Kultur

Grattis, ni döda

Svetlana Aleksijevitj intervjuer med sovjetiska Afghanistanveteraner bildar en kakofoni av grymheter, skriver Wilhelm Agrell.

Zinkpojkar – utopins röster.

Author: Svetlana Aleksijevitj. Publisher: Övers Hans Björkegren. Ersatz.. PublishYear: 2014.
En dag kommer sonen hem från Afghanistan. Han ligger på rygg i gräset vid flygplatsen, häpen över att det är så grönt. Han trodde aldrig att han skulle komma tillbaka hem. Men något är fel, hans mamma känner det. Hon frågar honom om skärsåren på handlederna. Hur har han fått dem? En dag läser hon i tidningen om ett bestialiskt mord i staden, en styckning, ”afghansk signatur” säger kännarna. Så kommer polisen, de hämtar honom och tar med sig köttyxan från porslinsskåpet, mordvapnet. Så försvinner hennes son igen, kommer inte hem mer. Hade han alls kommit tillbaka?
Episoden med den förlorade sonen och köttyxan inleder den vitryska journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitjs obarmhärtiga intervjubok med anhöriga och veteraner från det sovjetiska kriget i Afghanistan som pågick under tio år och där en halv miljon sovjetsoldater, de allra flesta mycket unga, deltog. Många av dem kom aldrig hem igen till ”Unionen”, som de kallade den fjärran vardagsvärlden. En del av dem i sovjetarméns avskedspresent till familjen, zinkkistorna.
Intervjuerna är gjorda under kriget och boken, som ursprungligen gavs ut 1989, utgör andra delen av en trilogi där den första,” Kriget har inget kvinnligt ansikte”, byggde på intervjuer med veteraner från andra världskriget bortom den officiella heroiseringen av Stora Fosterländska Kriget.
Den sovjetiska Afghanistaninvasionen börjar i sensovjetisk stil med blommor och lögner från de politiska officerarna. En begränsad truppkontingent ska skickas till det södra broderlandet för att bygga socialismen, ge folket kliniker och installera vattentoaletter. De unga rekryterna är entusiastiska, många av dem anmäler sig frivilligt. Ingen enda av dem som överlever har drömmarna kvar när de återvänder, bara mardrömmarna och minnet av ödelagda byar, den ena efter den andra.
Alla expeditionskårer kopierar och renodlar sitt eget samhälle ute i förskingringen. Så här renodlas sovjetsamhällets korruption, nepotism och maktmissbruk. Och i det afghanska helvetets taggtrådsomgärdade förläggningar når sovjetarméns notoriska pennalism nya avgrunder ”(slicka mina stövlar annars slår mina polare sönder njurarna på din kompis”). Gulag? Till och med en fånge som suttit tio år i sovjetiskt fängelse och får höra om vad som försiggår bland trupperna i Afghanistan häpnar. Att vi kan behandla de våra på det viset!
På fältsjukhuset finns inga pyjamasar men nere i byn springer folk runt i dem. Någon har sålt alltihop för att köpa några köttkonserver eller narkotika. Andra säljer kulspruteammunitionen de själva ska bli dödade med. Afghanerna uppfattas som skrämmande omänniskor, det allra mest skrämmande är att de inte verkar känna någon rädsla för döden. Fångarna skrattar och skojar fast man sagt dem att de ska skjutas nästa dag.
Alla som tjänstgör i Afghanistan försöker köpa sådant som inte finns hemma i Unionen; en klänning till mamma, smink till flickvännen, ett par badbyxor. Men tullarna tar det mesta – utom badbyxorna som de strimlar sönder. Det spelar ingen roll. Afghanistanveteranen känner ändå inte igen flickvännen längre och kör henne på porten. I ett annan slags skildring hade kriget kunnat bli till en svart fars, i Aleksijevitj skildring blir det bara svart, det makabra har inget spår av humor, inget försonande eller lindrande (”… hela mars slängde vi ut amputerade armar och ben och andra kroppsdelar, som tillhört våra soldater och officerare, på en hög utanför tälten”).
Kriget, så som det skildras av Aleksijevitj, saknar varje spår av skönhet, mening eller ens avlägset begripligt sammanhang. Det som sköljer fram över sidorna är en kakofoni av lemlästade kroppar, grymheter och tarvligheter, stora och små. Denna effekt förstärks av Aleksijevitj enastående direkta framställningskonst, hennes teknik att låta de intervjuade tala utan följdfrågor, utan synlig redigering, och med en mästerlig språklig gestaltning som om bandspelaren bara fick gå och minnena komma. Få journalister förmår göra de intervjuade en sådan rättvisa. Eller komma kriget så nära. Kriget i denna konturlösa kaotiska form är omöjligt att överleva, vare sig fysiskt eller mentalt. De som en dag kommer tillbaka från det har inte heller gjort det och avundas de döda som skickades hem i zinkkistorna och åtminstone slapp bli lurade ännu fler gånger.
Det finns i Aleksijevitj intervjuer drag som är välbekanta och tidlösa, eller snarare svårbestämda i tid och rum. Scenen där en bil får motorstopp i en by, föraren stiger ur och lyfter på huven bara för att få en kniv i ryggen av en tioårig pojke (”… vi förvandlade pojken till ett såll”) kunde lika väl ha härstammat från Algeriet, Vietnam eller Afghanistan ett krig senare. Soldatslangen från Afghanistan fortplantar sig till Tjetjenien och vidare till östra Ukraina.
En kapten och helikopterpilot vaknar upp i sjukhussängen. Han är tillbaka i Unionen men det vet han inte för hans minne har blivit kvar därborta. Bredvid sängen står en vacker kvinna. Hon säger att hon är hans hustru. Hon berättar om deras kärlek och visar porträttet från bröllopet. Så visar hon fotot av deras söner, två obekanta ansikten. Men något måste han minnas? Han har ju åtminstone vigselringen. Han tittar på sin hand, men fingrarna är borta, avklippta.
Läkaren säger att minnet kanske återkommer. Kaptenen tänker: om det blir så, då kommer jag en dag att ha två liv. Ett som jag lever nu och ett som är det andra, det glömda. Och till Aleksijevitj som intervjuar honom säger han: ”Kom tillbaka den dagen så ska jag berätta om kriget …”
Gå till toppen