Kultur & Nöjen20 september 2014 05:30

Petter Larsson: SD har fått en present från höger och kommer att få en från vänster

Bara en starkare konflikt mellan höger och vänster kan kväva Sverigedemokraterna, skriver Petter Larsson.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson utanför valturnéhusbilen.Bild: Tomas Oneborg
”Värdefrågor är mer relevanta i dag än ekonomiska eller fördelningspolitiska frågor. Det är så trångt i den traditionella mitten att värdediskussionen flyttar därifrån. Det gör att frågor om nationalism kontra internationalism, öppna gränser mot mer kontroll, får en större relevans. Det är det som gör att vi, Fi och Miljöpartiet växer.”
Med den analysen av ett slags postmoderniserad samhällsdebatt, framförd i en intervju i Aftonbladet (23/8), visar SD-ledaren Jimmie Åkesson att han bättre än många proffskommentatorer begriper sin egen framgång.
De senare är ofta så låsta vid den politik de själva skulle vilja bedriva att de låter svaren föregå analysen.
Minska klassklyftorna och ge folk ekonomisk trygghet, säger nu vänstern. Sänk ingångslöner och luckra upp anställningsskyddet, så att invandrarna får jobb, säger högern.
De koncentrerar sig på varför så många efterfrågar SD:s politik.
Men det är fel fråga.
Grupper med mer eller mindre starka högerradikala åsikter, kanske uppemot 20-30 procent, har funnits i decennier och finns i många jämförbara länder. Med all säkerhet var sexism, rasism, homofobi och annan intolerans mycket värre förr – trots att klyftorna var mindre.
Men bara ibland lyckas de högerradikala partierna mobilisera dessa grupper.
Det är därför det är frågan om varför SD tar 13 procent vi måste svara på. Inte på varför det finns främlingsfientlighet.
Och då är vi tillbaka i Åkessons analys.
De senaste fyrtio årens liberala kulturevolution, symboliserad av framgångsrik feministisk, antirasistisk och hbtq-kamp, har medfört att den gamla höger-vänsterskalan i fördelningsfrågor utmanats av en ny politisk tudelning, mellan auktoritära/konservativa och liberala ideal i vad forskarna brukar kalla sociokulturella frågor eller livsstilsfrågor.
Ur denna nya konfliktdimension föddes först de gröna partierna, som ett slags kulturrevolutionens barn.
Den högerradikala rörelsen är kontrarevolutionen. Här mobiliserar man kring samma frågor, men med motsatt budskap.
Politiken har kort sagt bytt samtalsämne. Folk kunde säkert muttra om invandrarna förr, men det var viktigare att rösta på högre a-kassa eller sänkta skatter än på att köra ut dem.
Det blir tydligt i årets val. SD:s genombrott kom hösten 2012, då man etablerade sig kring 10 procent. Då debatterade antirasisterna Lilla Hjärtat och Tintin i Kongo, Åkesson lanserade nolltoleransen och järnrörsskandalen briserade. Värderingskampen rasade med andra ord som hårdast.
I valrörelsen hade vi sedan en sällsynt svag konflikt mellan höger och vänster, där Socialdemokraterna accepterat nästan alla borgerliga skattesänkningar och Magdalena Andersson försökt plocka poäng på att vara en värre åtstramare än Anders Borg.
Dessutom var regeringsfrågan avgjord för flera månader sedan. Det gav ökat spelrum för SD. Redan i somras listades i en undersökning invandringsfrågan som valets tredje viktigaste. Och med Fredrik Reinfeldts öppna hjärtan-tal, där invandring ställdes mot välfärd, bjöds SD in till debattens absoluta centrum.
De var redo. Under åren har SD byggt upp en imponerande propagandaapparat på internet, visat att de kan ta hur mycket stryk som helst i medierna utan att krisa och börjat bredda sin politik. Det var inte längre några dunungar som nu fick en ”julklapp” av Reinfeldt, som Linus Bylund (SD) uttryckte det.
SD:s framgångar är ett fint exempel på den belgiska filosofen Chantal Mouffes tes om hur samlingen i mitten göder den radikalhöger, som inte drar sig för att odla ett drastiskt språkbruk och hårda konflikter.
Ska partiet kunna kvävas krävs alltså en hårdare konflikt mellan höger och vänster i fördelningsfrågor. När debatten handlar om arbetsrätt, skatter, socialförsäkringar och eliternas explosionsartade berikning krymper utrymmet att prata invandring. Vi måste därför byta samtalsämne igen.
Inget talar för att det kommer att ske.
Istället väntar nästa present till vänster.
Under Alliansen vann SD främst moderatväljare, säkert inte enbart för att dessa traditionellt är de minst flyktingvänliga, utan också för att varje regering är en naturlig måltavla för dem som tappat förtroendet för politik och etablissemang.
Nästa väljarflykt drabbar därför sannolikt Socialdemokraterna.
En svag S-regering, som tvingas göra upp i mitten, kommer inte att förändra något på fyra år. Och kommer att ytterligare förstärka det samförstånd mellan höger och vänster som är SD:s livsluft. Det öppnar för ett enormt missnöje på båda flankerna.
Kaos råder under himlen, situationen är utmärkt, som Mao Zedong ska ha sagt.
Bli därför inte förvånade om SD under de närmaste åren gör sig av med de värsta antifackliga attityderna och förslagen och angriper Löfven också från vänster – vården, pensionerna – för att framstå som det idylliserade Folkhemssveriges sanna försvarare.
Lyckas man, kan det ge betydligt mer än 13 procent.
Gå till toppen