Kultur & Nöjen27 november 2014 04:00

Diana Mulinari: Debatten kan splittra vänstern

Svenska vänsterintellektuella är på väg att begå ett förödande misstag, skriver Diana Mulinari.

När jag var tjugo diskuterade den latinamerikanska vänstern på stort allvar vilken som var den primära kampen mot kapitalismen och vilka som var de sekundära kamperna. Om man trodde att den grundläggande kampen bedrevs av arbetarklassen så slutade man att hälsa på dem som såg böndernas kamp som den primära, vilka i sin tur vände ryggen mot dem som trodde på behovet av nationell frigörelse i allianser med den inhemska borgarklassen. Miljoner texter skrevs, vänner blev ovänner, och älskare valde andra älskare som hade ”rätt åsikter”. På mindre än fem år – innan jag hann fylla tjugofem – slaktades vi alla oavsett analys av en fascism som rubricerade oss alla som fiender.
Fyrtio år senare i Europa. I det lilla landet Sverige ser jag en rad vänsterintellektuella riskera att upprepa samma misstag i vad som kommer att kallas den ”identitetspolitiska debatten”. Åsa Linderborg (Aftonbladet 7/11) och Nina Björk (Dagens Nyheter 12/11) saknar en definition av begreppet identitetspolitik. Gemensam är deras radikala retorik där termer som identitetspolitik, ekonomi, kapitalism, ägande och klass upprepas som ett mantra men aldrig utforskas eller kritiskt granskas. Jag förstår att det delvis är en journalistisk genrefråga men om Linderborg och Björk skulle vara intresserade av att samtala (istället för att disciplinera, moralisera och uppfostra) skulle de ha identifierat en rad teman, en rad författare, några begrepp och agendor som vi (de så kallade identitetspolitiska) kan förhålla oss till och diskutera. Så är inte fallet.
Det verkar som om de vill att det ska utvecklas andra former av motstånd än de nuvarande, som ska lägga krut på ”de riktiga frågorna” istället för att ödsla tid på glittriga rosa banderoller, bilder på Svarta Pantrarna eller ”onödiga” och ”ytliga” frågor så som hur hen vill representeras.
Jag vet att man bör vara gemytlig. Men när jag läser dessa debattinlägg kan jag inte låta bli att tänka på Bertolt Brechts dikt ”Lösning” där han efter arbetarstrejken i Östberlin ställde frågan: ”Vore det trots allt inte lättare att regeringen upplöste folket och valde ett annat?”
Att sätta epitetet ”bara identitet” på sociala rörelser så heterogena och motsägelsefulla som antirasismen eller transaktivismen är att tala om dem som ”de andra” i den postkoloniala författaren Edward Saids mening: som fixerade, monolitiska, utan interna motsättningar. Eftersom författare som Linderborg och Björk är så upptagna med att rädda vänstern från det farliga virus som antirasismen och transaktivismen verkar innebära, missar de alla möten där de flesta i våra rörelser träffas, konfronteras, växer och drömmer. Skulle de delta i några av dessa tusentals möten skulle de bli förbluffade över hur det ”ekonomiska” vävs ihop med ”identitetsfrågor”; hur mycket det talas om fattigdom och klass.
Rasismen eller heteronormen kanske inte låter som ekonomi och ägande men de är i grunden väldigt obehagliga materiella relationer som utgör kärnan för kapitalismens förmåga att reproducera sig som system, vilket också påpekats i ett flertal analyser som identifierar kön, sexualitet och ras som grundläggande för reproduktion av den nya fasen av kapitalismen – den så kallade tredje vågens av marknadifiering. Rasismen och heteronormen är inga ”värderingar” utan materiella praktiker som dödar.
Just i dessa veckor har det brunnit i Malmö. Tältplatser där EU-migranter har försökt skapa ett hem har blivit utsatta för hatbrott. Men det brinner också i Malmöbors hjärta. Trots stressande arbetsplatser, trots familjeansvar, trots den växande kylan står malmöiter och visar sin avsky mot rasismen som riktats mot EU-migranter.
Det är som vanligt en salig blandning av unga feminister, gamla 68:or, enstaka socialliberala, engagerade kristna, fackliga aktivister, vänsterautonoma, afro-svenskar, judar för fred, queer för socialism och många fler som enligt Lindeborgs klassificeringssystem bedriver ”identitetspolitik” och enligt Björk inte engagerar sig i de grundläggande frågorna. Det är denna kaotiska, vackra, mäktiga närvaro som i våras översteg 10 000 demonstranter och som mer än någonsin symboliserar Malmös nya radikala politiska agenda.
Just dessa veckor sörjer jag liksom många andra transaktivisten Leslie Feinbergs död. Vi är många som kommer att minnas Leslies solidariska kamp för migranter och svarta arbetares rättigheter. Självklart tänker jag också på transaktivisten Sylvia Riveras bidrag till den antikoloniala kampen i Puerto Rico. För Linderborg och Björk verkar deras liv och deras kamp inte vara radikala nog. Men i så fall, vad och vilka är radikala nog?
Gå till toppen