Signerat

Mats Skogkär: Lyckad provokation

I veckan som gick meddelade Ung scen/öst i Linköping att teatern slutar spela Marken brinner, en pjäs riktad till elever på högstadiet och gymnasiet. Som skäl angavs "rasistiska reaktioner" i publiken.
Från föreställningen Marken brinner av Ung scen/öst.Bild: Foto Markus Gårder
I Studio Ett (14/11) berättade skådespelaren Bahareh Razekh Ahmadi hur ensemblen utsatts för "rasistiskt våld" i form av kastade pennor, om en publik som "manifesterat sitt missnöje på väldigt våldsamma sätt" genom att "vägra leka med i den här leken", "skrämma sina kamrater", genom "tystnad" eller genom att "smussla".
För många lärare låter nog detta som en alltför vanlig klassrumssituation.
"Att en ensemble hotas till tystnad är oacceptabelt för var och en som tror på konstens frihet och ett öppet samhälle", skrev Kristina Lindquist, kulturchef på Upsala Nya Tidning (13/11).
Oacceptabelt? Absolut. Om det varit sant.
Efter att medierna i flera dagar okritiskt basunerat ut teaterns version kom någon på att det kanske fanns andra som borde få komma till tals. Och bilden förändrades.
Pjäsen tar avstamp i de våldsamma upploppen i Stockholmsförorten Husby våren 2013. Nader Ghaemi, stadsdelsutvecklare i Skäggetorp i Linköping, lämnade föreställningen efter en halvtimme, trött på provokationerna. "Jag tror inte på aggression, jag tror på dialog", sade han till Corren i Linköping (15/11). Benjamin Imamovic, projektledare för allaktivitetshuset i Skäggetorp, klarade en kvart: "Att skylla på strukturell rasism när man nu får lägga ner pjäsen är inte alls bra."
Skäggetorpsskolan skulle ha varit med som referensgrupp när föreställningen arbetades fram men drog sig ur. Att från skolans sida medverka skulle ha varit oförenligt med "värdegrunden, läroplansuppdraget och demokratiuppdraget", förklarade kommunens barn- och ungdomschef Lars Rejdnell för P 4 Östergötland (16/11).
Marken brinner tycks bäst beskrivas som politisk agitation och propaganda i teaterform.
Om vi ska tro de ansvariga för pjäsen gäller ungefär följande:
Ungdomar som eldar bilar och anlägger bränder, kastar sten på polis och räddningspersonal, de för demokratin framåt – en tonåring som kastar en penna i riktning mot en skådespelare är däremot ett allvarligt hot mot demokratin, ett bevis för den rasism som genomsyrar Sverige och begår en handling som kräver samhällets totala och förbehållslösa fördömande.
Samma kulturarbetare som kritiserar samhället för att inte lyssna på ungdomar blir alltså djupt upprörda när elever inte vill "leka med", när elever opponerar sig eller provocerar som tonåringar inte sällan gör, när de kort sagt inte lyder. Bahareh Razekh Ahmadi beskrev hur "fruktansvärt förbannad" det gjorde henne att "de här personerna tar sig rättigheten att gå över en gräns”.
Plötsligt var normbrytande och uppror inte längre kul. Plötsligt ropas på någon som i auktoritär anda kan sätta de olydiga ungdomarna på plats.
Teatern ville provocera men kunde inte hantera de reaktioner provokationerna utlöste.
Som man brukar säga:
Ridå!
Gå till toppen