Kultur & Nöjen31 december 2014 04:00

Klockrening

Per Svensson gräver i en nygammal svensk nyårtradition.

Han öppnade och läste brevet i prästgårdens matsal. Världen slocknade. Ändå lyckades han leta upp sin syster. Han berättade vad som hänt. Hon svimmade i hans armar.
Det var oktober 1833. Alfred Tennysons bästa vän och blivande svåger Arthur Hallam hade dött i Wien, 22 år gammal.
Så grundlades en svensk nyårstradition.
En av den svenska modernitetens särdrag är dess förmåga att ständigt skapa nya, men mycket snabbt uråldriga, helgritualer: Kalle Anka på julafton, shoppingorgier på annandag jul, ”Nyårsklockan” i direktsänd tv från Skansen på nyårsaftonen.
Att hela tiden uppfinna traditioner är ett av många sätt att skapa kontinuitet och sammanhang i en verklighet som annars gärna ter sig olidligt instabil. De medieburna traditionerna ger oss en möjlighet att krympa nervositeten inför tillvarons ständiga förändringar till ett behändig format. Kan Henrik Dorsin tända ljuset så som det ska tändas? Blir det en riktig nyårsafton nu när det är Loa Falkman och inte Jan Malmsjö som ska läsa ”Ring, klocka, ring” på Sollidens scen? Malmsjö har ju läst den dikten så länge man kan minnas, det vill säga sedan 2001. Dessförinnan var det Margaretha Krook som deklamerade det ståtliga poemet. Hon hade i sin tur efterträtt Jarl Kulle som tagit över efter Georg Rydeberg som 1977 återupptagit en tradition från det tidiga 1900-talet, då Anders de Wahl läste dikten i radio. (Så sedd är denna diktläsning egentligen snarare en nygammal, än en ny, gammal ritual).
I raden av namn tydliggörs det svenska samhällets behov av något fast i allt det flyktiga: skådespelarna har liksom åren kommit, och gått, men de har ändå haft en gemensam okuvlig motvilja mot självutplåning. De kan ha darrat på rösten, men inte på manschetten, när de tagit på sig uppgiften att jaga det gamla året på flykten: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten / mot rymdens norrskenssky och markens snö; / Det gamla året lägger sig att dö … / Ring själaringning över land och vatten!”
Diktens starka ställning som traditionsbärare bekräftas av att den i år också har blivit föremål för en feministisk framstöt. Femton unga kvinnor växelläser stroferna i ett filmklipp som ligger ute på Youtube. (Min kollega Karin Arbsjö berättade om projektet när hon på den här sidan i tisdags summerade feminismens framgångar och motgångar under 2014.)
– Det är en väldigt folklig och fet dikt som funkat sedan 1800-talet, säger en av initiativtagarna, skådespelaren Bahar Pars, till sajten Nyheter24.
Och dessutom, skulle man kunna tillägga, tycks den i år vara aktuellare än någonsin. Somliga rader verkar skrivna som en direkt kommentar till den genomlidna inrikespolitiska hösten och den nyss slutna decemberöverenskommelsen. Det blir extra tydligt när man går till det engelska originalet: ”Ring out a slowly dying cause, / And ancient forms of party strife; / Ring in the nobler modes of life, / With sweeter manners, purer laws.”
Alfred Tennyson föddes 1809 och dog 1892. Hans liv sammanföll, med bara tio års förskjutning, med drottning Viktorias. Tennyson var den viktorianska epokens diktarfurste, varför han också efter sin död kom att hånas och häcklas av sina mer moderna och modernistiska efterföljare. Så till exempel ska W H Auden ha avfärdat Tennyson som den ”dummaste av engelska poeter” och Ezra Pound varnade förhoppningsfulla skalder för att förfalla till ”tennysonismer”. Men Tennysons samtid, och hans drottning, älskade honom och han blev, som en recensent av en Tennyson-biografi formulerat det, en nationell institution ”as central to British life as tea and muffins”.
Lite märkligt då, kan man tycka, att just han, en ärkeengelsk 1800-talslord, formulerat svenska nyårsfirares förhoppningar och förväntningar på det kommande året? Kunde han redan när dikten skrevs ana att svenska tv-tittare över 160 år senare skulle sitta som klistrade framför en tv-serie om den engelska överklassens och den engelska tjänarklassens tillgivenhet för varandra och för allt som riskerar att slås sönder av den moderna tiden? Syftar en rad som ”Ring out the feud of rich and poor” på den klassernas harmoni som är förhärskande på Downton Abbey?
På sätt och vis. Tennyson var sprungen ur den bildade medelklassen, son till en präst, och adlades först sent i livet. Titeln var en belöning för de litterära tjänster han gjort landet och drottningen. Den moral man kan utläsa ur hans dikt är också en klassisk medeklassmoral av den typ man känner igen från romaner av hans generationskamrat Charles Dickens. Samförstånd och hjärtevärme präglar det goda samhället. Klasshögfärd och girighet är moraliska defekter som ska bekämpas.
Det är ett ideal som en väluppfostrad medelklassnation som den svenska lätt känner igen sig i, särskilt som det kompletteras med en kraftfull dos fredsretorik. Det finns ett inre ideologiskt släktskap mellan den uppfordrande rösten i ”Nyårsklockan” och såväl Karl-Bertil Jonsson som Tjuren Ferdinand. Denna gemensamma kärna är en av förklaringarna till just dessa traditionella helgfenomens popularitet.
Som sagt: En fet och folklig dikt. Men det finns en hake. Den text Loa Falkman deklamerar i kväll är trots allt inte Tennysons. Det engelska originalet, som ibland brukar förses med titeln ”Ring out, wild bells”, nämner till exempel aldrig ”barska nyårsnatten” utan refererar istället mer allmänt till en övergångstid, ”the year is dying in the night”. Inget heller kan man hos Tennyson hitta den triumferande raden om hur seklets ”krankhet” får ge vika och ”det dagas, släktet fram i styrka går”. Alfred Tennyson ringer där istället ut ”the narrowing lust of gold.”
Den svenska översättning är, som det brukar heta, mycket fri. Den är dessutom en litterärt mycket sämre text än Tennysons original: klumpigare, mindre konkret, mer deklamatorisk, mindre rytmiskt effektiv. Översättningen är gjord av skriftställaren Edvard Fredin och publicerades postumt 1890. Fredin var en av det moderna genombrottets män, vän till radikaler som Hjalmar Branting och Karl Staaff, och det är denna generations dröm om ett bättre samhälle, en rättvisare värld, som utgör översättningens klangbotten. Det är knappast en slump att Fredin också översatte ”Marseljäsen” till svenska
Alfred Tennysons originaldikt har en annan laddning; personligare, mer existentiell och trots de ”vilda klockorna”, mer intim. Det är också ett inre nyår som gestaltas, ett försök att hitta fram till inre försoning i ett liv och en tid som skakats om inte bara av politiska och sociala förändringar och konflikter utan också av personliga förluster.
”Ring out, wild bells” ingår i en omfattande diktsvit med titeln ”In Memoriam A.H.H.”, Till minne av A H H Initialerna ska utläsas Arthur Henry Hallam, han som dog i hjärnblödning på en soffa i Wien.
Hallam och Tennyson hade blivit vänner (somliga gissar att de var mer än så) under studietiden i Cambridge. Jag tänker mig dem som föregångare till Charles Ryder och Sebastian Flyte i ”Brideshead revisited”, med Hallam i rollen som Sebastian. Vänskapen fördjupades av att Hallam förlovade sig med Tennysons syster.
Redan några månader efter vännens död började Alfred Tennyson skriva på ”In memoriam”. Men först 1850, nästan tjugo år senare, lät han ge ut sviten. Det var i hög grad detta verk som gjorde honom till sin tids ”stora” engelska skald. I försöken att skriva sig ur den förlamande sorgen över förlusten av vännen gestaltade och bearbetade han också en nations och en kulturs förlust av den naiva tron på Guds en gång för alla givna ordning, den förlust som var priset för vetenskapens och industrialismens alla hänförande framgångar.
Det finns en ambivalens i Tennysons klockklang som jag tycker saknas i den svenska versionen. Hans klockor är både ”wild” and ”happy”, både skrämmande och tröstande. De svenska klockorna är mest mästrande. Passar kanske därför extra fint nu, i de sociala mediernas stränga vinter.
Gå till toppen