Familj

Williams hade en exceptionell bredd

Robin Williams är död, skriker svarta bokstäver i telefonens nyhetsapp. Jag hamnar omedelbart i 1989.

Anna Hellsten minns Robin Williams.Bild: Mark J Terrill / AP
Vi sitter i en biosalong, en årskull sextonåringar som slussats ner till stans enda biograf för att se film på lektionstid. Det är stojigt, störigt. Efteråt är det knappnålstyst. Vi går därifrån med sinnet fyllt av bilder av unga män med mörkblå duffel, med drömmar om lärare som håller kärleksförklaringar till konst och kultur och egensinne. I genren gymnasiefilmer finns fortfarande ingen mäktigare än ”Döda poeters sällskap”, en berättelse om vikten av att våga tänka själv, förmedlat av Robin Williams besjälade lärare som står i bjärt kontrast till femtiotalets tillknäppta och hårdföra mansideal.
Ska man börja i något så folkkärt som ”Döda poeters sällskap” när man ska minnas Robin Williams? Man skulle ju kunna koncentrera sig på hans makalösa standup istället, explosiv, grovkornig och hysterisk. (Leta efter klippet från 1977 där han ”roastar” Richard Pryor, eller showen ”Weapons of Self Destruction” från 2009.) Eller på tv-rollerna, från genombrottet i ”Mork & Mindy” till ”The Crazy Ones”.
Men gestaltningen av John Keating är så på pricken representativ för den skådespelare Williams kom att bli, en som New York Times filmkritiker A O Scott i en minnestext beskriver som någon som ”njöt av osannolikheten att han skulle föreställa den redige mannen, tungviktaren, förnuftets röst”. För Williams visade sig ha en exceptionell bredd, där hans komikerbakgrund bildade en unik resonanslåda för hans skådespeleri: från Tootsie-turerna i ”Välkommen Mrs Doubtfire” till den lågmälde mördaren i ”Insomnia” till gaypatriarken i "Birdcage”. Faktiskt kan man i hög grad säga samma sak om Robin Williams som det som ofta påpekades om Philip Seymour Hoffman vid hans död i vintras – han var alltid bra, även när filmerna på sin höjd var medelmåttiga.
Williams sista filmroll lär falla i den kategorin: rollen som stursk Theodore Roosevelt-staty i den kommande, tredje ”Natt på museet”, Ben Stillers filmserie om ett historiemuseum där utställningsföremålen börjar leva när solen gått ner. ”Jag har aldrig gjort något. Det är Teddy Roosevelt som gjort allt. Jag kommer från en skyltdockefabrik i Poughkeepsie”, konstaterar Williams i en nyckelscen i den första filmen.
Ingen annan hade kunnat säga sådana rader, i ett sådant sammanhang, med ansiktet styvt av vaxdockesmink, och få dem att formligen vibrera av både tramsigaste lättsinne och djupaste vemod.
Gå till toppen