Gästskribenten

"Väljarna vill veta vad politiken kostar."

Att de sju etablerade partierna gör sitt bästa för att utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande är uppenbart. Metoderna varierar, men har en sak gemensamt: inget prat om invandringen.
Bild: Arkiv: Thomas Löfqvist
Jag tvivlar på att detta är en framgångsrik strategi.
Den bygger på fel premisser: SD:s framgångar är inte en följd av att det pratats för mycket om invandringsproblematiken utan för lite. Och det var inte rasism – även om sådan säkert också förekommer - som fick 800 000 svenskar att lägga sin röst på SD i höstens val, utan av en oro för att den egna välfärden kan komma att trängas undan av kostnaden för den generösa invandringspolitiken.
Lägg till denna oro en rejäl dos moralism - folk ska göra rätt för sig och inte ligga andra till last. Det som gett näring åt denna uppfattning är den relativt sett låga förvärvsintensitet som observerats hos utrikes födda.
Den bristfälliga redovisningen av invandringens kostnader skapar ytterligare misstänksamhet mot den förda politiken. Inte så att uppgifter saknas, men att de som förmedlas ofta andas överdriven optimism. Särskilt de siffror som presenteras av näringslivets organisationer uppfattas av många som alltför positiv till den förda politiken.
För att forma en för alla godtagbar grund för en seriös diskussion om migrationspolitiken behövs därför en gemensam verklighetsbild grundad på en fullständig redovisning av invandringens ekonomiska konsekvenser.
Att räkna fram invandringens kostnader är dock mycket besvärligt. Här räcker det inte att visa på utgifterna för de nyanlända flyktingarna, ty den offentliga sektorns åtaganden omfattar alla utrikesfödda och alla välfärdstjänster som medborgarna är berättigade till.
Det närmaste man kan komma en sådan kalkyl är en ESO-rapport från 2009. I den presenterar ekonomiprofessorn Jan Ekberg en försiktig beräkning över den offentliga sektorns nettokostnader för invandringen. 1,5-2 procent av BNP var den siffra han kom fram till. Eftersom invandringen ökat kraftigt sedan siffrorna togs fram är det realistiskt att det nu är den högre procentsatsen som gäller - 2 procent - motsvarande 80 miljarder kronor.
Man kan tycka att det är utslag av snålhet att prata om pengar när människors liv är i fara. Och visst man kan 80 miljarder kronor synas som en blygsam utgift för att få en bättre värld. Men 80 miljarder motsvarar faktiskt 20 000 kronor per sysselsatt och år.
Den humana dimensionen i invandringsfrågan kan inte debatteras isolerat från den ekonomiska verkligheten vilket spontant leder tanken till Bill Clintons rådgivare som inför presidentvalet 1992 förklarade vad allt handlade om: "Det är ekonomin, dumbom!"
Det är därför som SD:s politik ska bemötas i ekonomiska termer. Väljarna vill veta vad politiken kostar, inte bara vad den ger medborgarna. Väljarna är förmodligen också intresserade av att få en redogörelse av hur kostnaderna ska minskas ifall de anses som för höga. Och sist men inte minst vem som ska betala notan.
 
Ann-Marie Pålsson
docent i nationalekonomi och tidigare riksdagsledamot (M)
Gå till toppen