Kultur

En annan sida av islam

Hossein Sheiban visar fram en poeternas och kärlekens religion i sitt verk om tre klassiska, persiska diktare, skriver Håkan Sandell.

Den sargade dygden – Religionskritik hos tre klassiska poeter: Sa’di, Obayd och Hafez.

Author: Hossein Sheiban. Publisher: Ellerströms.. PublishYear: 2014.
I dessa dagar skulle de flesta reklambyråer ges huvudvärk av ett uppdrag att skriva en positiv reklamtext för islam. Det har det senaste halvåret Islamska staten, IS, sett till där man vadat fram i blod genom Syrien, Irak och Kurdistan. Föregått av de muslimska brödraskapens uppenbara kvinnoförakt och avsaknad av alla demokratiska avsikter annat än under blodmånen.
Personligen får jag allt svårare att förklara mig, vad är det under ett trettiofem års långvarigt intresse för islam som egentligen fascinerat mig? Var kommer ljuset ifrån? 
Här skyndar Ellerströms förlag till behjälplig undsättning. ”Den sargade dygden” är en visserligen akademiskt tungfotad men också klartänkt och tydlig genomgång av islams andra sida, med medeltida persisk mystik och poesi, i spännande och aktuell belysning. 
Bokens författare, Hossein Sheiban, har som flykting från präststyrets Iran själv fått känna på religiös intolerans, men som han frågar sig: Kan man döma ut en hel civilisation? Som historiker har han även ställt sig frågan om ett västligt antagande att islam saknat egen religionskritik är riktig. Omsorgsfullt presenteras här ett alternativ, den annorlunda religionsförståelse som döljer sig innanför sufism, mystik och poesi. Han överdriver något hur okänd den persiska poesin skulle vara i Sverige, men är snabb med att föra in välbehövliga historiska perspektiv i sammanhanget. Övertygande visar han hur islams ansikte hastigt växlat med regenterna. Islam är alltid en tolkning.
Bokens viktigaste exempel på en annan islam än den nyhetsbulletinerna rullar in är den i Iran än idag omåttligt populäre medeltidspoeten Hafez. I väst tidigare ofta presenterad som en vindrickande festprisse, medan Hafez i själva verket även var verksam som koranlärare. Vinet står istället för den mystiska upplevelsen av gudsnärvaro, men också för en medveten provokation mot de mer puritanskt religiösa. Måhända ingenting att omedelbart ropa halleluja till, vågar man tillägga, där jag tänker mig att en Hafez-citerande taxichaufför i Teheran lika gärna kan tänkas vara anhängare till präststyret som motståndare av det. Men vad läsaren delges är en intrikat förståelse av den religiösa variationen innanför en muslimsk andlighet, allt är inte Khomeini. 
Den strömning innanför persisk litteratur som Hafez tillhörde betecknas ibland som ”kärlekens religion”. Det vore för en västerlänning frestande att betrakta Hafez, Rumi, och de andra poeterna som ett slags Nya Testamentet innanför islam, men det är en överdrift, det finns olika sidor av Koranen att betona, varför inte, i dessa på internet så flitigt Koran-citerande tider, vers 2:257; ”Det finns intet tvång i religionen”. 
Från samtidens islamhatare har jag själv mött argumentet att den mer frihetliga andan innanför den persiska poesin skulle bero på ett överlevande äldre persiskt kultursegment från tiden före islam. Här visar boken med all tydlighet att dessa poeters kärleksreligion växer fram ur förutsättningar innanför en muslimsk teologisk strömning (”khorasanskolan”). 
Vilka uttryck tar sig då detta i Hafez poesi? 
Dels genom ett slags poetiskt kodspråk av dubbeltydighet och dunkelhet. Jag finner en parallell i hur en poets metafor för säkerhetspolisens torterare, ”blodets slavar”, slank igenom censuren under den grekiska fascistjuntan på 1960-talet. På exakt samma sätt beskriver, i sitt fjärran 1350-tal, Hafez det nya shariadyrkande styre som efterträtt en liberalare kulturfurste som ”galgens hov”, med en allusion på mystikern Hallaj, avrättad genom hängning. Hossein Sheiban menar att måntydigheten och betydelseglidningen i poesi i sig blir en kritik riktad mot enstämmigheten innanför den religiösa ortodoxin:
När stadens predikant har valt furstens och ordningsvaktens kärlek
vad händer om jag väljer kärleken till en vacker människa? 
Den antikonformistiska, vindrickande, underground som Hafez poesi växer fram ur är en levande kraft än idag. En hårdare möjlig förebild för den knappast avslutade arabiska våren och dess ungdom, eller för det unga Iran som skjuter sin scarfs allt längre tillbaka på hårmanen, utgör bokens andra exempel, den oförsonlige satirikern Obayd, från samma tid. Denne var närmast anarkist, en humorist för vilken ingen skenhelighet är helig. Med travestin som främsta medel ställs det mesta på huvudet i ett slags karnevalskultur, och den religiösa maktens yttre tecken ifrågasätts, såväl ramadan som gästande predikanter. Även de finare nyanserna av religionskritiken hos den religiöst konservative poeten Sa’di utreds, i ett avslutande kapitel. 
Men den djupare meningen i Hossein Sheibans bok gäller den religiöse mystiker, av Hafez art, vars lossrivelse från konventioner ”försätter honom i situationer där han måste välja mellan gott och ont, rätt och fel”, och mötet med Gud sker genom de levande och genom livet. Det är här man finner skillnaden mellan religion och ”religion”. 
Gå till toppen