Kultur

På resa genom en kollektiv depression

Christian Krachts bild av Tyskland är ytterligt sorglig, skriver Ann Heberlein.

Faserland.

Author: Christian Kracht. Publisher: Övers Viktor Englund. Ersatz.. PublishYear: 2014.
En ung man, vacker, välbärgad och till synes utan ett problem i världen reser planlöst omkring i ett nyss återförenat Tyskland. Det är sex, droger, sprit – och en förlamande meningslöshet. Ingenting tycks betyda något. Människor kommer och går, passerar utan att lämna några avtryck. Allt svävar fritt, utan förankring, i ett landskap som är både okänt och välbekant. Christian Krachts debut från 1995 räknas som en klassiker i tysk litteratur, som en postironisk poproman som blev startpunkt för en ny våg av tysk litteratur.
Kracht jämförs ständigt med amerikanen Bret Easton Ellis, en jämförelse som jag tycker haltar. Den namnlöse tjugonånting tyske ynglingen som rastlöst rör sig mellan tyska storstäder, stränder, barer och klubbar, vilar på luxuösa hotellrum och flyger förstaklass har mycket lite gemensamt med Easton Ellis ”American Psycho”. För övrigt anser jag dessutom Krachts prosa överlägsen Easton Ellis.
Den unge mannen i ”Faserland” äger inte ett uns av den rovdjursmentalitet som präglar och driver Easton Ellis Patrick Bateman. Där Bateman är våldsam, föraktfull och fåfäng är Krachts yngling snarast trött och plågad. Inget intresserar honom, ingen väcker hans begär, inget finns som fyller tomheten, som dövar ensamheten och utanförskapet. Jag läser ”Faserland” som en fasansfull skildring av depression, en individuell och kollektiv, mannens och landets depression: Oförmågan att relatera till andra människor – de reduceras till ”brunett med uppnäsa”, ”den typen som alltid måste ha på sig rosa pikétröjor från Ralph Lauren” eller ”en man med ett sådant där Leninskägg” – den havererade kommunikationen, stumheten… de välbärgade människorna som befolkar Krachts ”Faserland” når inte utanför sig själva. Depressionen tycks ha drabbat kollektivet, som förgäves självmedicinerar med kokain, alkohol, sex och ett degenererat liv i största allmänhet.
Det finns på ett ytligt plan en påtaglig likhet mellan Easton Ellis och Krachts romaner i de ständiga referenserna till märken och ting – Barbourjackor, Brooks Brothersskjortor, sportbilar, Rolexklockor och champagne – men de fyller inte samma funktion. Hos Easton Ellis är klockor och bilar markörer, det som manifesterar en individ och hans framgång. I Krachts roman tycks Barbourjackorna och de välstrukna skjortorna handla om något annat: Om trygghet. Om något att hålla fast i när allt flyter och svävar fritt – och det är ytterligt sorgligt.
Gå till toppen