Heidi Avellan

Heidi Avellan: Mansmobbning, nej tack

Klappjakt på medelålders vita män är – i bästa fall – pinsam populism. Jämställdhet handlar om kvinnor och män.

Almedalens i särklass klarast lysande stjärna.Bild: Yvonne Åsell / SvD / TT
Feminismen är det nya svarta. Och Gudrun Schymans röda läppar dess megafon.
I TV4-studion: Gudrun Schyman. På Aftonbladets scen: Schyman. I debatt hos DN, SVT, SR, Dagens industri, Expressen … Schyman. Hon dominerade den åsikternas marknad som kallas Almedalsveckan.
När ledaren för Feministiskt initiativ stått på Donners plats under politikerveckan tidigare år har något tiotal lyssnare stannat upp. Lite förstrött. Bara pengabålet 2010 slog igenom. Som helgalet.
När Schyman intog Donners plats i tisdags – då hon stal dagen av Sverigedemokraterna – behövdes kofot för att ta sig fram här. Det var fullt. Packat.
Och som hon levererade. I varje debatt, varje intervju, varje tal sade hon saker som om detta aldrig sagts förr. Moderaternas onelinerspruta Carl Bildt är utmanad, Miljöpartiets formuleringsmaskin Gustav Fridolin likaså. Hon säger ”vården och verkstan, ICA och IT, socionomen och ekonomen” och det låter stiligare än det uttjatade ”löneskillnader mellan kvinnor och män” som hon menar.
Dessutom vågar hon tala om känslor. Tisdagskvällen avslutade hon med uppmaningen att ”kavla upp ärmarna och börja älska”.
Hon är ett fenomen. Hon är Sveriges skickligaste politiker. Det är bara att erkänna.
Men hennes politik imponerar mindre och jag tvivlar på att hennes potentiella väljare har en susning om vad Fi vill utöver sitt könsmaktsordningshalleluja; den där könsmaktordningen som Schyman uttryckte i sitt beryktade talibantal 2006 om ”samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”.
Glömt och förlåtet idag, precis som pengabålet. Uppenbarligen.
Att den ekonomiska politiken ligger långt till vänster är otvetydigt. Om det rosa fluffet nu ens ska kallas politik:
Stoppa vinster i välfärden. Skrota rut och rot. Luddigare blir det när obetalt arbete ska räknas in i BNP, när natur ska gå före tillväxt, när offentliga budgetar döms ut som icke-könsneutrala. Högre och nya skatter utlovas, men det finns stora hål i det embryo till ”skuggbudget” som presenterades i veckan.
För ett halvår sedan var det väl ingen utanför den inre kretsen som tog Fi på allvar. Så kom EU-valet och visade att de etablerade partierna med sitt fokus på budgettak, överskottsmål och sysselsättning hade trillat av kärran mot framtiden. De där centrala delarna av politiken betraktar väljarna som rena hygienfaktorer; de vill höra om förändring och ideologi.
Kalla det gärna vänstervind.
Och ja, jag medger gärna att också jag – liberal feminist – stod med förvåningens finger i häpnadens mun. Vänsterfeministisk folkrörelse i världens mest jämställda land?
Sedan dess har också de etablerade partierna sett sig manade att kasta sig på feministtåget. Utom statsminister Fredrik Reinfeldt (M) som vägrar ställa upp på andras etiketter och bara kallar sig moderat.
Schyman har tagit sitt parti hela vägen till EU-parlamentet och siktar nu på riksdagen, med hyfsade chanser att lyckas. En sak som ligger Fi i fatet är att partiet inte redan sitter i riksdagen och därför inte får sina valsedlar distribuerade.
Det gäller att få fart på fotfolket. Det kan gå, för detta är politisk väckelserörelse. Nu fortsätter den hemma hos väljare och hemma i Skåne.
”Jag ska hem nu, till Kiviks marknad, och det är ju ungefär som här. Lite annan publik bara”, var Schymans avskedsord till TT i Almedalen.
Feministrosa är politikens nya svarta. Alla etablerade partier förhåller sig till detta.
Miljöpartiets språkrör Åsa Romson hade visserligen en grön tröja till statsminister Fredrik Reinfeldt (M) med sig upp på Almedalsscenen i onsdags, men annars var också de grönas dag rosa.
Solkigt rosa.
För det var inte jämställdhet Åsa Romson efterlyste. Hon hetsade: män äter mer kött, män kör mer bil, män flyger mer, män förstör miljön. Eller nej, inte män, utan ”medelålders heterosexuella vita män”.
Det finns en statistisk sanning här, men statistik är en usel grund för mansmobbning. Äter unga män mindre kött? Åker homosexuella mindre bil?
Reinfeldt, finansminister Anders Borg (M) och utrikesminister Carl Bildt (M) kallade hon ett gäng motsträviga åsnor.
Pinsam populism.
Att ställa grupper mot varandra är ovärdigt.
Klappjakten på vita medelålders män har gått för långt. Ingen annan grupp i samhället förväntas stillatigande ta emot stryk.
Det här är inte skojigt. Det är kränkande mot män som – oavsett hur de agerar – trängs in i samma fack. Det kletar av sig på alla kvinnor – medelålders vita heterosexuella och andra – som kallar sig feminister.
Just nu när feminismen äntligen tagit sig tillbaka till politikens finrum, just nu när det finns chans att göra något åt att unga tjejer mår dåligt för att livet ställer orimliga krav, att livspusslet knäcker oss, att IT slår ICA i lön, att det finns fler som heter Johan än det finns kvinnor i näringslivstoppen, att … ja att jämställdheten inte nått hela vägen. Just nu måste vi ta ett djupt andetag och tänka efter:
Är det mansmobbning allt handlar om?
I så fall vill jag inte vara med.
Gå till toppen