Heidi Avellan

Sydsvenskan: Som trasor i mangoträdet

Nordiskt forum för jämställdhet och kvinnors mänskliga rättigheter behövs – trist nog. Bland annat för det där som hände vid mangoträdet.

Ett mangoträd.
Jag försöker föreställa mig ett, googlar och hittar bilder av grenar med mörkgrönt bladverk, dignande av frukt. Att mangon är Indiens och Pakistans nationalfrukt fastnar i bara farten, och att den är rik på karoten och bra för matsmältningen. Det låter vackert och generöst.
Ett mangoträd. Och två tonåringar i Indien. Våldtagna. Kropparna hittades hängande i trädet.
De två kusinerna, 14 respektive 15 år gamla, blev överfallna av flera män när de gick ut på ett fält intill byn i norra Indien, förmodligen för att bajsa.
Ingen toalett. Lägsta kasten. Manligt våld. Ett mangoträd.
Så såg den mördande kombinationen ut. Och det som sticker ut är mangoträdet, annars är historien en av tusentals.
I december 2012 våldtogs 23-åriga Jyoti Singh av sex män i en buss i New Delhi. Till slut körde männen upp ett rostigt järnrör genom hennes underliv.
Efteråt protesterade tusentals människor i veckor mot det utbredda sexuella våldet: enligt officiella data hade våldtäkterna i Indien ökat med 875 procent på 40 år, från knappt 2 500 fall 1971 till över 24 000 2011. Plus ett mörkertal.
En värld ryste.
Fyra män dömdes senare till döden – busschauffören hade redan tagit livet av sig då och den sjätte mannen var minderårig.
Men våldtäkterna fortsätter öka.
I fjol beordrade ett byaråd i indiska Västbengalen flera män att våldta en ung kvinna som bestraffning för att hon inlett ett förhållande med fel man.
Våldtäkt handlar alltid om makt och förnedring, men används också som straff och som vapen i krig, ett effektivt vapen som krossar familjer och samhällen.
Att släktens heder kopplas till kvinnors kyskhet hänger inte ihop med någon särskild religion. Men denna fixering vid sexuell orördhet blir många kvinnors död.
Tradition och sedvänjor tas till intäkt för att kränka kvinnor, låta kvinnor svälta, inte utbilda kvinnor, tvinga kvinnor föda barn med risk för sitt liv.
DN uttryckte det så här i veckan:
”Det globala kriget mot kvinnor rasar vidare, dag efter dag, vecka efter vecka.”
Just så. Ett lågintensivt krig pågår hela tiden.
I Pakistan slogs Farzana Parveen, 25 år och gravid, ihjäl för att hon gift sig med en man som släkten inte godkände. Hon stenades och bland mördarna fanns hennes pappa och bröder.
Bara i Pakistan, bara i fjol, mördades 900 kvinnor, enligt Pakistans kommitté för mänskliga rättigheter.
I Nigeria har 200 flickor kidnappats i sin skola – den islamistiska terrorgruppen Boko haram säger att flickorna ska giftas bort. Inte utbildas. Fundamentalisterna vet att kvinnors frigörelse går genom utbildning och egen försörjning.
I Sudan födde en dödsdömd kvinna nyligen en liten flicka. Meriam Yehya Ibrahim har vuxit upp som kristen och gift sig med en kristen man, men eftersom hennes far var muslim dömdes hon till 100 piskrapp för otukt – sharialagen erkänner inte äktenskapet – och hängning för apostasi.
Efter omfattande internationella protester verkar det nu som att hon kommer att friges. Men de medeltida lagarna som förbjuder människor att lämna sin religion, apostasi, finns kvar i ett tjugotal muslimska länder.
I Sverige uppger var sjunde kvinna att hon utsatts för eller hotats med våld i en nära relation, uppger Sveriges Radio.
Kvinnor tjänar fortfarande i snitt 17 procent mindre än män, enligt Statistiska centralbyrån.
I den akademiska världen går fortfarande fler professurer och mer forskningsresurser till män. Kulturlivet kämpar med samma strukturer. Sju av åtta riksdagspartier har en man som ordförande. Nästan en tredjedel av kommunerna har aldrig haft en kvinna som kommunstyrelseordförande.
Kvinnor är också fortfarande sin biologi i mycket högre utsträckning än män. Kvinnor förväntas vara mammor. Trots utbildning och karriär avfärdas kvinnor efter övergångsåldern som tanter eller kärringar – i bästa fall. Om det vittnar en rad kända kvinnor i den sorglustiga antologin Kerstin Thorvall Bookclub eller det mest förbjudna 2.0:
”Jag blir bättre och bättre för varje år som går. Problemet är att jag är kvinna i en konkurrensmättad bransch och det enda jag tänker på är ättestupan”, skriver Jenny Strömstedt, bland annat programledare i TV4.
Jag kunde fortsätta listan. Men det får räcka, nu när Malmö ska stå värd för Nordiskt forum – New Actions on Women’s Rights.
Mötet behövs, kort sagt.
År 1995 hölls FN:s fjärde internationella kvinnokonferens, som antog den ambitiösa Pekingdeklarationen. Sedan dess har utvecklingen gått åt fel håll – att öppna för nya internationella deklarationer är att tigga om bakslag.
Till och med i Norden hörs det bisarra påståendet att ”jämställdheten har gått för långt”.
Jämställdhet handlar om mänskliga rättigheter. Om samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, oavsett kön.
Det låter enkelt. Det borde gälla sedan länge. Men här finns att göra.
Religion, tradition, kultur, biologi … alltid går det att hitta något argument för att en kvinna inte ska få bestämma över sin kropp och sitt liv. För att flickor ska hänga söndertrasade i ett mangoträd.
Gå till toppen