Kultur & Nöjen

Enorm energi i kabaréprotest

Konstgruppen Fuls och musikgruppen The Knifes kabaré.

Europa europas ensemble. Från vänster, bakre raden: Olof Dreijer och Karin Dreijer. Från vänster, främre raden: Ellen Nyman, Bahareh Razekh Ahmadi, Kudzai Chimbaira och Rani Nair.Bild: Saga Berlin / NICEGUZZ AB
Hundratals personer vände under tisdagskvällen ryggen åt när Jimmie Åkesson talade i Almedalen. Özz Nûjen och Feministiskt initiativ protesterade genom att hålla egna programpunkter samtidigt som SD-ledaren förde ut sin politik.
Men ”Europa Europa”, den kabaré av konstgruppen Ful och musikgruppen The Knife som hade premiär i hamnen något senare på kvällen, kändes större än en protest.
Regissören och manusförfattaren Nasim Aghilis antinationalistiska och antirasistiska föreställning om de tragedier som utspelar sig varje dag, när människor som lämnar sina hem för att ta sig in i Europa, når bortom alla kampanjer.
Att syna Europas migrationspolitik i form av en kabaré är väl uttänkt. Scenkonstformen som under 1930-talet kriminaliserades av nazismen har en stark tradition av politisk satir.
Här blir den som bäst när en tårtbit får symbolisera ett uppehållstillstånd. ”Vi kan inte dela ut tårta till vem som helst”, raljerar Kudzai Chimbaira och Malmöbekanta Bahareh Razekh Ahmadi från scen, och försökte sedan hitta den i publiken som lidit mest trovärdigt för att förtjäna en bit bakverk.
EU, gränssamarbetet Frontex, kapitalet, svenska politiker och hela idén om nationsgränser – allt ska rivas ner och det lämnas inget utrymme för invändningar i ”Europa Europa”. Budskapet underbyggs av ett tjockt programblad. Det går säkert att hitta brister i argumentationen. Men inte under den en och en halv timme som ”Europa Europa” varar. Och när satiren växlar över till berättelser om olika migrantöden, och orden ”kriminell, illegal, börda, parasit, lögnare” upprepas som ett mantra, är det flera i publiken som sitter med tårar i ögonen.
Allsångsuppmaningen, med sånghäften i bänkarna, är en kul detalj, men lär funka bättre i en klubblokal. Musiken av The Knife är mer lättillgänglig än på senaste ”Shaking The Habitual”, men också något ojämn. Syskonen Dreijers plats på var sin sida av scenen är dock självklar, och energin som de och skådespelarensemblen bygger upp mot slutet är enorm.
För ett tag glömmer jag att det här sker i just Almedalen, vars legitimitet som demokratisk arena är lite av ett skämt.
Men när jag tittar upp mot konfettin som sprutar ut över publiken ser jag företagens zeppelinare och jätteballonger sväva ännu högre. Och det slår mig att under onsdagen kommer ett parti, vars namn jag inte tänker nämna i den här texten, att vara tillbaka på sin plats ett stenkast bort.
Det finns en rad historier om Europa. De kan handla om upplysning, frihet, jämlikhet. Men vill man höra den verkliga berättelsen om den här kontinenten ska man se ”Europa Europa”.
Föreställningen kommer till Malmö under Malmöfestivalen. Då har ensemblen förmodligen också slipat till de delar som under premiären fortfarande var otajta.
Gå till toppen