Kultur

Minnena som arbetsredskap

Åka skridskor i Warszawa.

Author: Emilia Degenius. Publisher: Ersatz.. PublishYear: 2014.
Hur minns man, om man lärt sig att lögnen är ett sätt att överleva?
För Emilia Degenius, psykoanalytiker och psykolog, är minnet ett arbetsredskap. Det är något hon använder dagligen. För att få ordning på sina egna minnen har hon skrivit sin andra roman: ”Åka skridskor i Warszawa”.
Emilia Degenius föddes 1955 i Polen och kom till Sverige 1972. Hon tillhör inte det kollektiva polska minnet – hon är en del av de minnen som landet försöker förtränga.
Antisemitismen slutade inte 1945, inte heller i Polen. Den lilla judiska befolkningen utsattes för den överallt: i skolan, av vänner, i affärer. Judar mördades inte längre, de uteslöts helt enkelt ur gemenskapen och de som kunde lämnade landet. Som barn förstod hon inte – hur de fina betygen plötsligt byttes ut mot underkänt, varför pappan inte fick jobba som advokat längre och bästisen vände henne ryggen. Modern gick på förnedrande tiggarrundor och mutade med blommor och konjak. De vackra rummen i lägenheten hyrdes ut och Emilia fick inte längre äta skollunch med de andra barnen.
Det är en suggestiv minnesbok, en drabbande text, där elakheter och inskränkthet berättas med samma förvåning och förundran, som ett barn som fortfarande tror på en rättvisa måste känna. Trots att det är en mycket personlig resa Degenius tar med oss på, är frågeställningen allmängiltig: kan vi leva med de svek vi utsatts för som barn?
Degenius pappa var troende jude, hennes polska mamma ville absolut inte att något ”judiskt” skulle märkas. Därför rekommenderades dottern att massera sin näsa 15 minuter varje dag, för att slippa få samma kroknäsa som pappan, och de stora, utstående öronen opererades – utan synbar förändring. Mamman ville helt enkelt skydda sin dotter. Pappan dör, storasystern skickas till Sverige och när Emilia är 17 år emigrerar även hon. Mamman ska komma efter men dör i cancer, hon hann precis rädda sina barn.
Minnesfragment är förrädiska – vad konstruerar vi i efterhand och hur mycket är ”sant”? Degenius tar symboliskt sitt barn-jag i handen på Warszawas gator. En ”antisemitisk barndom” skiljer sig från men är ändå lik allas. Degenius försonas med sina minnen, liksom vi alla måste för att kunna bli vuxna. Ja, det är en terapeutisk minnesbok, men utan att för den skull bli för privat.
Mellan fakta, brev och dokument varvar hon sina subjektiva minnesskärvor. Det ger precis den osäkerhetskänsla jag föreställer mig att den har som inte kan rådfråga sina föräldrar, sin släkt. Barndomen är det hem som präglat oss, som vi återkommer till, hur hemlösa vi än sedan blir. Det får mig att tänka på de ensamkommande flyktingbarnen som kommer till Sverige idag. Hur ser deras minnen ut om fyrtio år?
Gå till toppen