Per T Ohlsson24 augusti 2014 00:05

Rakt ut i det blå

”Kompromiss är koalitionens natur.”

Jonas Sjöstedt (V).Bild: HENRIK MONTGOMERY / TT
Vid en lunch i Lund för ett antal år sedan hamnade jag bredvid en ganska ålderstigen men högst alert professor som berättade att han hade varit god vän med Herbert Tingsten, Dagens Nyheters legendariske chefredaktör. Jag blev nyfiken och fick mig till livs en oförglömlig ström av anekdoter om denna briljanta publicist, som så snabbt växlade mellan varm vänskaplighet och iskall arrogans. Jag fick bland annat veta att Tingsten kunde avfärda vissa personer med att de var ”märkliga sammanträffanden”. Med detta menade han att de var precis så dumma som de faktiskt såg ut att vara.
Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt kan beskrivas som just ett märkligt sammanträffande, fast på ett lite annorlunda sätt:
Han är en pratande självmotsägelse.
Varje gång Sjöstedt öppnar munnen för att kräva ministerposter i en rödgrön regering bekräftar han varför detta är en praktisk omöjlighet under de omständigheter som han själv har skapat.
Nej, det handlar inte bara om Vänsterpartiets mörka kommunistiska förflutna, folkmordsnostalgin och en svans som gång på gång tvingar Sjöstedt att ta avstånd från partivänner som vill bruka våld mot meningsmotståndare, ett renhållningsproblem som han delar med sin politiska kusin på den andra ytterkanten, Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Den som tror att Vänsterpartiet har gjort upp med sin antidemokratiska historia rekommenderas för övrigt journalistveteranen Kjell Albin Abrahamsons skarpa bok Låt mig få städa klart! Efter att i ett kvartssekel ha bevakat Vänsterpartiets favoritländer i Öst- och Centraleuropa vet Abrahamson vad han skriver om. Avsnittet om hur Sjöstedt på ett försåtligt vis försökte få Sveriges Radio att censurera Abrahamson är djupt obehagligt.
Anledningen till att Jonas Sjöstedt är ett märkligt sammanträffande är istället följande:
Såvida Vänsterpartiet inte får egen majoritet – lyckligtvis osannolikt, eftersom det skulle innebära slutet för svensk demokrati – finns det bara en möjlighet för Sjöstedt att bli minister: att ingå i en koalition.
Detta förutsätter, per definition, att han måste kompromissa. Ty kompromiss är koalitionens natur, dess modus vivendi.
Men att kompromissa kan Jonas Sjöstedt inte tänka sig.
Han har surrat sig så hårt i sin viktigaste valfråga, ett förbud mot vinster i välfärdssektorn, att han inte kan backa utan att dra på sig en förödande svekdebatt.
Vänsterpartiet kommer aldrig att sätta sig i en regering som accepterar vinstintressen i välfärden. Punkt.
Sjöstedt hamnar då på kollisionskurs med Socialdemokraterna och Stefan Löfven, oppositionens statsministerkandidat. Socialdemokraterna vill ha mer regleringar, bättre kontroll och större öppenhet i redovisningen, men förordar inte vinstförbud.
Därmed mäler sig Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Det var vad Margot Wallström nyligen konstaterade. Hon har återvänt till inrikespolitiken för att med sina erfarenheter från regeringen och EU-kommissionen komplettera den oprövade Löfven:
”De kan inte börja med att sätta sig och kompromissa när de har varit så kategoriska som de har varit. Kanske trivs de bäst när de får vara i opposition.”
Därefter har både Wallström och Löfven distanserat sig en aning från uttalandet genom att, lite diffust, tala om någon form av ”samarbete”. Men grundproblemet, Sjöstedts diktat, kvarstår.
Jonas Sjöstedt trodde sig nog ha hittat den optimala vänsterfrågan när rubrikerna avlöste varandra om missförhållanden vid privata vårdhem och skolor samtidigt som vinstmedel slussades iväg till skatteparadis.
Vinst blev med ens något fult, särskilt i en bransch som tidigare varit förbehållen det offentliga, trots att brister i omsorg och bemötande alls icke begränsas till privata aktörer.
Skattemedel skall inte användas för att generera vinst, heter det.
Resonemanget haltar. I alla år har privata företag tjänat pengar på skattemedel när de har byggt vägar, levererat utrustning till sjukhusen eller hjälpmedel till skolorna. Men av någon anledning som aldrig riktigt förklaras skall det vara förbjudet att tjäna pengar på tjänsterna.
För att dämpa kritiken mot en politik som hotar tusentals jobb har Sjöstedt lanserat idén att de anställda kan ta över företagen som kooperativ. Fast vem är intresserad av att driva och investera i verksamheter som inte tillåts ge avkastning?
Länge klarade sig Sjöstedt undan kritisk granskning. Men i måndags trillade han dit när Ekot inledde sina utfrågningar av partiledarna inför valet den 14 september. Sjöstedt nödgades medge att han saknar ett ordentligt faktaunderlag för sitt ställningstagande.
Den rödaste partiledaren pratar alltså rakt ut i det blå.
Samma dag tog Malmöentreprenören Dan Olofsson itu med Sjöstedt i en debattartikel i Dagens Nyheter. Olofsson har vid flera tillfällen krävt Sjöstedt på besked om hur ett vinstförbud skulle fungera. Kombinationen av Ekots utfrågning och Olofssons artikel föste i fredags ut V-ledaren på banan. På DN Debatt skrev han att ”vinstexperimentet” skall vara avslutat 2017.
Med sitt ideella engagemang i bland annat Sydafrika kan Olofsson inte viftas bort som girig multimiljonär. För Vänsterpartiet är han något så obekvämt som en ”god” kapitalist. Och hans sakligt metodiska argumentering smular sönder Sjöstedts tirader.
Om Vänsterpartiet skulle få sin vilja igenom dör en hel bransch med 11 000 företag och 160 000 anställda. Då måste stat och kommun ta över verksamheterna till en kostnad av flera tiotals miljarder kronor. Olofsson pekar också på det felaktiga i påståendet att skattemedel slösas bort om offentliga instanser handlar upp tjänster från privata företag:
”Tvärtom vill jag hävda att de överskott företagen själva arbetar ihop skapar en betydande samhällsnytta genom att de utvecklar näringen.”
Vinst, detta ibland missbrukade begrepp, är ett centralt inslag i ekonomin. Som Patrick Krassén, policyanalytiker hos Svenskt Näringsliv, poängterar i antologin Den nödvändiga vinsten:
”Vinst visar inte bara vilka varor och tjänster som är mest lönsamma att producera, utan också vilket sätt som är mest lönsamt att producera på. Det är en lärdom som behöver dras i alla ekonomiska system.”
Varför en tung sektor som välfärden skulle må bättre av att undantas från varje tillstymmelse till vinstintresse framstår som obegripligt. Men så blir det när blind ideologi sätts före verkligheten.
Sedan länge går här också en skiljelinje mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Båda har en antikapitalistisk grundsyn, men de senare har, åtminstone för det mesta, accepterat vinst och enskilt ägande som mäktiga drivkrafter i en ekonomi som skapar resurser som kan fördelas.
För Vänsterpartiet är vinstintresset något så ont att det av nödvändighet måste förbjudas.
För Socialdemokraterna är vinst ett nödvändigt ont.
Denna pragmatiska socialism har varit den svenska socialdemokratins följeslagare. Redan Nils Karleby, partiets främste tänkare, försvarade vinstintresset i sitt postumt utgivna verk Socialismen inför verkligheten från 1926:
”Det finns ingen större anledning förmoda, att skomakaren lagar eller skofabriksarbetaren gör skor åt allmänheten av intresse för dess välgång. Hans intresse riktar sig på den betalning han kan vinna … I denna mening är allt förvärvsarbete en produktion för profit.”
När Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982–1990, bit för bit monterade ned LO-förslaget om socialisering via fackliga löntagarfonder lyfte han fram vinstens betydelse:
”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt.”
Han dömde ut vad som idag är Jonas Sjöstedts alternativ. Om de anställda tar över hamnar de i kläm mellan å ena sidan det egna intresset av höga löner och trygga anställningar, å andra sidan företagets behov av effektivitet:
”All erfarenhet av löntagarägda företag annat än i mycket liten skala visar mycket klart hur svårt det är att förena bevakningen av dessa båda intressen i en och samma funktion.”
Stefan Löfvens linje i debatten om vinster i välfärden – att bekämpa avarter med hårdare krav och tydligare regler – kan kanske uppfattas som en försiktig halvmesyr. Men det är klassisk socialdemokratisk politik.
Jonas Sjöstedts totalförbud är däremot ett recept för utarmning och fattigdom. Precis som i de fängelsestater som en gång utgjorde lockande hägringar för hans parti. Och det är ännu ett sammanträffande som borde diskvalificera honom från en ministerpost.

Mer att läsa

Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister (Hjalmarson & Högberg) av Kjell Albin Abrahamson.
Den nödvändiga vinsten (Timbro) red. Patrick Krassén.
Alla dessa dagar … I regeringen 1982–1990 (Norstedts) av Kjell-Olof Feldt.
Mina tre liv. Om företagande, engagemang och rättsröta (Ekerlids) av Dan Olofsson.
Gå till toppen