i jordens sprickor och in i deras kött och förgör dem! Skjut ännu ett hål i själen! Skjut ännu ett hål i stjärnorna!
Men allt min far varnade för blev inte sant. Sedan 1949 hade kommunistpartiet orsakat nästan 100 miljoner människors död. Men den här gången nöjde sig människor inte med att bara ha överlevt förnedringen. Vissa kämpade emot, även om alla vittnesmål om motstånd var förbjudna och det därför så småningom glömdes bort. Människor kämpade trots allt äntligen emot.
Hösten 2002 släppte jag min bok ”Bullets and Opium” i Taiwan och Tyskland. Den handlar om över ett dussin så kallade ”våldsamma kriminella” från den 4 juni 1989. De kämpade emot militären. Deras vapen var stenar, pinnar och eld – urtidsmänniskor mot den reguljära arméns utrustning. I denna ojämna konfrontation dök ”stridsvagnsmannen” upp – Wang Weilin, som han hette. Bilderna av hans hjältemodiga motstånd färdades världen runt. På natten den 4 juni fanns nästan en miljon obeväpnade ”våldsamma kriminella” som försökte stoppa armén.
Först bröt stridsvagnarna genom barriärerna. Sedan öppnade de eld, alla skrek. Människor mejades ner som ogräs. En ”våldsam kriminell”, som suttit nästan 20 år i fängelse, berättade för mig: ”Folk i väst känner bara till ’stridsvagnsmannen’, för att han stod ensam på en stor väg och stoppade stridsvagnarna. De kom i en lång kolonn och sprutade rök, som fjärtande skalbaggar! Till vänster och till höger försökte de passera honom, men han hindrade dem gång på gång. ’Ni är av stål, jag är av kött och blod, kom igen skitstövlar!’ Det är en scen som blivit historisk för att det råkade finnas utländska journalister som filmade det. Jag har hört att till och med gamle president Bush i USA grät när han såg bilderna. Men den natten fanns det oräkneliga människor som ’stridsvagnsmannen’. Det är bara det att det saknas bilder på dem.”
Wang Weilin var inte en av studentledarna, han var inte intellektuell, ingen hade hört talas om honom. Han lämnade efter sig den här korta scenen, en outplånlig historisk ikon, och fördes därefter iväg.
Mer än 100 000 kineser gick i exil efter den 4 juni. ”Operation Yellowbird” i Hongkong hjälpte i flera år folk att fly. Men Wang Weilin fanns inte på någon av deras listor. Inte ens någon av människorna i min bok, som alla hade dömts till stränga straff, hade hört talas om ”stridsvagnsmannen” i sina fängelser eller fångläger.
Min far dog på hösten 2002. Den sista timmen kunde han inte längre tala, men han fixerade blicken på mig, sin son, den politiske fången. Han hade sett polisen ta mig med många gånger. Han tog med sig sin oro för mig i döden. Kanske ville han även i sina sista stunder, när han inte längre kunde tala, säga åt mig att inte provocera kommunistpartiet. Wang Weilin försvann ut i tomma intet – ytterligare ett bevis för att min far hade rätt.
Tjugofem år har gått, vi har alla blivit gamla. Men ”stridsvagnsmannen” är fortfarande så ung på de där bilderna. Från avstånd ser hans vita skjorta ut som en sommarlilja, ren och ofläckad. Stridsvagnar som stannar framför en lilja. Ett historiskt ögonblick, ett poetiskt ögonblick. Och på andra sidan detta ögonblick dog kanske 3 000 människor, bara för att sedan glömmas bort. I ”Bullets and Opium” har jag studerat listorna som upprättades av professor Ding Zilin och de andra mödrarna från Himmelska Fridens torg.
Lü Peng var bara nio år, hon vaknade mitt i natten av skotten, smet ut och träffades av en förlupen kula. Xia Zhilei var 22, hon var en universitetsstudent från södern. Strax efter klockan fyra på morgonen den 4 juni drog hon sig tillbaka från torget med de andra studenterna. De var redan på Dongdangatan. Skott hördes, hon snubblade och sa ”Snabbare! Snabbare! Försök hitta en plats där vi kan stanna. Jag tror jag är träffad.”
Hon höll sig om bröstet, men blodet rann mellan hennes fingrar. Hennes vänner rev sönder hennes blus och såg kulhålet under hennes vänstra bröst. Blodflödet gick inte att stoppa. Det var fortfarande mörkt och trupperna närmade sig från alla håll. De visste inte vad de skulle göra så när hon svimmade höll de henne under armarna och fortsatte gå. Efter några minuter vaknade hon till, vände sig till sina vänner och kom med sitt sista självironiska skämt. ”Studenter! Min blomstring är över. Mitt namn är Xia Zhilei, ’sommarens blomster’. De där sommarblommorna varar inte särskilt länge.”
Tjugofem år har gått, ljudet från kulorna har tystnat, blodet har torkat. Men världen minns fortfarande den 4 juni 1989. Det är som en person som alltid lyfter blicken för att se himlen – han eller hon är svag, har glömt, har kanske till och med tvivel, men detta har blivit en del av mänsklighetens minnesbank. 1989 utgör en gränslinje i världshistorien. Det kommunistiska blocket började falla sönder efter massakern i Kina. Och därför finns det register över den 4 juni i alla arkiv i Europa och Amerika.
Men vem hade kunnat tro att det i maj i år i Kinas huvudstad skulle ske en lång rad gripanden på grund av den 4 juni 1989. I filmprofessorn Hao Jians lägenhet hade över ett dussin intellektuella samlats för att minnas massakern. Allihop greps, och fem av dem är fortfarande frihetsberövade på grund av ”allvaret” i deras brott: medborgarrättsadvokaten Pu Zhiqiang, forskaren Xu Youyu, den kyrkliga aktivisten och före detta politiska fången Hu Shigen, bloggaren Liu Di (född på åttiotalet) och professor Hao Jin, vars kusin dödades 1989.
Fallet diskuterades världen över. Att högtidlighålla 1989 i någons hem, och kanske också föra en kontrarevolutionär dagbok; om sådana brott ”framkallar oro”, då har åsiktspolisen från Maos era åter kommit tillbaka.
För några dagar sedan, när jag intervjuades i Polen, tänkte jag på följande historia: Ett gift par älskade med varandra i sitt hem. Mannen ville förlänga njutningen och började därför ropa ”Länge leve ordförande Mao” för att hålla sig själv i schack. Han ropade högre och högre, hundratals gånger. Det fungerade fint. Men väggarna hade öron och grannarna ringde polisen. Och polisen kom farande och bröt sig in. Paret togs mitt i akten, misshandlades och hotades med fyra års fångläger för att ha ”spridit kontrarevolutionär propaganda”.
Min översättare och reportern fnissade. Sedan slog det dem att det kanske var olämpligt att skoja om saken med tanke på de döda 1989 och de som nyligen gripits. Reportern frågade: ”Herr Liao, jag antar att din historia bara var en skröna?”
Jag svarade: ”Att högtidlighålla en historisk händelse i sitt hem, och bli gripen för att ha ’framkallat oro’, det låter mer som en skröna i mina öron.”
Reportern frågade igen: ”Herr Liao, tycker du att Kina gjort framsteg, eller halkat efter?”
Jag svarade: ”Varken eller, Kina har ’stigit mot himlen som en väldig drake’”.
Reportern sa: ”Jag förstår. Men ’stridsvagnsmannen’ och människorna i din bok, de kan inte stiga mot himlen och flyga iväg med samma fart.”
Warszawa, 24 maj, 2014

Liao Yiwu

Kinesisk författare, poet, reporter och musiker, född 1958 i Sichuan.
Hans böcker är förbjudna på Kinas fastland och har publicerats i Taiwan och Hongkong. I samband med massakern på Himmelska Fridens torg skrev han den långa dikten ”Massaker”. Han greps i februari 1990 och dömdes till fyra års fängelse. Han utsattes för tortyr och försökte begå självmord, men började också intervjua sina medfångar, ett material han senare använt i sina böcker.
Sedan 2011 lever han i exil i Berlin. På svenska finns böckerna ”För en sång och hundra sånger” (Lindskog förlag, 2013) och ”Gud är röd” (Narin förlag, 2013)
Gå till toppen