Kultur

I livets kulisser

Vilken verklighet är den riktiga? Den som vi ser – eller är det kanske Michail Sjisjkins verklighet? Maria Küchen har börjat tvivla.

Venushår.

Author: Michail Sjisjkin. Publisher: Övers Elin Parkman. Ersatz.. PublishYear: 2014.
Michail Sjisjkin, född 1961 i Moskva men sedan nittiotalet bosatt i Schweiz, skrev apropå Putins Ryssland i Dagens Nyheter 13 oktober: ”Man måste inse faktum: efterkrigs-Europa har redan blivit förkrigs-Europa”. Hans roman utspelar sig i detta limbo, i ett kombinerat för- och efterkrigsskede som kanske kan sägas ha inletts redan i början av förra seklet och som inte tycks ha något slut.
En man arbetar som rysk tolk vid en immigrationsmyndighet i Schweiz. Han älskar sin familj, men när han ”råkar” läsa hustruns anteckningar i datorn visar det sig att hon bär på en hemlighet. Hon har aldrig glömt sin förste make som dog i en bilolycka. Hon skriver till den döde, drömmer om honom, önskar att hon levde med honom fortfarande. Tolk hon har gift om sig med är bara ett surrogat.
Han försöker hålla skenet uppe men äktenskapet knakar förstås i fogarna. Vid en middag övertalas han av gästerna att visa en videokassett han fått av några ryska journalister där tjetjener har spelat in vad de gör med sina fångar: klipper av deras fingrar, slår sönder njurarna på dem, halshugger dem. Den kvällen slår hustruns ovilja mot honom över i hat.
Denna urscen inträffar mitt i Michail Sjisjkins sexhundra sidor tjocka epos. Från detta epicentrum stöter chockvågor genom texten, som visar sig betydligt mer konsekvent och sammanhållen än jag först anade.
Till att börja med läser jag i stället Sjisjkins roman som när man underkastar sig något stort, outgrundligt och oöverblickbart utan att veta vart det kommer att föra. Väldiga textmassor virvlar omkring mig. Flöden av till synes disparata berättelser berör varandra associativt. De rör sig likt havsstömmar med och mot varandra. Ibland uppstår våldsamma svall, andra gånger paradoxal stillhet.
Redan tidigt i boken visar det sig att Sjisjkin använder förhören med de asylsökande som en form där vad som helst kan hända. Livsöden vecklas ut, profetiska och filosofiska samtal utspinner sig, deliriska fantasier och realistiska skildringar av livsöden i Ryssland snurrar om varandra kring ett epicentrum av kärlek och död. Texten roterar kring sin egen axel som en galax, nattsvart och bländande. Författaren har lyckats skapa en struktur som rymmer och tillåter i princip vad som helst. Till och med tiden underkastar sig, låter sig tänjas och dras samman, komprimeras och expandera.
Tolkens olyckliga kärleksdrama seriekopplas med en dagbok han läser av en rysk sångerska. Hon börjar skriva som ung flicka i början av första världskriget och fortsätter med det genom decennierna. Hennes anteckningar speglar krig och revolution men också ett privatliv präglat av sinnlig iver som så småningom ersätts av glittrande leda. Hon vinner framgång och välstånd men tillvaron förbittras när hon förlorar sitt barn. Detta enda kvinnoliv blir bärare av Rysslands historia, eller snarare några av Rysslands många historier.
Andra historier materialiseras i de frågor tolken ställer och de svar han får. Deras påtaglighet går bitvis knappt att uthärda, samtidigt som jag inte för en sekund vill värja mig mot all denna drastiska smärta. Sjisjkins roman är till sin form ett överrumplande experiment som inte riktigt låter sig infogas någonstans, men tematiskt sällar sig boken till raden av stora ryska epos. Den rymmer ett avtryck som kommer att bestå, men den är inte statisk. Den befinner sig i rörelse och tvingar även läsaren att röra sig.
Tolken lever genom texter han läser och skriver, genom samtal och fantasier, arbete och resor. Schweiz där han bor förblir en kuliss utan många detaljer medan Rom, platsen för hans kärlek, står fram som alltings ursprung och slut. Det är i Rom venushåret växer. ”Alltihop är täckt av mossa och övervuxet, ser du det, av denna lätta, krulliga gud. Dess namn på det döda språk som betecknar alla levande ting är Adantum capillus veneris”.
Det döda språk som betecknar alla levande ting: även litteraturen kan sägas vara ett sådant språk eller en samling språk som härbärgerar liv utan att själva leva. Sjisjkin behärskar dessa språk till fulländning och är närmast djävulskt skicklig på att både definiera och sudda ut gränsen mellan skrift och liv, dokument och fantasm. Efter avslutad läsning av ”Venushår” behöver jag närmast debriefas. Halvt om halvt har jag börjat betrakta romanens stilistiskt självsvåldiga universum som den ”riktiga” verkligheten.
Gå till toppen