Åsikter

Läsartext: Vi var för rädda för att ingripa när vakten dunkade pojkens huvud i golvet

Vittnet som skickade filmen på vaktingripandet skriver själv.

Det är fredagskväll strax efter klockan sju och vi befinner oss på Malmö C. En nioårig pojke tjafsar med två vakter till höger om oss. Som vanligt rör sig en del folk på tågstationen. Fredagskvällen är kall. Några fönstershoppar i den närliggande pressbyrån för att hålla värmen, medan jag och min vän sitter på bänkarna och väntar på vårt tåg liksom flera andra.
När vakten brottar ner pojken på marken står min vän redan där. Jag har inte sett vad som har hänt, men i efterhand har jag förstått att pojken har dragit sig undan ett grepp eller tjafsat emot. Han verkar inte kunna svenska. Han ligger på marken och hans äldre kompis har närmat sig för att hjälpa. En annan vakt skriker till kompisen att backa undan, men eftersom inte heller han förstår svenska så får han inget svar. Vakten puttar först bort honom och drar sedan ner honom på en bänk. Sedan håller han honom sittande på bänken genom att stå med sin fot på pojkens. Då hör man tre dunsar eka från stengolvet.
Folk frågar varför ingen gjorde någonting för att stoppa våldet den kvällen. Jag tror att vi helt enkelt var rädda. Innan den något äldre kompisen lyfte sitt finger i protest, var jag nära att kliva in. Det är svårt att beskriva med vilken barskhet vakten skrek på pojken. ”Backa undan!” och ett hårt, riktat pekfinger. Han menade allvar. Han blev hes. Vem hade inte backat undan? Speciellt efter att kompisen hade blivit bortlyft och behandlad på det viset?
Men missförstå inte. Vi var ett tjugotal personer där och många närmade sig för att ifrågasätta. När vakten slår den yngste pojkens huvud i golvet en gång till backar folk till slut undan. Jag vet också att kritik har riktats mot videon. Visar den hela händelseförloppet? Varför är den klippt? Det var jag och min vän som skickade videon till Sydsvenskan och originalet är på min dator. Filmen gör inte verkligheten rättvisa. Det går inte att fånga pojkens skrik på hjälp, hans bön och det dova dunkandet av skallen på stengolvet.
När polisen för ut pojkarna följer jag efter för att prata med polisen och visa det vi filmat. Det första som händer ute på gatan är att vi blir tillsagda att det inte finns någonting att se. En privatperson vänder sig mot en grupp killar som talar bruten svenska och säger till dem att sticka därifrån. ”Varför ska de gå när du kvar?” frågar jag. Hon svarar inte mig. Jag får istället ta emot skrik från en tvåbarnsmamma i närheten. Hon säger att jag och de andra killarna är dåliga förebilder. Vad baserar hon det på?
Poliskvinnan frågar från avstånd om det är bråk. Jag erbjuder att ge mitt vittnesmål och hon frågar mig om jag vet hur det inträffade startade. När jag inte vet går hon därifrån och lika snabbt som poliserna kom är de borta. Jag blir bemött som om ingenting speciellt har hänt, och jag väljer då att vända mig till Sydsvenskan för att få visa vad vi sett.
Nu har det gått några dagar och mitt vittnesmål är spritt över hela Sverige. En förundersökning är inledd mot vakterna. Min vän är glad att pojken fått rättvisa. Men jag undrar om det verkligen är så.
Jag tänker tillbaka på när jag själv var nio, på vad jag gjorde då. När somrarna var oändligt långa och man var omgiven av trygghet. Förtjänar inte denne nioåring samma sak? Jag pratar med min mamma. Hon berättar om familjevänner som har blivit misshandlade och om poliser som har ignorerat rop på hjälp. Du har säkert hört det förut. Jag svarar att pojken måste vara viktigast i detta samtal och vi lägger politiken åt sidan. Hon berättar om min barndom, om vad jag gjorde när var jag var nio år gammal, om vad jag visste. Jag visste att polisen var där för att skydda mig. Vad vet nioåringen på stengolvet?
Vittne till vaktvåld på Malmö centralstation
Läs alla artiklar om: Barnen och vakterna på Malmö C
Gå till toppen