Aktuella frågor

Debattinlägg: "Utred självmord bland barn och unga"

Sedan 1980 minskar antalet självmord i Sverige, men inte bland ungdomar.
Med rätt stöd och hjälp kan självmord förhindras. Dagens insatser måste förstärkas och förses med rätt resurser.
Det skriver Alfred Skogberg, vice ordförande för Suicide Zero, och Kattis Ahlström, generalsekreterare för Bris.

I Sverige tar ungefär en tonåring i veckan sitt liv. Och varje år avslutar i genomsnitt två barn yngre än nio år sina liv på detta sätt, skriver Kattis Ahlström och Alfred Skogberg.Bild: Lomokamera
Att ett barn tar sitt liv är en katastrof för den närmaste omgivningen. Och i alltför många fall står samhället handfallet efteråt.
Ofta utreds inte händelsen och möjligheten att lära sig av det inträffade går förlorad.
Med rätt stöd och hjälp kan självmord förhindras.
”Jag klarar inte detta, vill inte leva så här. Just nu vill jag bara ta mitt liv, skjuta en kula i huvet, sluta andas. Jag har inget att leva för längre.”
Så kan ett samtal från en tonåring som kontaktar Bris lyda. Tyvärr är samtal av det här slaget inte ovanliga.
I fjol var psykisk ohälsa det allra vanligaste samtalsämnet bland de barn och unga som vände sig till Bris för att få stöd. Och många samtal kommer från barn och unga som berättar att de har allvarliga planer på att ta sitt liv.
Sedan 1980 minskar antalet självmord i Sverige, men inte bland ungdomar. Ungefär en tonåring i veckan tar sitt liv. Och varje år avslutar i genomsnitt två barn yngre än nio år sina liv på detta sätt.
Att ett barn begår självmord är inte bara en tragedi för de närmast sörjande, utan också en samhällelig katastrof. Ett tydligare bevis på att samhället svikit finns knappast.
För att ha möjlighet att förhindra självmord bland unga och ge bättre stöd till efterlevande måste det gå att dra lärdomar av de självmord som inträffar. Det sker inte i tillräckligt stor utsträckning idag. Orsakerna är flera:
För att en lex Maria-utredning ska påbörjas krävs att den som tagit sitt liv varit i kontakt med svensk sjukvård fyra veckor före självmordet. En betydande del av de unga som begår självmord har inte det.
Att ta sitt liv är inte olagligt och därför gör polisen inte heller någon utredning. Men det enda anständiga för ett samhälle som säger sig värna om barnets rättigheter är att göra allt som står i dess makt för att förstå var och hur samhällets skyddsnät har brustit. Och därefter säkerställa att de misstag som skett inte inträffar på nytt.
Ett barn som begår självmord lämnar inte bara en familj efter sig, utan även lärare, klasskamrater och andra i dess närhet. Ändå vet alltför många skolor inte vad de bör göra efter att ett barn tagit sitt liv. Det finns stor risk att vuxenvärlden lägger på locket på, och det gör att det lätt uppstår ryktesspridning och att jämnåriga lämnas ensamma med sina tankar, känslor och frågor.
Det finns flera studier som visar att ett självmord, om det lämnas obearbetat, kan smitta eftersom det riskerar att få andra unga i dess närhet att börja se självmordet som en möjlig utväg från sina egna problem.
En myt om självmord är att det aldrig går att hindra någon som väl bestämt sig. Men går det att hitta de barn som har allvarliga självmordstankar och erbjuda dem hjälp, kan självmord undvikas. För att det ska vara möjligt måste dagens tidiga insatser inom vården förstärkas och förses med rätt resurser. På varje skola ska det finnas en kurator och skolsköterska med rätt kompetens. När föräldrar och barn ropar på hjälp från professionella måste samhället ställa upp.
Det behövs också specifika satsningar på förebyggande åtgärder:
Lex Bobby bör omedelbart utvidgas. Lagen innebär i korthet att samhället är skyldigt att utreda barndödsfall som orsakats av brott. Även utredningar efter barn och ungas självmord måste bli obligatoriska.
Staten måste kraftigt öka anslagen till den forskning som handlar om hur man kan förebygga självmord. Med tanke på behovet är de tre miljoner kronor som NASP, den myndighet som ansvarar för suicidprevention, får per år, som att försöka släcka ett brinnande hus med en hink vatten.
Efterlevande måste få omedelbart, akut krisstöd för att bearbeta det som har hänt, och hjälp med att klara upp vardagen. Professionellt stöd måste även erbjudas långsiktigt, under flera år efter händelsen. Det är viktigt inte minst för att efterlevande löper ökad risk att utveckla allvarliga psykiska problem och själva drabbas av självmordstankar.
När ett barn tar sitt liv måste det finnas stöd till vänner och skolkamrater i barnets närhet. Skolorna måste få tillgång till kristeam med gedigen kunskap efter ett självmord. Med långsiktigt och professionellt vuxenstöd får barnen möjlighet att bearbeta det som hänt.
Att ett barn tar sitt liv är det yttersta beviset på att dess rättigheter inte har tillgodosetts. Rädsla, okunskap och resursbrist får inte stå i vägen i arbetet för att rädda barns liv.
Kattis Ahlström
Alfred Skogberg
Gå till toppen