Kultur & Nöjen

Trion som gör upp med den danska hygge-sexismen

Svensk i skallen eller bara danska feminister? Naja Marie Aidt, Line Knutzon och Mette Moestrup har gemensamt skrivit ”Frit Flet”, en av årets märkligaste böcker i Danmark.

Den är som ett extra tjockt livsstilsmagasin, en coffee table-bok, som kanske skulle kunna misstas som bara en prydnad och källa till förströelse. Men ”Frit Flet” har med sin kritiska diskussion om kön, rasism och klass blivit feministiskt sprängstoff i Danmark.
– Man måste förstå att det fanns ett stort behov av en sådan här bok i Danmark. Det finns så många tabun och fördomar i förhållande till feminism, kön och rasism, säger författaren Naja Marie Aidt.
Det var när hon, dramatikern Line Knutzon och poeten Mette Moestrup alla undervisade på Testrup högskola söder om Århus som de bestämde sig för att försöka blåsa liv i den feministiska debatten i landet.
Några manliga kollegor hade gjort en show där de hade klätt ut sig i kvinnliga baddräkter. Aidt, Knutzon och Moestrup fick höra att det skulle vara tragiskt om de, som medelålders kvinnor, hade gjort detsamma. Och där började diskussionen.
Efter fem års gemensamt arbete landade i våras deras fritt flätade lunta av dikter, intervjuer, bilder och skådespel. Och sånger och dagböcker. Brevväxlingar också förresten. Och kollage. Allt om vart annat vågrätt och lodrätt över sidorna. Det är nästan lättare att prata om vad ”Frit Flet” inte är än tvärtom.
– Boken vet inte vem den är. Och det är kanske den stora styrkan. Vi har inte kalkylerat eller kontrollerat sättet som vi har arbetat med materialet på. Den har ett slags oskuld i sig, säger Mette Moestrup.
– Och den moraliserar inte. Den säger inte lev ditt liv på detta sättet. Den ställer frågor, säger Line Knutzon.
De beskriver diskussionen om feminism i Danmark som stelnad. Och om det talas om feminism är det framför allt om en feminism för privilegierade.
– Den handlar ofta om pengar och karriär, en feminism för dem på toppen. Och jag hatar den faktiskt. Det är en feminism som bara intresserar sig för dem som redan har en massa, utan att tänka på att det kan sitta en annan feminist på andra sidan jorden och tycka att vi är fullständiga assholes. Är det vi som ska definiera vad som är bra? Någon kan ju ha en annan mening, och helt andra problem, säger Line Knutzon.
Även om boken fått ett till största delen varmt mottagande i tidningarna, har den också stött på hårt motstånd. Inte bara efter utgivningen, utan även under själva arbetet.
– Jag berättade för en filmare, som jobbar med Lars von Trier och andra män. Han frågade om det var en ”lebbebog” (flatbok) vi skrev. Jag svarade: ”Ja, precis som du gör bögfilmer med dina bögvänner!”, säger Line Knutzon.
– Det var jättemärkligt att sexualisera vårt arbete på det viset, säger Moestrup.
– Och det är typiskt danskt, fortsätter Line Knutzon.
– Det finns mycket hygge-sexism och hygge-rasism i Danmark. Man säger något nedgörande, fast genom ett skämt, säger Mette Moestup.
– Det är också många som nedsättande sagt: ”nå, ska det vara en sån svensk bok?” säger Naja Marie Aidt.
– De frågar om man är svensk i skallen, säger Mette Moestrup.
– ”Är du svensk i skallen eller?” imiterar Line Knutzon irriterat och fortsätter:
– Bara man säger något, bara ett litet pip, säger de: ”Är du svensk va? Så du vill ha det som det är i Sverige, Förbudsverige! Då får du heller inte dricka mer!” Och så ska vi stå till svars för hela Sverige! Jag vet ingenting om Sverige.
Men det som har väckt mest debatt är bokens avsnitt om rasism och vithet. Intervjuer med den svenske antirasistiske forskaren Tobias Hübinette, författaren Johannes Anyuru och den danska konstnären Jeanette Ehlers, som forskat om Danmarks omfattande slavhandel under kolonialismen, har satt fingret på en öm punkt i den danska självbilden, på liknande sätt som den senaste tidens svenska debatt gjort i Sverige.
– Man får inte prata om det, för i Danmark är vi inte rasister, säger Naja Marie Aidt.
I boken finns också ett avsnitt som utgår från ett citat från Athena Farrokhzads i Danmark vilt debatterade recension i Aftonbladet av Yahya Hassans självbetitlade diktsamling.
– Boken är en aktivistgärning, säger Naja Marie Aidt.
De förklarar också de många privata fotografierna av dem själva som ett sätt att klargöra deras egen position i arbetet med verket.
– Vi vill inte skyla vår egen utgångspunkt som vita, privilegierade människor, säger Mette Moestrup.
Texterna i ”Frit Flet” är inte signerade, och om de tre författarna framträder i någon av texterna är det under pseudonymerna A, B och C. De beskriver metoden som radikalt kollektiv, där deras egna särdrag som framstående författare och dramatiker stundtals utplånats.
Line Knutzon berättar att arbetet också har varit som att medverka i en politisk terapigrupp.
Mette Moestrup bekräftar det.
– Det har gett oss väldigt mycket att jobba i grupp, säger hon.
Dynamiken mellan de tre är tydlig. Bara under intervjun blir samtalet mellan dem intensivt. Men allra mest märks energin i gruppen på scen. Trions performanceartade uppläsningar, där sidor ur boken rycks ut av intensiteten, river ner både applåder och gapskratt.
Och just skrattet har varit viktigt, berättar de.
– Vi ville undersöka vad skrattet är, vem ler åt vad. Vi intervjuar Tobias Hübinette om det vita skrattet, det som kommer när man säger n-ordet. Vi ville skapa ett skratt som skrattade ut det skrattet, säger Mette Moestrup.
Hur blir det att återgå till att skriva var för sig?
– Det kommer att vara tråkigt, men också spännande att ta med sig det vi har lärt oss med ”Frit Flet”. Vi kommer att ställa nya frågor till oss själva. Det finns en helt annan medvetenhet om vad det är för bläck jag skriver med, säger Naja Marie Aidt.
– Ja, och det är en point of no return, säger Line Knutzon.
Innebär det att det blir svårare?
– Det kan också bli lättare, att man kommer bort från sin ”poetiska röst”. Och de andras röster kommer att spöka, så när jag försöker vara Mette Moestrup som skriver en ny dikt …
– … så kommer du att höra oss, säger Naja Marie Aidt.
Gå till toppen